Gult och svart, gula bokstäver mot svart bakgrund. Det gick inte att resa många kilometer i familjens skrutt-Opel (och senare skrutt-Volvo), från Hoburgen i söder till Fårö i norr, utan att möta grönmålade fordon med gula siffror mot svart bakgrund på registreringsskyltarna. För mig som liten pojke med ett lika passionerat som naivt förhållande till militärer var det en del av nöjet med semestrarna. Det var som att kliva rätt in i barnrummets lekar med plastsoldater – uppförstorat till naturlig storlek. En del av de militära installationerna var avspärrade men ibland kunde man helt fritt utforska värn och halvt skyddade spaningsplatser intill kusterna. 

Gotland hade ett pansarregemente, ett artilleriregemente, ett kustartilleriregemente och ett luftvärnsregemente och hörde till Sveriges mest fortifierade och bäst försvarade områden under kalla kriget. Sedan 2005 är allt nedlagt.

Jag har ärligt talat inte skänkt detta särskilt många tankar. Efter att jag blev 11-12 år svalnade mitt intresse för det militära snabbt och förbyttes snart i sin motsats, att jag gjorde värnplikten hjälpte föga (eller som en frustrerad kapten röt en gång: Johansson, du är aldrig där de andra är, du gör aldrig det de andra gör men du har alltid en jävligt bra förklaring, hur kan det komma sig?!) 

Jag har tillbringat ett antal semestrar på Gotland med mina egna barn under senare år, vi älskar att hänga i Visby, vi njuter av strandlivet, tar del av alla barnvänliga utflyktsplatser, försöker hitta fossiler och klättrar på raukar. Och knappast någon gång har min barndoms militärromantik stigit upp ur glömskans dimmor.

Men häromveckan när vi skulle lämna ön och ta färjan tillbaka till fastlandet hände något. Solen brände, nej den stekte oss, vi hade checkat in i färjeläget och stod i bilkö, kunde varken ta oss fram eller tillbaka, det fanns ingen skugga, min tvååriga flicka var trött och hade somnat i bilen, utan motorn igång ingen luftkonditionering, jag kunde inte låta min flicka stekas i bilen alltså fick jag ta ut henne, hålla och skugga henne med min kropp men färjeeländet var försenat, inget hände och solen fick min nacke att kännas som nylagd asfalt och skickade en ström av svettdroppar ned längs ryggraden, mina axlar värkte och jag började få orangutangarmar av allt bärande. Då. 

Då plötsligt kom två lågsniffande Gripenplan i stridsformation förbi Visby hamn. Och jag var väl inte på bästa humör så jag får erkänna att jag började tänka cyniska tankar: Jaha, nu är halva Stockholm i Visby så då passar det att komma hit och visa upp sig. Få oss att tro att Sveriges vackraste och mest stämningsförtätade stad och ö finns med i någon slags försvarsplan i någon byrålåda någonstans, och att denna plan har den allra minsta gnutta realism i sig. (Ni har placerat några Leopardvagnar i ett garage någonstans som Ryssland säkert har stenkoll på men ni är aldrig där och ni gör aldrig det ni ska göra och har alltid en jävligt bra förklaring, hur kan det komma sig?!)

Jag började tänka på Eston Kohver. Minns ni honom? Den polisman i den estniska säkerhetstjänsten som för två år sedan kidnappades av ryska FSB (tidigare KGB) på estnisk mark och släpades över gränsen till Ryssland enligt trovärdiga uppgifter från Estlands regering. Som dömdes i en rysk domstol (utan advokat eller estnisk eller internationell närvaro) till 15 års fängelse för spioneri. Och som senare användes som en bricka i ett spel av Putin. Han släpptes fri i en bytesaffär där Estland tvingades att släppa en ryss som satt fängslad i Estland.

Det är så auktoritära, KGB-formade, imperiebyggande män som Vladimir Putin agerar. Målet är allt, resten är brickor. Vad är det som säger att inte Gotland skulle kunna bli en bricka i ett spel i en framtid där relationen mellan Ryssland och väst har försämrats ytterligare ett par snäpp och där Putin (eller hans efterträdare) är pressad på hemmaplan och behöver yttre fiender för att ena folket. 

Gotland är en fin bricka. Militärstrategiskt intressant i Östersjön. Nästan oförsvarad. Och inte skulle en ockupation leda till risk för kärnvapenupptrappning om än säkert till kraftiga fördömanden, handelssanktioner och brutna diplomatiska relationer med väst. Hur var det förresten republikanen och Donald Trump-apologeten Newt Gingrich beskrev Estland för en tid sedan, som en förort till S:t Petersburg. Gotland känner han knappast till.

Men från 2018 ska Gotland få en egen stridsgrupp som sorterar under pansarregementet i Skövde. Ett mekaniserat kompani och ett stridsvagnskompani, 300 man varav hälften heltidsanställda. Samtidigt nyrekryterar Hemvärnet. Jag hoppas verkligen att Putin har tagit del av dessa uppgifter. Må han darra i knävecken när han förstår att Gotland är en bricka som vi inte släpper utan att först visa upp ett antal militära registreringsskyltar.

Niklas Johansson är en ekonomijournalist och börsanalytiker som har bevakat makroekonomi, internationell politik och aktiemarknaden för bland annat affärsmagasinet Veckans Affärer under ett femtontal år.