Om man ska försöka ta ut en riktning och förflytta sig är det bra att först ta reda på var man befinner sig. Det gäller inte minst om man ska försöka hantera ett oväder som redan har förmörkat himlen och har potential att utvecklas till en riktig rysare. Tar man fel på positionen, tar ut fel riktning och använder fel redskap så kan det leda till katastrof.

Ovädret vi pratar om är det allt dystrare internationella ekonomiska läget. Prognoser har som alltid ett visst mått av osäkerhet, men min bedömning är att snålblåsten kommer att klättra ganska snabbt på den så kallade Beaufortskalan. Även om vi just nu bara befinner oss på nivå 3 där ”vimplar sträcks och blad och kvistar sätts i ständig rörelse”, så lär vi inom ett par månader vara på nivå 6, där ”stora trädgrenar sätts i rörelse och det viner i telegraf och telefontrådar”. Framåt årsskiftet så lär flera länder få erfara nivå 8 där ”det börjar bli besvärligt att gå i det fria” och de länder om är mest illa ute kan råka ut för nivå 12 ”där hela havsytan täcks av ett vitt skum”.

Vi pratar om de skenade priserna på, och i värsta fall en stor knapphet på, energi och livsmedel. Detta har fått inflationen att skena och därmed satt en oerhörd press på centralbankerna att höja räntorna för att kunna behålla trovärdigheten för sina inflationsmål, som de i härdigt har försökt förankra på 2-procentsnivån. Redan här finns det en stor risk att man förstärker problematiken genom att missförstå positionen och ta till fel redskap.

Det gäller att ha klart för sig att de skenande energi- och livsmedelpriserna framför allt är en enorm förändring av relativpriserna. De är så stora att de styrande penningpolitiska modellerna inte längre funkar. Man kan göra ett tankeexperiment och tänka vad som skulle ha krävts för att centralbankerna skulle ha lyckats hålla sina inflationsmål i år. ”Allt annat lika”, som det heter på ekonomispråk, så skulle priser på andra varor och tjänster ha behövt sjunka. Det vill säga generella nominella lönesänkningar i en ekonomi. Det senare är något som knappast något land har lyckats med, utan att ta vägen över en depression.

Det andra man ska ha klart för sig är att de stora kastet i relativprisförändringarna innebär en stor påverkan på betalningsflödena i en ekonomi. Vissa, men ganska få, aktörer får se sina intäkter skena, medan andra, de flesta, får se att en allt större del av sina disponibla betalningsmedel gå till just energi och livsmedel. De som får stora intäkter kan inte förväntas sätta snurr på den växande ansamlingen av betalningsmedel genom att direkt börja investera eller skifta ut kassorna till sina ägare. Kort och gott så kan penningcirkulationen förväntas gå ner. Och penningcirkulation i den ”reala ekonomin” är det som vi kallar ekonomisk aktivitet eller jobb.

Ett lands förmåga att hantera denna annalkande storm hänger mycket på dess makroekonomiska position. Eurolandet Italien brukar hängas ut som den kanske främsta större kriskandidaten. Landets stora budgetunderskott och stora statsskuld är det som har fått lamporna att blinka rött och ökat risken för att eurokrisen från 2012 ska sändas i en ny version. De växande prisskillnaderna (”spreadarna”) mellan italienska och tyska statsobligationer är en varningslampa som många tittar på. Och att Italien har problem är sant, men de är sannolikt lite överdrivna. Den höga italienska statsskulden matchas av jämförelsevis låga privata skulder. Dessutom har Italien sedan krisen 2012 haft ett stabilt bytesbalansöverskott, även om det i år bytts till mindre underskott. På ”nettonivå” innebär att det är italienarna själva som har byggt upp sina fordringar på den italienska staten. Kort och gott så påminner Italiens problem mycket av de som Japan har att brottas med. Det handlar mycket om demografi.

Jag skulle vilja hävda att Storbritanniens position är sämre än vad Italiens är. Brexit där landet kapade sin förankring till EU och dess fria inre marknad har gjort landets redan utsatta position mycket värre. Denna frigörelse från EU kunde inte ha kommit mindre lägligt, med tanke på det geopolitiska skifte som vi är mitt uppe i med Rysslands angreppskrig på Ukraina och dess uttalade hot att återskapa sin ”intressesfär” liksom Kinas likartade, men än så länge inte militärt praktiserande manövrar.

Vi kan rada upp några makroekonomiska koordinater för att belysa detta. Storbritannien har den högsta inflationen bland alla G10-länder på 10,1 procent och detsamma gäller ”kärninflationen”. Italien ligger 2 procent lägre. Men det som sticker ut än mer är Storbritanniens stora betalningsunderskott mot omvärlden. Enligt en färsk analys från Deutsche Bank, som citeras i Financial Times, så är det brittiska bytesbalansunderskottet på väg mot att nå 10 procent av BNP. Det är det klart största underskottet av alla utvecklade ekonomier och väsentligt större än Italiens.

Och tittar vi på de senaste decenniernas stora krishärdar, så brukar de vara kopplade till just stora bytesbalansunderskott. Kriserna i Spanien, Irland, Baltikum och även Grekland utlöstes av att omvärlden, som finansierat en stor del av dessa länders expansion, tappade förtroendet.

Storbritanniens statsskuld och budgetunderskott är visserligen klart lägre än Italiens, men tar vi hänsyn till de privata skulderna så jämnas läget ut. Och tittar vi på den externa skulden mot omvärlden så är Storbritanniens skuld tre gånger så stor som Italiens.

Och strukturellt så är Storbritanniens position inte särskilt avundsvärd, där brexit har gjort läget klart sämre. För mycket av Storbritanniens framgångar sedan Thatchers 80-tal bygger på Londons position som ett globalt finansiellt centrum. De geopolitiska spänningarna, och därmed en mer ”multipolär” värld gör den tidigare positionen mindre självklar. Det är svårt att se att plutokrater i världens länder, från Ryssland till Persiska viken, framöver ser London som den naturliga noden för sina affärer.

Kombinerar vi det med växande insikter om att ”finansialiseringen” av ekonomin, läs skulddriven ökning av finansiella tillgångsvärden, där Londons finansindustri har utgjort ett stort epicentrum, snarast är något som har skapat och förstärkt dagens problem, så blir det inte bättre.  

Med en urholkad industriell bas, som genom självskadebeteendet brexit gravt försvårat exporten till dess största marknad så, så ser det jobbigt ut för Storbritannien. Den möjligen största fördelen som Storbritannien har gentemot Italien är att man har en flytande valuta som man, än så länge, har lyckats finansiera sig med. Om det nu är en fördel. Deutsche Banks ser risken att pundet kan falla med 30 procent, om vindstyrkan når över 10 på nämnda Beaufortskala. Ska man döma av Liz Truss probleminsikt så har hon lagt ut kursen, genom stora skattesänkningar och stora energisubventioner, i riktning just mot denna storm och punktera omvärldens förtroende för en ekonomi som redan tar in vatten.