Hon beskriver sig som en riktig stockholmstjej, en ”förortsbrud”, som aldrig lämnat Stockholm. 

Malin Arentoft är nyrekryterad från Åklagarmyndigheten till Advokatbyrån Vinge. Hennes titel är criminal law expert, alltså straffrättsexpert, på Vinges nyinstiftade avdelning Corporate Crime & Compliance.

Malin Arentoft är uppvuxen i Akalla norr om Stockholm och gick i Tensta gymnasium. Hon har sedan grundskolan varit den där ”duktiga flickan” som alltid var bäst i klassen. Hon visste tidigt att hon ville plugga vidare efter gymnasiet men hade svårt att bestämma sig vad hon skulle plugga till. Hon valde mellan Handelshögskolan, Journalistutbildningen och Juristutbildningen. Medan hon velade pluggade hon engelska en termin men bestämde sig sedan för Juristutbildningen på Stockholms Universitet.

– Då fanns det inte på kartan att jag skulle plugga någon annanstans, vilket jag ångrar i dag. Det handlade nog också om att jag redan då var i hop med min sons pappa. Vi träffades jättetidigt och jag ville inte lämna honom, Stockholm och alla kompisar.

Hon startade juriststudierna utan någon riktigt aning om vad hon skulle bli. De flesta studiekamraterna pratade om att gå till affärsjuridiska byråer. 

– Men jag kände att det är inte jag. Jag vill inte sitta och granska avtal hela mitt liv. Hur kul är det?

– Jag började läsa straffrätt och processrätt. Om det är något som är kul med juridiken så är det brott och verkligheten. Jag kände ganska tidigt att det är det som är intressant. I slutet av juristlinjen bestämde jag mig för att jag ville bli åklagare.

Varför inte brottmålsadvokat?
– Då var det nog av idealistiska skäl. Jag ville göra världen bättre. I efterhand känner jag ju att försvararna fyller sin roll men jag är intresserad av att bekämpa brott och skapa ett bättre samhälle. Ungdomsmoral liksom.

Efter juristlinjen måste man sitta ting för att bli åklagare. Malin Arentoft sökte tingsplats och fick en i Solna tingsrätt.

– Jag har alltid varit en duktig flicka med högsta betyg. Från lågstadiet att vara bäst i klassen till att vara typ bäst i klassen på juristlinjen där jag fick högsta betyg i princip allting. Det kan jag också ångra så här i efterhand. Det behövs ju inte, man behöver inte vara så duktig. Men jag hade sådana betyg att jag kunde sitta ting i Stockholm.

När hon hade suttit ting hade dock Åklagarmyndigheten anställningsstopp. Malin Arentoft sökte sig då till Svea hovrätt där hon började som en notarie. 

– Det var det absolut värsta jobbet jag någonsin har haft. Det kanske har blivit bättre nu men år 2000 var det otroligt traditionellt. Alla mina fördomar om hur domare var, särskilt i hovrätten, blev besannade. Det var otroligt stelt och hierarkiskt och man skulle veta sin plats.

Hon berättar att hon kunde få en stor akt på fredagskvällen som skulle läsas över helgen till måndagen. Hon jämför med ett jobb hon hade som ung där hon gick på ett köpcentrum med en reklamskylt på kroppen. 

– Jag brukar säga att det jobbet var bättre än hovrätten. På hovrätten fick man inte ifrågasätta något. I hovrätten kom man också på den tiden så långt i från verkligheten. När ett mål kom till hovrätten så var allt ”kött och blod” borta. Man kunde sitta där med ett misshandelsmål som var 3-4 år gammalt och brottsoffret skulle då komma in och berätta vad den mindes. Processen blev väldigt konstigt. En del mål blev ogillade för att de inblandade inte kom ihåg vad som hände tillräckligt bra.

I dag har detta ändrats då man spelar upp alla förhör från tingsrätten.

Malin Arentoft längtade bort. Hon ville fortfarande bli åklagare. När anställningsstoppet på myndigheten hävdes ringde personalchefen på åklagarmyndigheten och frågade om hon fortfarande var intresserad.

– Ja, ta mig härifrån. 

Hon var bara ett halvår på hovrätten och anställdes sedan på Norrorts Åklagarkammare år 2000.

– Jag var jätteglad och kände att detta var mitt drömjobb och så kändes det sedan väldigt länge. I 18 år tills jag slutade.

Malin Arentoft började, liksom alla åklagare, från grunden och gick in som åklagaraspirant i nio månader och blev sedan en assistentåklagare i två år och därefter blir man kammaråklagare, vilket de flesta åklagare är.

Innan man blir kammaråklagare är fokus på vardagsbrott såsom snatterier, olovlig körning, trafikbrott och ungdomsmål.

