De höga elpriserna under hösten och vintern har framför allt lett till en debatt om vad stängningen av Ringhalsreaktorerna har inneburit för våra svenska elpriser och även vår försörjningstrygghet vad gäller el. Att det oljeeldade Karlshamnsverket har körts under en del perioder har också blivit ett slagträ i den upphettade svenska eldebatten. Mindre diskussion har det varit runt stängningarna av två reaktorer i Oskarshamn några år tidigare. Mycket lite av diskussionen har handlat om att kapacitetsutnyttjandet för elproduktion från våra svenska kraftvärmeverk har varit så lågt under de senaste åren så att det motsvarar effektbortfallet från samtliga dessa fyra stängda kärnreaktorer, eller runt 3 000 MW.

Enligt Svenska Kraftnät så utnyttjades endast 32 procent av den installerade kraftvärmekapaciteten  under topplasttimmen i fjol. Och tittar man på Svenska Kraftnäts statistik för fjolåret så har den inte varit högre under hösten och vintern, trots de skenande elpriserna. Och har man följt den momentana produktionen på Svenska Kraftnäts sajt Kontrollrummet, så har det inte varit högre under inledningen av detta år.

Det som är anmärkningsvärt med detta är ju att elpriserna sedan november, åtminstone för en lekman, har legat långt över vad de historiska beräknade marginalkostnaderna för kraftvärme, runt 40 öre per kWh. Dessutom ligger det mesta av denna outnyttjade kapacitet i elområde 3 och 4. Det vill säga där elpriserna har varit som högst och där försörjningssituationen har beskrivits som mest ansträngd. Behovet av värmeproduktion är normalt också väl synkad med efterfrågan på el, där exempelvis kalla vinterdagar sammanfaller med låg eller mycket låg elproduktion från vindkraften. Potentialen för elproduktion från kraftvärmen är därmed som högst när värmeproduktionen är hög.

Eldning av biobränslen belastas dessutom inte med någon koldioxidskatt (undantaget RME och andra biooljor som används för uppvärmning). Den har heller inga krav på utsläppsrätter, utan utsläppen får nettoberäknas mot kolinbindningen i den svenska skogen. Priserna på biobränslen från den svenska skogen har inte rört sig alls under de senaste åren. Priserna på denna, ”grot” (toppar och grenar) är idag så låga så att det är en nollsummeaffär för skogsbruket. 

”Antingen är de externa incitamenten för dåliga för att underhålla och nyttja denna kapacitet, eller också är de interna incitamenten och styrningen för klen. Sannolikt föreligger en kombination.”

Det kan jämföras kostnadsutvecklingen för det kraftslag som har varit prisledande på den europeiska och svenska elmarknaden sedan oktober i fjol, naturgasen. Priserna på naturgas i Europa har fyrfaldigats sedan 2020, från 20 euro/MWh till att ligga runt runt 80 euro/MWh i dag. Toppen nåddes strax före jul då det var uppe i 180 euro/MWh. Därtill belastas ju naturgasanvändningen med utsläppsrätter, där priserna har stigit från 35 euro/ton till att ligga närmare 90 euro/per ton. Det gör att elproduktionen med naturgas har fått ett ytterligare kostnadspåslag på knappt 10 euro/MWh.

Allt annat lika så borde detta ha varit ett gyllene tillfälle för elproduktionen från de svenska kraftvärmeverken, men så har uppenbarligen inte har varit fallet. Huvudförklaringen är att precis som med kärnkraften så har de många åren med låga elpriser fram till 2020 gjort det allt mindre intressant att producera el i fjärrvärmeverken. Det har gjort att de flesta producenter har prioriterat värmeproduktionen och vad gäller de massabruk som också har en stor installerad elproduktionskapacitet så har man prioriterat ångproduktionen.

Trots att de installerade ångturbinerna är relativt unga, där det skedde en stor utbyggnad av den svenska kapaciteten under åren 2003 till 2010, då priserna på elcertifikat var höga, så har många aktörer drastiskt minskat utnyttjandet av dem.

Värmeproduktionen har historiskt stått för cirka 85 procent av intäkterna för ett fjärrvärmeverk.  Med tidigare nivåer på elcertifikat så kunde elproduktionen komma upp i 25 procent av intäkterna, men med kollapsen för priserna på elcertifikat så har detta incitament försvunnit.

Detta har också gjort att ingen riktigt vet hur stor kapacitet de svenska kraftvärmeverken egentligen har. I rapporter från Svenska Kraftnät sätts en siffra på 5 600 MW, vilket motsvarar drygt 80 procent av den installerade kapaciteten i våra svenska kärnkraftverk. I en analys från konsultfirman WSP som gjordes för Energikommissionen 2016 så var kraftvärmekapaciteten 5 000 MW. Enligt branschorganisationen Swebio så är den svenska kapaciteten 4 800 MW, men där endast 4 225 MW är i verklig drift. Utnyttjandet har dock under de senaste åren har dock aldrig varit högre än hälften av detta, runt 2 000 MW.

Då ska man också veta att potentialen för kraftvärmeproduktion är mer än det dubbla, för mer än hälften av den fjärrvärmekapaciteten saknar elproduktion.  

Att inte denna resurs har utnyttjats bättre säger en del om bristerna i det svenska elsystemet. Antingen är de externa incitamenten för dåliga för att underhålla och nyttja denna kapacitet, eller också är de interna incitamenten och styrningen för klen. Sannolikt föreligger en kombination.

Man kan naturligtvis med visst fog säga att kraftvärmeproduktion inte är koldioxidneutral.  Men så länge vi behöver dem för att värma oss, vilket är under överskådlig tid, så måste det vara ett systemfel att inte utnyttja dem även för att också producera el, då det rent tekniskt inte ska behöva innebära någon ökning av koldioxidutsläppen. Det gäller inte minst i dessa tider då just försörjningstrygghet, kapacitetsbrist i många storstadsområden och ökat behov av el står högt på både den politiska och allmänna dagordningen.