Fed hör bön. Sent söndag kväll svensk tid plockade amerikanska Federal Reserve fram i stort sett hela ammunitionsförrådet. Räntan sänktes till 0, 700 miljarder dollar i tillgångsköp, öppna kreditlinor till bankerna och swap-linor till andra centralbanker.

Att coronaviruset också har börjat infektera betalningssystemet borde nu stå klart för var och en. Världens mest likvida marknader, den för amerikanska statspapper, har vinglat betänkligt under de senaste veckorna. Fungerar inte denna marknad, när dessa värdepapper används som säkerheter för att få fram kontanta betalningsmedel för aktörerna på finansmarknaden, så är betalningssystemet i gungning. 

Och detta är något som inte berör bara det amerikanska betalningssystemet utan är av högsta vikt för att de internationella kapitalflödena ska fungera. Även de annars mycket likvida marknaderna för amerikanska bostadsobligationer har också visat tecken på stor stress.

Mot bakgrund av detta så är det naturligtvis mycket bra att Federal Reserve till slut agerar brett. Torsdagens besked från Federal Reserve Bank of New York, som är ansvarig för marknadsoperationerna inom hela Fed, om att pumpa in upp till 1000 miljarder dollar på repomarknaden var inte nog. 

Att USA:s president Trump har skällt som en blöt gråhund i löplina efter Fed den senaste veckan har kanske inte gjort beslutet lättare. Är det något den mannen är mästare på så är det att infektera integriteten hos alla han berör. Men att Trump gapat om att Fed skulle följa ECB och Bank of Japan och sänka räntan ner under nollstrecket visar att han inte riktigt förstår hur det amerikanska systemet fungerar. 

De institutionella förutsättningarna för minusränta varierar mellan olika länder, beroende på hur dess finansiella system är uppbyggt. I USA, som är mycket mera beroende av kapitalmarknaderna än banker, så är effekterna av minusräntor både mer svårbedömda och problematiska. Exempelvis är sparande i penningmarknadsfonder väsentligt vanligare i USA än i övriga världen och dessa kan få stora problem, likt de som uppenbarades 2008 om räntorna faller under 0. Dessutom finns det legala frågetecken. 

Och effekterna är tveksamma även för de som har prövat det som före bankkrisen var en hypotes. Att en centralbank tar betalt för sina skuldsedlar är ju egentligen en form av skatt på systemet, där de egentliga positiva effekterna är osäkra hos alla som infört det (för de svenska bankerna, som i mycket liten grad försörjs av Riksbanken för sin utlåning så har minusräntan haft liten sådan skatteeffekt, men desto större inom eurozonen.)

Frågan som alla ställer är naturligtvis om detta är tillräckligt. Ingen vet. Centralbankerna kan visserligen öppna kranarna och trycket i den stora slangen – men den ska sedan grena ut sig i allt mindre rör för att nå ut i ekonomin. För till skillnad mot finanskrisen, där det handlade om förtroendet för och mellan de stora finansiella institutionerna, så handlar detta om en kollaps i intäktsflödena i stora delar av samhället, som nu i allt högre takt stängs ner. Även om bankerna är tillsagda att vara generösa med sina likviditetsinjektioner så är det de som har att fatta besluten om vem de tror ska kunna överleva. I en ekonomi där det är aktieägarna som i första hand ska ta smällen för oförutsägbara risker så kan detta bli en delikat fråga.