Annons

Annons

Statliga insättningsgarantin skapar ockersöt räntemarginal 

Den finaste arbetsfria intäkten man kan ha sägs vara apanage. Den näst finaste är arbitrage. Den tredje finaste verkar vara att nyttja den statliga insättningsgarantin. Realtids krönikör Per Lindvall tycker att något skaver i den logiken.

Per Lindvall

Per Lindvall

Realtids krönikör Per Lindvall är mångårig ekonomijournalist. Har du synpunkter på Pers krönika? Skicka gärna ett mejl! Adressen är: per.lindvall@realtidmedia.se

Hoist Finance affärsidé är att köpa mer eller mindre ruttna kreditstockar runt om i Europa, som i Storbritannien, Polen och senast Italien. Även om Hoist redovisning är full av vackra ord om ”värdebaserat” företagande så är indrivning av förfallna skulder ingen tjusig verksamhet, om än nödvändig. 

Och även om de förvärvade kreditstockarna är rejält nedskrivna så är det en riskfylld verksamhet. 

Externa faktorer – som bolaget har litet inflytande över – framför allt den makroekonomiska utvecklingen i ett land, som det svajande Italien, får stor betydelse för utfallet. Man kan också anta att de säljande bankerna har bättre koll på var de sura citronerna och ruttna äpplena finns i stockarna än vad Hoist har.

Annons

Annons

Men Hoist Finance har en stor fördel. Bolaget har relativt risken i sin verksamhet en extremt billig finansiering, nämligen inlåning från allmänheten. Framför allt från den svenska allmänheten, trots att de knappt har någon verksamhet alls här. Men genom att vara ett kreditmarknadsinstitut under Finansinspektionens tillsyn så får Hoist Finance ta emot inlåning från allmänheten, som de har en insättningsgaranti från Riksgälden för. 

Av Hoist externfinansiering vid årsskiftet så stod inlåning från allmänheten för 70 procent, varav knappt 50 procentenheter kom från svenska sparare och hälften från tyskar. 

För att få ta del av detta mycket förmånliga sparande så betalar bankerna i genomsnitt 0,10 procent i garantiavgift på den samlade garanterade inlåningen. Avgiften varierar mellan 0,07 och 0,18 procent beroende på en närmast mekaniskt bedömd risk i verksamheten. Hoist borde ligga på den högre nivån. 

Om jag har läst rätt så erbjuder Hoist idag svenska sparare en inlåningsränta på upp till 2 procent. Lägger vi till garantiavgiften så lånar Hoist ändå klart billigare än den italienska staten. Banker i ett land brukar sällan kunna finansiera sig till en lägre kostnad än vad staten gör. Det ger väldigt bra konkurrensförutsättningar.

Och om många tycker att de svenska storbankernas bolånemarginaler på runt 1,5 procent är väldigt fina – någon annan skulle kunna säga stötande – så är Hoist räntemarginal ännu finare, för att inte säga ockersöt. För 2018 låg den på 10,5 procent. 

Men Hoist behöver goda marginaler. Det kostar på att driva in skulder. Det redovisade räntenettot på 2 435 miljoner kronor krymper till ett rörelseresultat på 683 miljoner kronor, när personal- administration- och indrivningskostnaderna har betalats. Den extremt billiga finansieringen är helt enkelt en överlevnadsfråga för Hoist. Om den genomsnittliga upplåningsräntan skulle stiga till 5 procent, vilket inte är orimligt mot bakgrund av risken i verksamheten, så är verksamheten en noll- eller snarast minusaffär. Och den som vill försöka finansiera en minusaffär får nog räkna med än högre upplåningskostnader, varmed Hoist kan bli kund hos sig själv.

Men det är inte bara Hoist som lever gott på billig och garanterad inlåning från allmänheten. Bland den tredje rangens finansinstitut med statlig guldkant hittar vi även Collector, Resurs Bank, Nordax, Svea Ekonomi, Klarna med flera. Hos dessa står inlåningen från allmänheten för upp till 100 procent av den externa finansieringen. Räntemarginalerna är likt Hoist också finfina, runt 10 procent. Visst, de har andra intäkter också. Svea ekonomi redovisar i alla fall sin inkassoverksamhet öppet, och den är väldigt lönsam. Det gör inte det till ”fintechbolag” förklädda inkassoföretaget Klarna. Men med mera ”normala” finansieringskostnader så skulle lönsamheten sjunka drastiskt. 

I sitt stilla sinne kan man undra om det var den här typen av institut som den statliga insättningsgarantin var tänkt att gynna. Tanken bakom insättningsgarantin är som Riksgälden skriver på sin hemsida att ”den motverkar risken för en allvarlig störning i det finansiella systemet genom att den skapar en trygghet i för spararna och minskar risken för uttagsanstormningar i tider av finansiell oro”. 

När USA införde sin så kallade Glass-Steggall act på 30-talet så var det just för att skydda småspararna mot alltför vidlyftiga utlåningsövningar hos en del banker. Och skydda betalningssystemet. Men att dessa svenska insättningsgaranterade pengar letar sig till att finansiera obetalda italienska skulder känns som om man vandrat lite åt fel håll. ”Unintended consequence” skulle filosofen Karl Popper hojta.

***
Sugen på en utflykt i påsk? Besök Gagnefs konstrunda! 

 

Läs allt om:

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna