Nu står det klart att MIF Redhawks åker ur Elitserien och du riskerar fängelse i 1,5 år för skattebedrägeri, eller grovt skattebrott i samband med spelarköp. Hur känns det?

– Det känns bittert, oerhört bittert. När det gäller åtalet handlar det om att klubben inte skulle få delvis äga en spelare, delvis hyra honom av en agent, vilket många andra klubbar gjort. Rättsprocessen började för ungefär sex år sedan, och jag har levt med det sedan dess. Men de veckor som återstår innan domen faller är ännu värre. Det känns som tortyr.

Kan du föreställa dig hur det blir om du blir dömd?

– Nej, jag kan inte tänka på det. Jag kan inte ens föreställa mig det.

Innan du fick reda på att MIF åker ur elitserien lovade du att 60 miljoner kronor skulle satsas på att få in nya toppnamn till laget. Hur blir det med den saken?

– Det var tänkt så, men det blir förstås jätteproblematiskt att rekrytera toppspelare till ett lag som bara spelar i allsvenskan. Risken är också att en del nuvarande spelare väljer att lämna oss. Å andra sidan kan det bli så att vissa spelare ser det som en utmaning att ta laget upp till elitserien igen.

När MIF började gå på offensiven 1988 började det pratas om att klubbens stora spelarköp bekostades av Percy Nilsson personligen. Under en tvåårsperiod köptes spelare för 7 miljoner kronor och konkurrerande klubbar klagade på osund konkurrens.

Vem skulle skjuta till 60 miljoner?

– Tanken var att jag skulle skjuta till första delen, och att resten skulle skjutas till av sponsorer, men det var förstås innan laget åkte ur elitserien. Sedan är det inte säkert att styrelsen efter allt detta vill att jag skjuter till pengar. Det ska styrelsen diskutera nästa vecka.

Har du någon förklaring till att det har gått så dåligt för MIF?

– Vi spådde att NHL-strejken i början av säsongen skulle blåsas av rätt så snabbt och satsade därför inte på NHL-spelare. Det visade sig vara ett stort misstag

Är det inte dags att ge upp hockeyengagemanget nu efter alla motgångar?

– Jag tycker att jag fått ta en hel del skit, men jag kan ju inte bara lägga mig ned och dö, livet går vidare. Jag klarar inte av att pensionera mig.

Enligt Percy Nilsson själv försökte han pensionera sig redan 1989 när han sålde av Bra Bostad, avyttrade Percy Nilsson Byggnads AB, PNB, och lämnade landet för att bosätta sig i Bryssel. Bedömare menar dock att det snarare handlade om att undgå en stor reavinstskatt innan nya regler infördes 1991 som satte stopp för fler sådana skattefria affärer. Med nöd och näppe klarade han sig desstom undan den stora fastighetskrisen i början på 1990-talet.

Hur blev det med pensionsplanerna?

– Tanken var att flytta ut på landet, leva livets glada dagar och sänka mitt golfhandikapp till under tio. Det var i samband med det som jag köpte golfklubben Los Naranjos på spanska solkusten. Det höll i tre månader, lååånga tre månader. När telefonen slutade ringa och jag höll på att ”försvinna” fick jag nog och började jobba igen.

1994 blev Percy Nilsson åter delägare i PNB i samband med att det då lilla PNB köpte det betydligt större familjeföretaget Entreprenadgruppen AB E & G Jönsson i Malmö. Bolagen slogs samman under namnet PNB Entreprenad med dotterbolaget LB Hus. 2003 sålde de dåvarande ägarna Percy Nilsson och Peter Condrup PNB-koncernen till affärsmannen Lars Olof Andersson i två omgångar. I december 2003 meddelade nye ägaren Lars Olof Andersson att han bestämt sig för att häva köpet. PNB-koncernen blev ägarlöst, konkursen var ett faktum och Percy Nilsson stod med efterborgensåtaganden på 112 miljoner kronor.

Hur är din relation till Lars Olof Andersson i dag?

– Jag jagar honom. Om han inte betalar alla borgensåtaganden kan det sluta illa. Då blir det rättsak av konflikten.

Du började som snickare och har sedan dess gjort en riktig klassresa. Vad är det som driver dig?

– Kanske handlar det om att jag är ordblind och uppvuxen i en släkt där de flesta gick vidare till högre studier. På den tiden visste lärare ingenting om ordblindhet, någon hjälp fick jag inte. Snarare var det så att lärare hånade elever med mitt problem. Jag var tvungen att kompensera på något sätt. Folk med ordblindhet tvingas också göra saker på annat vis – kanske blir vi mer kreativa. Möjligen är det därför jag blivit så kontroversiell.