Krönika

Folkomröstningar tar fram det sämsta hos makthavare

Anders Elgemyr om osäkra opinionsmätningar och att politikerna tar till lögner i Brexit-debatten.

Anders Elgemyr
Anders Elgemyr
Uppdaterad 2016-06-21
Publicerad 2016-06-20

Leave-sidan i omröstningen om Brexit har sämsta tänkbara laguppställning. Ett gäng mindre kända politiker och nationalister som internationellt backas upp av Donald Trump, Vladimir Putin och Marine Le Pen.

Motståndarlaget Remain-sidan har däremot ett toppat lag och fyra fd premiärministrar med den sittande regeringschefen David Cameron. Dessa är uppbackade av honorables från hela världen som sittande regeringschefer i EU, samväldets ledare, USA:s president Obama och organisationer som IMF och OECD. I Storbritannien är stödet dessutom politiskt brett med uttalat stöd från de större politiska partierna, de tre största fackförbunden, industriförbundet och riksbankschefen.

Med detta massiva motstånd måste man fråga sig: Hur kan det komma sig att leave-sidan ändå kan leda i flera opinionsmätningar?

Det finns flera skäl, varav en del är oroväckande för demokratin som statsskick.

Ett första skäl är förstås att det helt enkelt är fel på opinionsmätningarna. Valen till parlamenten är ju återkommande och statistikerna kan därmed justera mätningarna för varje val eftersom man kan följa upp felen och rätta till dem eller ta hänsyn till dem vid nästa val 3-4 år senare. Men folkomröstningar till EU, Skottlands självständighet, och andra sker endast vid enstaka tillfällen, vilket skapar stor osäkerhet i tolkningen av opinionsmätningarna.

Den bästa jämförelsen för Brexit är 2014 års val om Skottlands självständighet. Successivt steg marknaderna inför den skotska omröstningen i förvissning om att stay-sidan skulle vinna. In i det sista visade opinionsmätningarna att leave kunde vinna valet.

(Källa: Financial Times)

Valnatten visade en stark opinion för att stanna. Remain vann med 55/45 i omröstningen. Vad gick fel? Som framgår av bilden ovan var nej-sidan (röda prickar) ledare i opinionsmätningarna. Notera dock den stora andelen osäkra i omröstningen som uppgick till 10-20 procent (grå prickar i nederkant).

Den höga kvoten med osäkra väljare gör ju mätningarna närmast meningslösa när så stora delar av valmanskåren bestämmer sig först på valdagen, på väg till valurnorna. En annan felkälla som påpekas återkommande är en stor skillnad mellan mätningar över internet och över telefon. I valet i Skottland var telefonmätningarna mer tillförlitliga än över internet.

 

I grafen ovan visas att det är en stor skillnad i opinion mellan de som blir uppringda över telefon (gula markeringar) jämfört med svar som lämnas över nätet (blå). Opinionsundersökningar som genomförs med telefonintervjuer ger typiskt fler EU-positiva röster än de som sker över nätet. Ingen bra förklaring till detta fenomen har hittills lämnats. Även i Sverige gynnas anti-etablissemanget i web-mätningar och missgynnas i telefonmätningar.

Finansmarknaderna oroar sig över den osäkra valutgången. Men det är värt att notera att om Brexit följer programmet för det skotska valet så innebar förra veckan lågpunkten för pundet mot övriga valutor och en lågpunkt för börsen innan marknaderna börjar prisa in en seger för remain-sidan. I efterhand kan det visa sig att det tragiska mordet på Jo Cox kan ha inneburit vändpunkten i valet.

Ett annat skäl till leave-sidans ledning är att leave innebär ett nej till etablissemanget. Folkomröstningarna tar helt enkelt fram det sämsta hos väljarna, om man ser till vad eliten vill åstadkomma.

I Sverige lyckades dåvarande Göran Person, som annars alltid framstår som en skeptiker till EU, nästan skrämma in Sverige i EMU genom att hävda att räntorna skulle bli högre vid ett utanförskap. Detta visade sig naturligtvis bli fel då politiker och ekonomiska akademiker förstår föga om rörelserna på finansmarknaderna. Men jag börjar misstänka att för varje omröstning inom EU så får etablissemanget allt mindre tyngd. Det finns ett logiskt argument för detta som går ut på att de som har makten också vill behålla makten. Ett utträde utanför unionen är ju betydligt osäkrare, i betydelsen mindre förutsägbart, än att vara kvar i nuvarande form. Vid alla stora förändringar som revolutioner (revolution = omvälvning, lat. ”återgång”) så öppnar det dörren för nya krafter att ta makten. Det är därför rationellt för eliten att alltid rösta för status quo.

Remain-sidan i Storbritannien säger nej baserade på ekonomiska analyser där de förväntar sig att räntorna kommer att stiga på grund av ökad osäkerhet och att handeln med EU kommer att minska på grund av handelshinder. Sammantaget kommer det att dra ner BNP kommande år med fler procentenheter. Med denna beräkningsmetod blir de ackumulerade kostnaderna för att stå utanför EU gigantiska.

Ränteargumentet är mycket tveksamt vilket exemplet Sverige visar då ju räntorna i Sverige blev betydligt lägre än väntade vid utanförskapet. Utanförskapet kräver bättre budgetdisciplin och uppnår man denna kan räntorna bli lägre än om man deltar i unionen.

Det andra argumentet bygger på att EU kommer att vilja införa sanktioner mot Storbritannien. Även det är högst tveksamt. Storbritannien är en så stor handelspartner att det kommer att dra ner tillväxten även i EU. Det är därför upplagt för konstruktiva förhandlingar mellan EU och Storbritannien om leave-sidan vinner.

Leave-sidans främsta tillgång är Londons tidigare borgmästare Boris Johnson som hoppade av regeringen för att driva kampanj mot EU. Han är både karismatisk och okontrollerbar.

Två citat från Johnson visar tydligt varför han valde nej:

”We are seeing a slow and invisible process of legal colonisation, as the EU infiltrates just about every area of public policy”.

Och uppenbarligen var han mycket missnöjd med förhandlingarna med EU:

“There is only one way to get the change we need, and that is to vote to go, because all EU history shows that they only really listen to a population when it says No. The fundamental problem remains: that they have an ideal that we do not share. They want to create a truly federal union, e pluribus unum, when most British people do not”.

 

 

Leave-sidan verkar ha genomfört en mycket enkel kampanjstrategi, baserad på erfarenheterna från valet om att ersätta det krångliga valsystemet med ett nytt i Storbritannien 2010-2011. Leave-sidans kampanj byggdes enbart på kostnaderna för det nya valsystemet som påstods uppgå till 250 miljoner pund. Valaffischerna pryddes av en soldat med undertexten ”Han behöver en ny skyddsväst – inte ett nytt valsystem” eller en bebis med texten att ”Hon behöver hjärtbehandling, inte ett nytt valsystem”.

Samma personer som drev den framgångsrika kampanjen emot ett nytt valsystem, driver idag leave-sidan. De spelar på immigrationsfrågorna men gör samtidigt sitt bästa för att inte förknippas med ytterligheterna som Nigel Farage och Le Pen. Istället koncentrerar de sina resurser på medlemskostnaderna för EU-medlemskapet, vilket trummas in med att Storbritannien betalar 350 miljoner pund per vecka för att göda EUs byråkratiska, överstatliga apparat.

Remain må använda klandervärda metoder i sin kampanj. Men Leave-sidan sänker nivån ytterligare och fokuserar enbart på medlemskostnaderna, inte nettoavgiften. De räknar inte alls med hur mycket Storbritannien får tillbaka i form av olika bidrag.

Om man vill läsa mer om de egentliga skälen till leave-sidans framgångar rekommenderas läsa följande text från ” The Brexit odd squad” från New Statesman:
www.newstatesman.com/politics/uk/2016/05/brexit-odd-squad

Det är bara att konstatera att all rationalitet är bortsopad från debatten. Det är tyvärr ett tidens tecken. Demokrati bygger på öppenhet och hederlighet eftersom det är en bransch vars affärsidé bygger på förtroende då politiker ska vara förtroendevalda. Men politiker vinner inte längre val med faktuella argument, vare sig i Storbritannien eller Sverige. Lögnerna är satta i system. Valkamperna leds av spinndoktorer och de är inte intresserade av fakta eller av verklighet utan enbart av att vilja vinna val. Massmedia förmedlar ändå snällt vad än de säger. Och med återkommande opinionsmätningar premieras kortsiktiga utspel före långsiktiga program. Förlorare är alla vi som tvingas välja sida i val mellan två intellektuellt undermåliga sidor.

Anders Elgemyr är krönikör på Realtid.se. Han är vd för Jarl Securities och har en bakgrund som analytiker och ekonomijournalist.

Medförfattare till bland annat:
Ja eller nej till EU? : argumenten för och emot ett svenskt medlemskap 1994
Ja eller nej till EMU? : argumenten för och emot ett svenskt medlemskap 1997

Platsannonser