Krönika

Vid ekonomiskt kaos är lingonsylt bättre än guld

Genom energi- och miljökrävande processer förvandlas ett ton gråberg till mellan 1,5 till 20 gram guld. Guldbrytning hör till en av mänsklighetens mest meningslösa sysslor, konstaterar Per Lindvall.

Per Lindvall
Publicerad 2020-06-03

I tider av oro dyker de alltid upp, guldbaggarna. En fras som återkommer är ”nu är det läge att köpa guld!”.

Guldet har bevarat sin köpkraft i mer än 2 000 år.  Och nu har faktiskt guldet stigit i värde. Då är det nog dags att sälja. Bättre att vara lång tjock-TV-apparater.

Visst, det kan vara fåfängt att argumentera mot en ”6 000-årig bubbla”, för att låna ett argument från den holländske ekonomen Wilhem Buiter. Själv hör jag emellertid till dem som tagit fasta på den brittiske ekonomen Keynes syn på guldet som en ”barbarisk relik”. 

Guldbrytning hör till en av mänsklighetens mest meningslösa sysselsättningar. Man hackar loss en  rejäl bit gråberg för att sedan med energikrävande och miljöbelastande processer, där man för varje ton gråberg lyckas får fram mellan 1,5-20 gram guld. Därefter smälter man ihop guldet till en tacka av förutbestämd vikt. Sedan stoppas denna tacka i ett utrymme i berget igen. Meningslöst var namnet. Och att denna metall, som visserligen har sina industriella kvaliteter i form av att den är korrosionsbeständig och en bra ledare, ska utgöra en slags riktmärke för relativpriserna på all mänsklig aktivitet, som idag mest handlar om att byta tjänster, är också en skadlig och vilseledande tankefigur. Då är det bättre med vårt ”fiatsystem” där pengarnas värde backas upp av någons skulder, i Sverige främst bolån, med lite bankkapital emellan, och i sista hand statens förmåga att ta in skatt.

Det faktum att de romerska soldaters betalning i form av guldmynt motsvarar en hyfsad årslön i dag säger ingenting om dess framtida köpkraft. Det har ungefär samma inneboende värde som en Zorntavla. Kanske kommer man om 100 år fortfarande att hylla denna moragubbe för hans ypperliga måleriteknik, eller så kommer han att vara dömd och glömd som den aningen gubbsjuke man han var. Blir det rea ska jag försöka komma över en av de studier han, enligt hörsägen, ha gjort av min farfars mor. Annars får det vara.

Men det är som sagt var svårt att argumentera mot en 6 000-årig bubbla. Ett bättre argument är att titta på guldprisets utveckling under det senaste decenniet. De som säger sig förstå sig på guldets insmälta köpkraft brukar framför allt argumentera för att det är ett skydd mot inflation. Prisutvecklingen de senaste decennierna ger inget stöd för detta, tvärtom. Stiger inflationen och med det styrräntorna så faller guldet i pris. Den självklara förklaringen är att när avkastningen på riskfria tillgångar faller så blir guldet som inte ger någon avkastning alls, utan drar kostnader för sin fysiska förvaring, lite attraktivare. Vi flörtar förnärvarande med deflation i den utvecklade världen. Och då är trots allt nominella finansiella tillgångar att föredra, för den enskilde.

Motargumentet är att hyperinflationen kommer till slut. Men hyperinflation hänger ihop med realekonomisk kollaps och institutionellt förfall. Det vill säga kaos. I ett sådant scenario är några elektroniska fordringar på någon guld-ETF inte så mycket att vifta med. Då är kanske trots allt en Husqvarna 30-06 med ett förråd blyspets (Alaska) en bättre hedge. Och det sägs nu vara mycket svårt att köpa guld för fysisk leverans.

Själv fyller jag dock hellre mina jordkällare med lingonsylt, svartvinbärssaft, potatis och en och annan rova. Vad ska man då köpa istället för guld? Kanske kan en bra tjock-TV vara ett alternativ. Man får idag närmast betalt för att ta hand om dem. Och med vissa amatörstudier av modetrendernas cyklikalitet så kan det komma en tjock-TV-boom om två till fem år, när 30-talisternas hem har rensats ur för gott. Skulle boomen utebli kan man trösta sig med att någonstans därinne i tv-apparaten finns kontaktytor av renaste guld! 

Platsannonser