– Sedan blev jag väldigt intresserad av relationsärenden så jag började med det. Brott mot kvinnor och brott mot barn. Brott i nära relationer och höll på med det i några år. När jag sedan fick barn själv, precis innan jag fyllde 30, kände jag att jag inte klarade av att arbeta med brott mot barn.

Hon hade arbetat med relationsärenden under två år och varit på norrortskammaren under totalt fem år. Nu sökte hon sig istället till Åklagarmyndighetens huvudkontor. 

– Jag bestämde mig för att jag ville hålla på med utbildning ett tag. Det passade mig bra eftersom min son då var tre år gammal och jag hade honom själv. Det passade bra att komma ifrån hetluften och kunna planera min tid lite bättre.

Hon arbetade nu med grundutbildningar för alla yngre åklagare under två år. Plötsligt en dag blir en av föreläsarna sjuk och det blev krisläge. Malin Arentoft anmälde sig ”halvt ofrivilligt”, men det visade sig vara mycket roligare än vad hon trott. Hon började föreläsa för yngre åklagare och fortsatte med det ända in i mål till hon sade upp sig i somras. Framförallt handlade det om processteknik. Allt från hur man håller en sakframställning till förhörsteknik och hur man håller en slutplädering. 

– Jag har alltid tyckt att det är kul att gå i rätten. Det är en liten skådespelarådra. Jag vet egentligen inte varför. Det är ju fruktansvärt men jättekul på samma gång. 

– Jag har alltid tänkt när jag står där och ska in i rättegångssalen när det är ett stort mål, ”varför jag gör detta?!”. Man kan vara hur nervös som helst även när jag har jobbat länge, flera år. Man gör det och det är kul. Det är ett spel och en nerv. Man vet aldrig vad som ska hända.

Vad gjorde dig till en så bra åklagare?
– Generellt för att bli en bra åklagare så måste man vara väldigt nyfiken på människor och ta reda på hur saker ligger till. Vad har hänt och varför. Man måste vara rätt orädd. Man får inte vara för ängslig. Om man är det och orolig då blir det jättejobbigt. 

– Det är ett otroligt ensamt arbete. Du fattar alla beslut själv. Man kan inte gå och ”fråga en vuxen”. Man sitter där och då och ska fatta ett beslut.

– Om man gillar det tempot och den självständigheten så är det jättekul.

Hon berättar även om situationer där hon som åklagare står själv emot flera försvarare som alla, utåt sett i rättssalen, är kritiska till henne och hennes kompetens. Att det då krävs en hel del självförtroende.

– Man måste som sagt ha en väldigt starkt självförtroende men också en integritet. Det är jätteviktigt att man inte låter sig påverkas av de som tjafsar emot. Med åren har jag blivit mindre och mindre upprörd när försvararna börjar tjafsa. Jag vet att det är deras jobb. Jag blir inte upprörd när någon ljuger, de som är åtalade för brott, de gör ju allt för att slippa undan. Där kan jag vara ganska lugn. Det där är ditt jobb, jag gör mitt.

När hon hade arbetat med utbildning i två år sökte hon sig till en specialenhet som heter Riksenheten mot korruption. Det är en liten enhet som fortfarande finns kvar som bara jobbar mot korruption, mutor och annan form av maktmissbruk. 

Året är 2007 när Malin Arentoft blev specialist på Riksenheten mot korruption och hon var 34 år. Under tre år arbetade hon bara med mål mot mutbrott och fick några stora och uppmärksammade mål bland annat målet mot journalisten Trond Sefastsson från Kalla Fakta. 

– Jag tänkte att det var kul att kunna bli specialist på något. Det var även lite karriärsmässigt bra att bli specialist, vilket innebär högre lön, det är en befordringsväg inom åklagarmyndigheten och det var lättare att bli specialist på en sådan specialenhet än på Stockholm City. Där är det så hård konkurrens. Men framförallt var det för att bli specialist på något när man är ung, annars är det inte så lätt att bli tagen på allvar.

Hur får ni reda på misstänkta mutbrott?
– När man jobbar med mutor är det nästan ingen som vill prata, men en hel del av de stora mutskandalerna har börjat i medierna. Där är åklagarna väldigt tacksamma. Som journalist finns det större möjligheter att gräva och hålla intervjuer på annat sätt än för åklagarna som har olika formkrav.

– Annars finns det visselblåsare som påtalar orättvisor. Det kan finnas olika skäl, antingen skvallra på en kollega eller att man tycker att ett sådant samhälle kan man inte ha.

Hon berättar att just mutbrotten är särskilt svårutredda där den som har betalat mutan inte vill berätta något och personen som tagit emot den inte heller vill berätta. Bevisningen kommer oftast från betalningsströmmar. 

Efter tre år var Malin Arentoft nöjd. Med specialisttjänsten i ryggen kom hon före i kön när hon sökte sig till City åklagarkammare i Stockholm, som är Sveriges största åklagarkammare som har alla brott i innerstaden och på Lidingö. Då var det Nacka också.

