Vill man få en bra och trovärdig beskrivning av Rysslands (läs Putin) strategiska och taktiska manövrar för att återta kontrollen av Ukraina är brittiska Royal United Services Institute (RUSIC) färska rapport  ”The plot to destroy Ukraine” mycket intressant och oroväckande läsning. (RUSIC är världens äldsta försvars- och säkerhetspolitiska tankesmedja.)

Rapporten beskriver hur Putin-regeringen spelar det ”långa spelet” för att ständigt söka och försöka skapa framtida möjligheter till strategiska övertag. I Ukrainas fall genom att oförtrutet försöka underminera landets politiska integritet och legitimitet. En fullskalig invasion är en möjlig utveckling, men inte nödvändigtvis vad Putin eftersträvar. Men målet är tydligt. För sett med de nuvarande ögonen i Kreml är Ukraina nyckeln till att återskapa det ryska imperiet. Och det finns inget som inte talar för att detta som är den nuvarande ryska regimens ambition. Det är ett mål för att stärka den egna maktpositionen, men inte minst behålla den.

Man kan som förre tyske förbundskanslern Angela Merkel uttrycka att Rysslands annektering av Krim 2014. ”är1800-talets metoder i det 21-århundradet”. Men som vi har sett under de senaste årtiondena, så har historien, men en annan tysks ord, Karl Marx, en tendens att upprepa sig. Men inte som en fars utan som en ”hybrid som blandar till något unikt av ingredienser från historien och den rådande positionen”. Denna maktsökande dekokt har enligt författaren Simon Sebag Montefiore varit ledordet för Romanov-dynastins ryska imperiebyggande från 1614-1918. Det är i den traditionen som Putin har positionerat sig.

”Men ur både ett samhällsekonomiskt och geopolitiskt perspektiv är det bättre med ett neutralt gasnät öppet för alla, där ingen producent eller enskilt land kan skaffa sig en grindvaktsposition. Det borde också ha varit den principiella hållningen från EU och inte minst Sverige i denna fråga. Och det borde vara det framdeles.”

Och den hävstång som Putin långsiktigt har byggt upp är Europas allt större beroende av rysk naturgas. Hela Nordstream-projektet är ett sådant dubbelspel, som beskrivs som rent ”kommersiellt drivet”, men som också har en tydlig makt- och kontrollfunktion i det ”långa spelet”. För kontroll över gasflödet ger ju både kommersiell och geopolitisk maktposition.

Det var uppenbart från start att detta projekt hade som delmål att underminera Ukrainas position som transitland för rysk naturgas och dessutom runda de baltiska länderna och Polen för att öka deras sårbarhet. Att EU och framför allt Tyskland, men även Sverige, har gått med på detta var allvarligt strategiskt felsteg och kan möjligen ses en del av Tysklands sena efterkrigspolitik visavi Sovjet och nu Ryssland. Denna så kallade ”Ostpolitk”, som från 70-talet varit vägledande, där inte minst ökat kommersiellt utbyte skulle bygga upp tilliten till varandra och ett ömsesidigt beroende.

Men ur både ett samhällsekonomiskt och geopolitiskt perspektiv är det bättre med ett neutralt gasnät öppet för alla, där ingen producent eller enskilt land kan skaffa sig en grindvaktsposition. Det borde också ha varit den principiella hållningen från EU och inte minst Sverige i denna fråga. Och det borde vara det framdeles.

Den dåvarande tyske förbundskanslern, socialdemokraten, Gerhard Schröder var en av dem som drev på North Stream-projektet, där den första ledningen stod klar 2011. Den andra, North Stream 2 som enbart ägs av ryska Gazprom, nu är klar men ännu inte godkänd. Gerhard Schröder blev efter sin avgång som kansler styrelsemedlem i Nord Stream AG och även rådgivare till Nord Stream 2, blev styrelseledamot i ryska Rosneft 2017, när oljebolaget var sanktionerat av västländerna på grund av Rysslands aggressioner mot Ukraina. Gerhard Schröder blev nyligen föreslagen som ny styrelseleamot i Gazprom. Schröder är kort och gott en av Putins män.

Men även svenska näringslivstoppar har skänkt lite västlig och kommersiell glans till North Stream. Det gäller framför allt förre Handelsbankschefen Lars O Grönstedt som var och är strategisk rådgivare till Nord Stream 1 och 2.

Men att beroendet av rysk gas har sina baksidor har blivit uppenbart under det senaste året, då gaspriserna har skjutit i höjden, samtidigt som de ryska leveranserna har dragit ner kraftigt. Där i praktiken inga spot-leveranser har genomförts. Att detta tidsmässigt sammanfaller med att den ryska uppbyggnaden av trupper runt Ukraina är ingen tillfällighet. Det följer helt enkelt ”planen”. Europa får normalt drygt 40 procent av sin naturgas från Ryssland. Vinterns elprischock visar vem som håller i taktpinnen.

Men naturgasens strategiska betydelse handlar inte bara om dess roll som energikälla. Den står för runt 20 procent av EU:s elproduktion. Men lika viktig är dess funktion som den huvudsakliga insatsvaran för produktion av konstgödsel. Naturgasens metan, CH4, är den viktigaste, och dyraste med 80 procent av produktionskostnaden, vid tillverkning av kvävegödsel, nitrat.

Störst på en europeiska konstgödselmarknaden är norska Yara, men även de flesta av deras europeiska anläggningar är beroende av rysk naturgas. Näst störst är ryska Eurochem, där Andrej Melnichenko är majoritetsägare. En händelse som ser ut som en tanke är att Eurochem har lagt ett bud på konkurrenten Borealis. Samtidigt har Ryssland infört ett ”temporärt” exportförbud för konstgödsel, liksom även spannmål. Priset på kvävegödsel har stigit med knappt 270 procent på ett år. Om några månader är det dags för den andra omgången gödsling för att få till årets spannmålsskörd i Europa, men det finns en växande oro för att det kan bli knappt om tillgången och att priserna ska dra iväg ytterligare.   

Visst finns det andra mer miljövänliga alternativ, men avkastningen ligger på runt hälften av vad konstgödslade grödor ger. Och snabbt stigande matpriser, ovanpå de höga energipriserna, är ytterligare något som sprider missämja och misstro. Eller som Financial Times seniora kommentator John Dizard skriver; ”Ryssarna har en strategi, och de har genomfört den”.