Nyligen gav Cristina Stenbeck sin första riktigt stora intervju med en svensk affärstidning. DI Weekend fick äran att publicera materialet som ingen redaktör hade kunnat tacka nej till.

Det är givetvis välkommet med denna typ av öppenhet från en företrädare från en av börsens verkliga maktsfärer. Men med tanke på Stenbecks låga profil i medierna hittills kunde man dock förväntat sig lite mer slagkraft i budskapet.

En lång väntan ökar helt enkelt förväntningarna och de infriades inte riktigt.

Desto mer action var det förra veckan när Pan Capital och Triton båda gjorde oväntade medieutspel. De båda finansaktörernas företrädare får Cristina Stenbeck att framstå som en rubriksprutande linslus.

Tradergänget på Pan Capital har konsekvent tackat nej till allt i intervjuväg de senaste tio åren. Private equity-doldisen Triton har gjort samma sak.

Den långa tystnaden blir dock även här en belastning.

Framgång blev katastrof

Triton, som trots mediekritiken den senaste tiden, är en mycket framgångsrik spelare på private equity-området. Den storyn verkar det just nu inte vara någon som vill skriva.

Efter skandalerna i portföljbolaget Ambea/Carema blev budskapet från partnern Magnus Lindquist istället: ”det är en katastrof som har inträffat” när han valde att ge en intervju till Svenska Dagbladet tillsammans med en ägarkollega från KKR.

Katastrof är även ett passande betyg på Tritons pr-arbete och mediestrategi.

Om private equity-bolagen tror på sin affärsmodell på lång sikt och vill driva på en strukturförändring inom områden som offentliga samhällstjänster har de allt att vinna på en större öppenhet.

I intervjun med Svenska Dagbladet framkommer att Triton såg problem i Caremas verksamhet redan vid köpet våren 2010. Det har man hittills inte nämnt ett ord om.

Triton hade alltså kunna ta en roll som en aktör som tar ansvar, försöker lösa problem och driva på en utveckling mot bättre vårdtjänster. Istället för att politikerna nu förfasas över Caremas agerande kunde Triton ha satt press på politikerna genom att kräva ett större engagemang och ökade resurser på vårdområdet. Bara som ett hypotetiskt exempel.

Framför allt handlar det om ett nödvändigt pedagogiskt arbete. Om inte private equity-bolagen förklarar och försvarar sin roll på den offentliga arenan kommer någon annan att ta över tolkningsföreträdet. Det är det som händer nu.

Utan plattform

Pan Capital, tradingbolaget som drevs upp under Erik Pensers vingar, valde i förra veckan att ta kommandot i en aktuell debatt. Bolaget är en av storägarna i Öresund vid sidan av Sven Hagströmer och Mats Qviberg och nu valde man att kommentera styckningen av investmentbolaget.

Pan Capitals vd Claes-Henrik Julander riktade skarp kritk mot planerna som han anser strider mot övriga aktieägares intressen.

Givetvis är det bra att Pan Capital tar ställning och går in i debatten, inte minst i ett så hårt styrt bolag som Öresund. Utspelet var dessutom både genomtänkt och välformulerat.

Här blir problemet istället att tystnaden varit så lång. Det aktiemarknaden vet om Pan Capital är att firman handlar i stora volymer för egen räkning på världens börser samt att man i undantagsfall tar större positioner i enskilda bolag.

Nu vill man plötsligt värna om de mindre Öresunds-ägarnas intressen. Men eftersom man hittills inte brytt sig ett dugg om att bygga en plattform i offentligheten är det svårt att tyda förra veckans utspel.

En utomstående kan lika gärna tolka det som ett indirekt utspel från Erik Penser som verkar ha ett horn i sidan till Mats Qviberg.

Tystnadsstrategi med problem

Ovanstående exempel visar på olika sätt hur en vald tystnadsstrategi i längden kan ställa till det rejält. När budskapet väl ska ut riskerar det att framstå som ointressant, drabbas av trovärdighetsproblem eller i värsta fall bli rena katastrofen som i fallet Triton.

Talessättet ”att tala är silver, att tiga är guld” kan kännas klokt och bekvämt på kort sikt. På den publika aktiemarknaden eller inom samhällsviktiga områden som vård, skola och omsorg måste dock öppenhet, tydliga ställningstaganden och närvaro i debatten ses som en självklarhet.

Annars kan lärdomen bli dyrköpt när man inser att silver trots allt är mer värt än kattguld.