Där fick hon en specialisttjänst mot grova brott som mord, utpressning, rån, grov misshandel och grov ekonomisk brottslighet som grovt bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Det var mycket specialmål som förtal och mened och även grova narkotikabrott med spaningsrärenden och telefonavlyssningar. 

– Det händer grejor. Det är spännande. Åklagaren är ju inte på golvet och jobbar, men att få samtalet från polisen som viskar att de står här nu vid bilen och ber om att få öppna bagageluckan. De får beslut på det och där hittar de massor av kilo med knark. Då får man puls. Det är väldigt kul och du känner att du gör nytta. 

Hon gjorde dock en paus i detta och sökte till att bli vice chef på åklagarkammaren. Ytterligare en konsekvens av ”duktig flicka”-syndromet. Men efter bara några månader kände hon att detta inte var hennes grej.

– Det var inget operativt arbete. Jag fick inte hålla på med de stora målen längre. Det var bara att man skulle lägga ett pussel varje dag och dela ut arbetsuppgifter. Jag längtade tillbaka nästan direkt.

Hon var chef ett år och klev sedan av och gick tillbaka till att bli vanlig åklagare på samma tjänst som tidigare år 2014. Men efter några år kände hon inte längre samma puls när det gällde grova narkotikabrott eller mord. 

– Det var spännande men om man har gjort samma typ av grej hundra gånger så känns det inte så spännande längre. Jag började titta ut och se vad jag istället kunde göra.

Hon funderade först på att gå till andra sidan och bli försvarare, även om det var otänkbart tidigare hade hon mognat och insett att försvarsadvokaterna också fyller en funktion och att ”alla har rätt till en rättvis rättegång”. 

– Bara för att man är försvarare så försvarar man inte brottet utan man försvarar en person så att han inte får fängelse i flera år på oriktiga grunder. Jag hade rätt långgående planer på detta men sedan kom det en annons från Vinge.

Det var en kollega till Malin Arentoft som först hade läst annonsen och tipsade henne om det. Hon kände direkt att detta var en platsannons riktad till henne.

– Nu sökte de en specifikt en person med åklagarbakgrund. Min chef, Mia Falk, som är före detta polis i botten blev rekryterad först av Vinge för att starta upp enheten. De ville ha en som var expert på straffrätt. Det är min nya titel nu. Jag har en titel som heter criminal law expert, vilket jag tycker är jättecoolt.  Jag är alltså straffrättsexpert, vilket ju faktiskt stämmer eftersom jag har arbetat i 20 år med den typen av juridik.

I Sverige är det fortfarande ovanligt att göra resan som Malin Arentoft har gjort, att gå från offentliga brottsbekämpande sektorn till den affärsjuridiska världen. 

– Jag är nog den enda åklagaren som har gått direkt från att vara åklagare till att göra liknande saker på en byrå.

Hon berättar att Vinges affärsområde Corporate Crime & Compliance redan har kommit i gång och fått klienter. Hon tror också att det kommer att växa även om det finns en övertro i Sverige på att polis och åklagare ska lösa alla problem.

– Det är, särskilt i dag, naivt att tro att det räcker med att man gör en polisanmälan och att polisen kommer prioritera detta och lösa det. I de bästa av världar går det men som du vet är polisen ganska ansträngd, de måste prioritera när folk blir skjutna, våldtäkter eller brott mot barn. Bolaget där man haft någon som förskingrat pengar kommer ganska långt ned, vilket är helt naturligt.

Hon tror på att det rent rättspolitiskt är allas ansvar att motverka brott och att man inte kan lägga allt på polis och rättsväsendet.

– Det gäller även oseriösa näringsidkare, om man låter dem härja fritt så kommer de bara växa och därför måste alla i hela näringslivet gå in och se till att detta inte blir värre.

Hon tycker dock att man kommit ganska långt på vägen där de större bolagen har en code of conduct, uppförandekoder, men även antikorruptionspolicys. Även styrelser får utbildning.

Malin Arentoft har under sin karriär tagit två perioder av tjänstledigt. Dels var det efter chefsjobbet på åklagarkammaren. Då skrev hon en bok tillsammans med sin man som tidigare arbetat som livvakt på Säpo och säkerhetschef på Riksdagen. Boken är en kriminalroman om en kvinnlig åklagare och en polis från Säpo som blir kära i varandra. Idén kom när paret blev upprörda hemma i tv-soffan när de tittade på Beck och liknande filmer där de inte alls kände igen sig i utredningsarbetena. Boken är fiktion poängterar Malin Arentoft, men mycket är hämtat från deras erfarenheter.

Andra gången Malin Arentoft var tjänstledig tog hon beslutet att arbeta i sin mans bolag, ett bolag inom säkerhetsbranschen. 

