Dirigenten

Jag sitter nedsjunken i en biografstol och ser eftertexterna rulla på filmduken framför mig. När jag och min fru Susanne kommer ut på gatan är vi överens om att det är en riktigt bra film vi sett. Jag har en brännande känsla av att jag måste höra av mig till filmens regissör. Jag måste berätta för honom om min upplevelse. Jag har hört hans namn men känner honom inte, så jag ringer nummer­upplysningen och får tag på numret. Kay Pollak svarar när jag ringer. Jag presenterar mig och förklarar att jag just sett hans film Så som i himmelen och att den gjort ett starkt intryck på mig. Först blir han tyst, sedan säger han:

»Tack, du är den första som har sagt något positivt om filmen.«

Jag blir förvånad och tycker att det är synd, för hans film är verkligen fantastisk. Han har både skrivit manus och regisserat och måste ha jobbat med den i flera år. Han förtjänar verkligen att få uppskattning. Jag hör mig själv säga:

»Då gör vi så här. Vi köper tjugofyra biobiljetter till en kväll nästa vecka och bjuder med några vänner och sen åker vi hem till oss och äter middag tillsammans så får du berätta om dina tankar kring filmen.«

En vecka senare ses vi hemma hos oss efter filmvisningen. Det blir en lyckad kväll där flera av våra vänner delar med sig av sina upplevelser av filmen. 

Carlzon-Se_manniskan-FramsidaSMALL.jpeg

Så som i himmelen handlar om en framgångsrik dirigent som efter en lång internationell karriär återvänder till sin hemby i Norrland. Han tar sig an kyrkokören och blir snabbt populär och lyfter kören till nya oanade höjder. Församlingens präst som tidigare lett kören ser vad som händer, han blir avundsjuk och kan inte dölja sin bitterhet.

Även om filmen genast hade slagit rot i mig, tog det mig en stund att fundera ut vad det var som träffat mig så. När intrycken landat och insikten väl kom förstod jag, och jag kände livets ironi klappa mig i ryggen.

Under alla år hade jag ansträngt mig för att verkligen se och lyssna till människorna i min omgivning. Jag hade lagt allt fokus på mina medarbetare, vänner och på andra runt mig. Men jag hade totalt missat att se mig själv!

Jag hade inte sett att jag är en dirigent. Jag hade inte förstått att det är i den rollen som jag blomstrar och når min fulla poten­tial. Att det är i den jag får utlopp för min kreativa och strategiska förmåga, för mina visionära idéer och för min förmåga att se människor.

Det är som dirigent jag excellerar.

Som ledare för företag med många anställda hade jag dirigerat mina medarbetare och fått oss att tillsammans utföra storartade saker. SAS med sina fyrtiotusen anställda hade inte bara varit en kör utan snarare en formidabel symfoniorkester.

Ledarskapet hade varit min drivkraft och stimuli i karriä­ren. Att få människor att växa och att tillsammans driva en affär framåt och se den utvecklas, det var jag.

Hur hade jag undgått att förstå det?

När jag funderade över mitt liv insåg jag att jag faktiskt aldrig har haft någon plan. Möjligheterna har alltid kommit till mig, jag har hoppat på dem och jag har aldrig haft någon direkt anledning att fundera över saken. Först Vingresor/Club 33, sedan Linjeflyg och därefter SAS.

Efter att jag slutat på SAS hade återigen en möjlighet kommit min väg. Jag hade låtit mig sugas in i riskkapitalbranschen utan att fundera på om det var vad jag ville eller om det ens passade mig. Det var en ny värld och därför var den lockande.

Det var inspirerande och intressant att träffa alla unga entre­prenörer som brann för sina affärsidéer. Jag tog plats i deras styrel­ser och var delaktig, men på håll. Och när vi skapat värden i ett bolag såg jag tillfredsställelsen hos andra, men hade svårt att känna samma sak själv. Glöden smittade aldrig riktigt av sig på mig. Den lust och energi som jag känt varje dag i rese­ och flyg­branschen infann sig aldrig.

Jag är en människa som tycker om människor. Jag tycker om att verka i en miljö tillsammans med andra. Riskkapitalbranschen handlar för mycket om materia och för lite om människor för att riktigt passa mig. Kanske är det därför mina minnen från de åren är så få.

När jag tänker på riskkapitalbolaget Ledstiernan, som jag var med att grunda och där jag var verksam i flera år, kan jag frammana endast en handfull historier. Om du däremot ber mig berätta om SAS eller Vingresor eller Linjeflyg, så kan jag prata i timmar.

Jag funderade vidare över filmen. Det var helt tydligt så att jag var en dirigent och faktiskt en väldigt bra sådan. Men det gick också upp för mig att jag var en dirigent som saknade sin kör.

Efter SAS hade jag gett mig ut på en internationell föreläs­ningsturné till Australien, Asien, Nord­ och Sydamerika och det hade varit fantastiskt givande. Förfrågningarna hade fortsatt att komma och föreläsningarna hade därmed blivit en stor del av mitt nya arbetsliv. Istället för att stå framför en kör eller en orkester med taktpinnen, hade jag under många år stått som en predikant och predikat om service och min ledarskapsfilosofi; det kärleks­fulla ledarskapet. Rollen som predikant hade alltså varit ett sub­stitut för dirigentens, och det var anledningen till att jag inte hade upptäckt saknaden av att få leda en kör.

Insikten gjorde mig först bedrövad, men sedan lovade jag i alla fall mig själv en sak: Jag skulle aldrig tillåta mig själv att bli den bittre prästen i Så som i himmelen.

Kanske var det där och då som jag började fundera. Och när jag knådat mina tankar tillräckligt skulle de så småningom landa i en insikt och forma ett slags filosofi. Ungefär på samma sätt som mina erfarenheter i jobbet tidigare format min ledarskapsfilosofi om att riva pyramiderna, stod det nu klart för mig att inget annat är viktigare än att se människan.

Läs mer hos förlaget Volante >>