Annons

Annons

lindvall18.png

Finansinspektionen
"Finansinspektionen, med generaldirektör Erik Thedéen, har uppenbara brister i sin analys av den största marknad som den är satt att granska, den svenska bankmarknaden." Det skriver Realtids Per Lindvall. Foto (montage:) Finansinspektionen/Realtid

Finansinspektionen förstår inte risknivån hos bankerna

Har Finansinspektionen tillräcklig kompetens inom sitt kärnområde – det svenska banksystemet? 

Realtids krönikör Per Lindvall tvivlar.

Per Lindvall

Per Lindvall

Realtids krönikör Per Lindvall är mångårig ekonomijournalist. Har du synpunkter på Pers krönika? Skicka gärna ett mejl! Adressen är: per.lindvall@realtidmedia.se

Finansinspektionen har fått utstå mycket kritik under den senaste tiden. Det gäller bland annat en alltför släpphänt granskning av bankernas hantering av penningtvättsärenden till den uppenbara intressekonflikt som kan uppstå hos tillsynsmyndigheter, när personal vandrar mellan myndigheten och de företag som de är satta att granska.

Men minst lika allvarligt är att Finansinspektionen har uppenbara brister i sin analys av den största marknad som den är satt att granska, den svenska bankmarknaden.

Den senaste Bankbarometern, liksom de tidigare och även de så kallade stabilitetsrapporter som Finansinspektionen publicerar, har alla sina uppenbara brister. De ger inte mycket vägledning om var problem och risker byggs upp i det svenska banksystemet.

Annons

Annons

Man kan faktiskt gå så långt som att ifrågasätta myndighetens kompetens inom sitt kärnområde. 

Man kan faktiskt gå så långt som att ifrågasätta myndighetens kompetens inom sitt kärnområde. 

Det handlar exempelvis om frågor som: Varför har svenska bankerna så hög lönsamhet relativt sina europeiska konkurrenter? Varför de ter sig så mycket mer kostnadseffektiva? Var kommer bankernas största finansieringskälla, inlåning, ifrån? Vad händer med betalningssystemet och riskerna i kreditstocken om kredittillväxten stannar av? Hur stabil och rimlig är de så kallade konsumentkreditföretagens finansieringsmodell? Hur ska man se på de fristående sparbankernas lönsamhet?

I Finansinspektionens rapporter får man inga eller intetsägande svar på dessa frågor. Varje fråga är naturligtvis förtjänt av en egen krönika, men här ska jag försöka sopa ihop en summering på ett mera övergripande plan.

Ta exempelvis lönsamheten i det svenska banksystemet. Den är fortfarande klart högre än övriga storbanker inom EU och i Norden. Finansinspektionen skriver att det framför allt beror på att svenska banker är så kostnadseffektiva och har en utbredd digitalisering. Men svaret är egentligen att det beror på att svenska banker har en mycket hög andel bolån i sin utdelning i jämförelse med sina utländska konkurrenter. Bolåneutlåningen har fördubblats sedan finanskrisen 2008, varför den över tid har blivit än mer betydelsefull för bankernas samlade intjäning, inte minst genom att bolånemarginalen har ökat från 0,2 procent 2008 till 1,42 procent enligt Finansinspektionens senaste uppgift. I en jämförelse med annan utlåning är den affären extremt lönsam. 

Utgår vi från denna marginal och lägger till kostnaderna för att driva en bolånelåda, som 0,1 procent för Handelsbankens dotterbolag Stadshypotek, så generar de svenska bankernas bolån, (Nordea är numera en utländsk bank) ett årligt resultat på över 40 miljarder kronor. Det är vad de tre storbankerna Swedbank, SHB och SEB (privat- och småföretagarrörelsen) årligen redovisar för sin samlade svenska bankverksamhet. Lönsamheten, avkastning på allokerat eget kapital, kan utifrån samma antaganden beräknas till 25 procent, att jämföra med 14 procent för de tre storbankerna som helhet. Med en kostnads/intäktskvot (K/I)på knappt 10 procent för bolåneverksamheten, (Stadshypotek) så ger det naturligtvis huvudförklaringen till att de svenska storbankernas K/I-tal ligger på 40 procent relativt EU-bankernas 60 procent. 

Om man inte tar hänsyn till detta så blir Finansinspektionens rapporter närmast meningslösa. För detta säger även mer än att bolåneverksamheten är väldigt vinstgivande. Det berättar även att den övriga verksamheten har en skral lönsamhet.

Finansinspektionens rapporter missar också helt att utlåningen till den för den ekonomiska utvecklingen viktigaste verksamheten, utlåning till företag (exklusive fastighetssektorn) faktiskt har minskat. Svenskt Näringsliv belyser detta i en färsk rapport.

Finansinspektionen missar helt detta problem när de beskriver bankernas utveckling.

Som Svenskt Näringsliv skriver i sin rapport går de krympande kreditmöjligheterna för små- och medelstora företag hand i hand med nedläggningen av bankkontoren, för den typen av utlåning bygger på lokal kännedom. Finansinspektionen missar helt detta problem när de beskriver bankernas utveckling.

Så har vi detta med vad inlåningen kommer ifrån. Finansinspektionen vill eller förefaller inte veta. På en direkt fråga från undertecknad så svarade generaldirektör Erik Thedéen att ”det är en filosofisk fråga.”

Men det är en mycket praktisk och viktig fråga i synnerhet för en tillsynsmyndighet. Inlåningen i banksektorn är ju vårt viktigaste betalningsmedel och det praktiska och viktiga svaret är att bankerna genererar sin inlåning genom att ge ut nya lån.

Inlåningen i det svenska banksystemet har mer än fördubblats sedan finanskrisen från 2 000 till 4 000 miljarder kronor. Som av en händelse har bolånestocken ökat lika mycket. Huvuddelen av den ökade inlåningen matchas av ökade bolån. Att skapa dessa ”pengar”, så kallat ”seigniorage”, ur intet är förstås en mycket lönsam affär för bankerna, där vi återigen kan ta bolånemarginalen som beräkningsgrund (Riksbankens planer på att skapa en så kallad e-krona, där privatpersoner och företag kan ha ett konto i Riksbanken, skulle kunna vända upp och ner på denna modell.)

Men som den brittiska ekonomen Adair Turner skriver i sin klassiska bok ”Between debt and the devil” så skapas ny köpkraft där nya krediter skapas. I Sverige har en mycket stor del av kreditbildningen och penningskapandet skett i storstadsområdena, framför allt i Stockholm, vilket reser frågan om det inte är kreditexpansionen som har varit den främsta drivkraften för den ekonomiska tillväxten i dessa områden och inte tvärtom.

Vi riskerar ett debt-deflation-scenario, vilket är det värsta som kan hända ett banksystem.

De högst sannolika riskerna med sådan tillväxtmodell missar Finansinspektionen helt, liksom även Riksbanken. Det stora testet kommer inte om utan när kredittillväxten stagnerar.

Finansinspektionens amorteringskrav och andra kreditrestriktioner har flyttat ett sådant scenario närmare nutid. Den stora risken med detta är att inflationen går mot noll eller till och med under. Vi riskerar ett debt-deflation-scenario, vilket är det värsta som kan hända ett banksystem.

Men det är inte bara storbankerna som lever högt och stort på att skapa inlåning i banksystemet. För de så kallade konsumentkreditföretagen är den helt avgörande. Dessa skapar inte så som storbankerna sin egen inlåning, utan lever på att genom att erbjuda räntor över noll kunna locka till sig inlåning som de föregående skapat.

Insättningsgarantin gör att spararnas risker elimineras, upp till 1 miljon kronor, samtidigt som dessa företags finansieringskostnader blir mycket låga, i synnerhet om man jämför med vad de skulle få betala om de lånade på marknaden. Det är också inom detta område som lånetillväxten har varit störst under senare år. Där är också riskerna störst, vilket lär visa sig i nästa lågkonjunktur. Frågan som Finansinspektionen borde ställa, liksom Riksgälden som ställer ut garantin, är om meningen med att garantera spararnas betalningsmedel var för att erbjuda mycket riskfyllda verksamheter, typ Hoist Finance, eller icke transparenta, som Klarna, en billig finansiering?

Och så lite om de fristående Sparbankerna. Finansinspektionen beskriver att dessa generellt har en lägre lönsamhet än andra banker, vilket kan förklaras av att inte har samma avkastningskrav. Men det förklaras också av att de är väsentligt bättre kapitaliserade än övriga banker liksom även att de är stora aktieägare i Swedbank, vilket påverkar riskprofilen. Ta Leksands Sparbank, som ett exempel, som har en soliditet på 18 procent, att jämföra med Swedbanks 5 procent. Eftersom innehavet i Swedbank, som motsvarar en tredje del av det egna kapitalet, värderas till verkligt värde, så får det också stort genomslag på lönsamhetsutvecklingen i Sparbankerna. 

Den samlade slutsatsen, tills motsatsen är bevisad, är tyvärr att Finansinspektionen inte riktigt vet vad de håller på med. Det är lite skrämmande, för att uttrycka sig milt.

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna