När man läser Handelsbankens rapport om den svenska fastighetsmarknaden ska man ha klart för sig att bolån är den verksamhet som bär upp hela lönsamheten i banken. Den står för runt 80 procent av hela resultatet, om man räknar efter. Det är också detta och den likaledes mycket lönsamma kapitalförvaltningen, som inte kräver något kapital, är det som banken ska satsa på framöver. Affärsbankernas traditionella roll att förmedla kapital till företag för att finansiera deras expansion och likviditetsbehov ligger däremot för fäfot. Den är inte lika lönsam.

Så när Handelsbanken skriver om den svenska bostads- och fastighetsmarknaden så vill de naturligtvis inte sprida för mycket oro. Man skriver inte att bostadspriserna riskerar att falla, ”om inte om”, utan håller sig till scenariot att de ”planar ut”.  Och de skriver förstås att det är ”ett bra läge för hushåll och företag att satsa på energieffektiviserande åtgärder”.  Det är naturligtvis vettigt, dels för att det är sunt i sig, dels för att det är finansiering som också skapar ekonomisk aktivitet, till skillnad från finansiering av köp av bostäder på andrahandsmarknaden som bara driver priser och den svenska kredit- och penningmängden. De som tycker att den svenska kreditvolymen redan har pumpats till en sfärisk form, ser dock ett bekymmer i att finansieringen av dessa energieffektiviseringar driver upp den samlade skuldnivån ytterligare.

Handelsbanken räknar med att högre räntor och energipriser ökar boendekostnaderna med 1 300 kronor i månaden, eller knappt 16 000 kronor om året. Detta genomsnitt är dock egentligen meningslöst och därför heller inte något bra mått för att beräkna den salade effekten på den svenska bostadsmarknaden. För energiprisökningarna slår mycket olika beroende på vilka segment av bostadsmarknaden som man tittar på. Villor från 70-talets miljonprogram (ja, villor ingick också i miljonprogrammet) som fortfarande har direktverkande el (vi hade ett mycket stort elöverskott då till följd av utbyggnaden av kärnkraften så detta uppmuntrades) ligger förstås sämst till. Och de är också i störst behov av energieffektiviserande investeringar. Problemet är att dessa villor till stor del bebos av svenska pensionärer, där många har rätt små marginaler, även om de har mycket låg eller ingen belåning.

De höga energipriserna kan därmed göra att vi får en utbudsknuff på den svenska bostadsmarknaden, när många pensionärer ser sig tvungna att se över sin bostadssituation. Det kan röra sig om ganska stora tal. En svensk ensamstående 70 åring ”konsumerar” i genomsnitt tre gånger så mycket boyta som sammanboende par med barn i 30- årsåldern.

Och ett större utbud brukar påverka priserna. Det som kan hålla emot är att det finns för få bostäder i den storlek som dessa pensionärer vill flytta till.  Och det finns naturligtvis stora osäkerheter som gör att både säljare och köpare bara försöker sitta still i båten. Handelsbanken räknar med att inflationen (KPIF) i år kommer att ligga på 4,6 procent, men att den faller till 2,5 procent till 2024.

Handelsbankens chefsekonom Christina Nyman sticker också ut hakan lite när hon skriver att Riksbanken kan börja höja räntan redan i juni och att styrräntan ligger på 1,25 procent under 2024.

Handelsbanker räknar således med att Riksbanken kommer att fortsätta sina penningpolitiska stimulanser framöver. Kanske kan dessa vara motiverade i stunden för de höga energipriserna är en allmän broms på ekonomin, då det suger köpkraft som till stor del inte cirkulerar tillbaka i ekonomin. Osäkerheten som Rysslands anfallskrig och övergrepp på Ukarina driver naturligtvis också det ekonomiska beteendet mot försiktighet, liksom för övrigt även på längre sikt Europas relation till den totalt opålitliga och omänskliga Putinregimen.

Men det skapar naturligtvis också långsiktiga problem för ekonomin då det driver på en fortsatt ökad skuldsättning i ekonomin. Det är en skuldsättning och därmed sammankopplande prisbildning på finansiella världen och fastigheter, som redan har en svag koppling till den underliggande reala betalningsförmågan (BNP). Det är svårare att korrigera de obalanser som vi redan har. Risken är att vi hamnar i samma situation som författaren Ernest Hemmingway beskrev när han beskrev hur det gick till när han hamnade på obestånd – ”Först gradvis, sedan plötsligt”.