– Tanken var då att jag skulle jobba med precis det som jag gör nu här på Vinge med utredningar och brottsförebyggande. Vi upptäckte dock att bolaget var alldeles för litet, vi var fem personer. Det var för litet för att få de kvalificerade uppdrag som jag tyckte var kul. De andra hade att göra men inte jag.

När Malin Arentoft ska beskriva sin dag på Vinge förklarar hon att varje dag ser olika ut.

Hon berättar att dagen kan börja med ett möte med en klient där hon från början inte vet vilka problem klienten har. Hon och hennes kollegor tar uppdraget och börjar arbeta direkt med detta. De håller intervjuer och tar in olika typer av dokument och bevisning som ska gås igenom. Det kan vara mejl och olika typer av dokumentation som ska analyseras. I slutändan ska Vinges team komma fram till en slutsats och en rekommendation.

– Om vi kommer fram till att ett brott har begåtts så är rekommendationen ofta att polisanmäla. Fördelen där är att både jag och min chef Mia kan hela den här processen. Vi vet hur man ska skriva polisanmälan, vad som behövs och vilken bevisning som krävs. I går åkte jag till polisen och lämnade en sådan anmälan med all bevisning som behövs. Förhoppningsvis kommer polisen se att de inte behöver göra så mycket mer innan de börjar titta på ärendet.

En annan dag kan hon hålla utbildningar, föreläsningar i olika områden. Hon förklarar att det ser ut så nu i uppstartsfasen. Utbildningarna sker både internt och externt. 

– Vi kan också få förfrågningar om att ett bolag vill se över sin antikorruptionspolicy. Det kan vi hjälpa till med utifrån de riskerna som finns i just det bolaget.

Vad är största skillnaden nu när du börjar på Vinge?
– Det är inte alls samma motstånd från försvarare och sådant. Däremot tycker inte våra klienter alltid att vi är helt fantastiska. Vi kan ju vara lite besvärliga också. Vi kan påpeka vad de inte kan göra, att de måste polisanmäla, att vi rekommenderar att de ändrar en rutin. Det kan väcka motstånd men det är inte alls som tidigare.

– I de bästa av världar vill man inte ha några jobbiga frågor. 

Men det som hon tycker är roligast är att det finns tid och resurser för att hon ska kunna göra det som hon är bra på.

– Som åklagare var jag mycket i händerna på polisen där det kan ta upp till ett halvår innan något händer, vilket är otroligt frustrerade. Här gör vi allt själva och det går snabbt och man kan komma snabbt fram till en slutsats. I bland är det kanske inte bäst att göra en polisanmälan utan man kanske man lösa något på annat sätt. Det kan vara bättre att bli av med personen, ändra rutiner och kulturen på bolaget för att gå vidare snabbt.

Finns det några diskussioner i juristbranschen som du brinner extra för?
– Mitt hjärta kommer alltid klappa för brott och straff. Jag känner mig engagerad och väldigt frustrerad över utvecklingen nu inom polis och rättsväsendet i stort. Det tar alldeles för lång tid och det saknas resurser. Jag skulle gärna vilja se hårdare tag mot brottsligheten. Det är en yrkesskada. För att bekämpa yrkeskriminella måste man ta i med hårdhandskarna –  för det gör de. Om man begår ett brott och är yrkeskriminell så ska man också sitta i finkan för det och man ska göra det snabbt. Det ska inte ta två år innan man får sitt straff utan det ska ske innan man passerar gå. 

– Jag gillar alla förslag där man tänkt till lite, som när man höjde straffet för grovt vapenbrott för ett par år sedan. Jag tycker också att man ska ta bort straffrabatten hos ungdomar. Om man är 19 år och yrkeskriminell ska man få samma straff som när man är 25 år.

Vad är ditt fokus 2020?
– Jag är så ny i min roll. Det blir att landa i min nya yrkesroll och finna en hantverksidé. Jag hoppas att vi får många roliga utredningar. Jag tycker det är roligast när det faktiskt har hänt något. Nu är jag 46 år. Jag har ingen brådska. Jag har tagit ett jättestort kliv från det statliga till en byrå. Jag siktar inte på att bli delägare 2020. Nu ska jag hitta min nya roll här. 

Vad är du mest nöjd med i din karriär?
– Att jag har litat på magkänslan och att jag har gjort det som känns rätt. Jag ångrar att jag, när jag pluggade, alltid skulle vara en ”duktig flicka” och jag är nöjd med att jag tidigt i karriären landade i att jag inte behöver vara bäst i precis allt som jag gör. Det viktigaste är att må bra. Jag är väldigt stolt över min karriär för jag har lyckats väldigt bra utan att offra mig själv på vägen. Mer och mer med åren har jag litat på mig själv och min egen känsla.