Krönika

Därför tackar storägare ja till buden som de mindre aktieägarna nobbar

Storägare tackar ja, småägare kräver mer. Så har det sett ut vid anmärkningsvärt många bud på börsbolag på sistone. Det kan finnas olika orsaker till det. Men i de här fallen beror det knappast på att storägaren vet mindre om bolaget, skriver Realtids Torbjörn Isacson.

Torbjörn Isacson
Uppdaterad 2018-11-22
Publicerad 2018-11-22

Genom åren finns det många exempel på storägare och grundare som till varje pris vill hålla fast vid sina bolag. Åtskilliga budförsök har stupat på att största ägaren sagt blankt nej redan vid den första trevaren, och därmed dödat alla försök till att komma med ett bud. Det har tidigare också skett i de företag som är aktuella nu, Cinnober, Victoria Park och sannolikt i Karo Pharma.

Men nu har storägarna/grundarna plötsligt valt att acceptera erbjudanden som andra ägare inte vill gå med på.

På andra sidan, som budgivare, står internationella köpare och riskkapitalbolag med fickorna fulla av pengar.

Det senaste fallet är riskkapitalbolaget EQT:s bud på läkemedelsbolaget Karo Pharma,

där inleddes anmälningstiden den 20 november, och avslutas den 10 december.

Erbjudandet har accepterats av en enig styrelse. Inte minst hade EQT redan vid budets offentliggörande ett avtal om att köpa styrelseordföranden och största ägaren Anders Lönners och styrelseledamoten Per-Anders Johanssons sammanlagt 13,6 procent av kapital och röster i Karo Pharma. Anders Lönner motiverade sitt beslut med att budet innebar en premie och att EQT tillför kompetens och finansiella resurser. Därtill kommer att Deloitte gjort ett värderingsutlåtande om att budet är finansiellt skäligt.

Men erbjudandet fick det snabbt att koka hos många mindre ägare, som anser att de stöttat Karo Pharma under många år, men nu blir snuvade på vinster som de ser komma i framtiden.

Det faktum att Anders Lönner har avtal som rådgivare för EQT, och dessutom står inför ett insideråtal där huvudförhandlingarna inleds i februari 2019, minskar inte mängden konspirationsteorier om varför han accepterar budet. Det faktum att Anders Lönner, som visserligen klassas som en lysande affärsman, dessutom tidigare anklagats för att främst se till sina egna intressen minskar inte direkt missnöjet.

En sammanslutning av mindre aktieägare som startat en grupp på Facebook hävdar att de företräder 16 procent av aktierna i Karo Pharma, och säger nej till ett bud. I förra veckan gick Aktiespararna ut med att de anser att budet är för lågt och bör höjas. Aktiespararna säger sig vara skeptiska till spekulationerna om att det finns dolda värden i Karo Pharma, men anser ändå inte att ”EQT:s bud fullt ut speglar de värden och framtidsutsikter som finns i bolaget.”

Och att det finns spekulanter som tror på en höjning är uppenbart, Karo Pharma handlades på onsdagen i 37,70 kronor, 80 öre högre än EQT:s bud.

Men i samband med att EQT publicerade sina erbjudandehandlingar visade det sig att EQT höjt sitt erbjudande två gånger inom loppet av två veckor innan riskkapitalbolaget fick med Karo Pharmas styrelse på vagnen, och kunde lägga sitt bud. Enligt EQT är värderingen i budet dessutom högre än vid andra uppköp i branschen, bland annat när Anders Lönners tidigare skapelse Meda såldes till amerikanska Mylan.

Fyra dagar efter att accepttiden i Karo Pharma löper ut den 10e december är det sista dagen för aktieägarna i Cinnober, som utvecklar teknologisystem för börshandel och riskhantering, att acceptera Nasdaqs erbjudande.

Styrelsen har redan rekommenderat budet.

När erbjudandet kom i september sa Cinnobers ordförande och största ägare Nils-Robert Persson, som har 15 procent av aktierna, till Realtid.se att han välkomnade budet och att ”det är industriellt intressant och att budnivån är rimlig utifrån min bedömning” och tillade att Cinnober alltid haft svårt att konkurrera på den svenska marknaden, där Nasdaq är den helt dominerande aktören.

Vidare sa Nils-Robert Persson till Realtid.se att marknaden för handelssystem och börsteknik är under förändring - vilket kräver större finansiella muskler när konkurrensen hårdnar. Bolaget har dessutom dragits med lönsamhetsproblem senaste året efter att ha investerat i tre nya clearing-plattformar, konstaterade Persson, liksom att Nasdaq har de nätverk som Cinnober saknar.

Nils-Robert Persson har varit med i Cinnober sedan bolaget grundades för 20 år sedan. Första året representerade han delägaren OM, som numera är uppköpt av Nasdaq och alltså vill ta över hela företaget. Men Nils-Robert Persson lämnade OM, köpte andelen i Cinnober och har sedan dess varit teknikföretagets starke man. Entreprenörsskapelsen Cinnober är i dag ett väsentligt större och mer internationellt företag än på den tiden.

Enligt Nils-Robert Persson är det många som varit intresserade av Cinnober genom åren. Han säger sig också hålla dörren öppen för att ta upp de diskussionerna igen efter att Nasdaq lagt sitt bud.

Den första budintressenten uppges ha kommit redan åtta månader efter att Cinnober startade, och de ska därefter ha kommit löpande. Men enligt den snart 63-årige skåningen Nils-Robert Persson har ingen av ägarna velat sälja, och bolaget har inte behövt några andra ägare.

Men nu gör entreprenörsföretaget alltså en annan bedömning, och välkomnar giganten Nasdaq, som i dag är en helt annan typ av företag än Cinnober, eller vad OM för den delen var vid tiden när Nils-Robert Persson valde att lämna.

För övriga aktieägare verkar budet däremot allt annat än välkommet. De omedelbara reaktionerna spände mellan att det var snålt och att det var ett skambud. Aktien handlades också omedelbart över budet på 75 kronor. På onsdagen handlades Cinnober till 76,50 kronor.

Precis som i Karo Pharma är den största invändningen att bolaget gått genom en kämpig tid och nu ska skörda. Rapporten för årets nio första månader visar också på minskade kostnader och förbättrad lönsamhet.

Liksom Karo Pharma har Cinnober dessutom tagit in pengar via nyemissioner, i början på 2017 betalade institutionella investerare cirka 87 kronor per aktie i en riktad emission.

En grupp aktieägare som säger sig kontrollera 11 procent av aktierna i Cinnober, och därmed kan blockera budet, går ut hårt och hävdar att bolaget är värt 115-140 kronor per aktie, alltså upp till 87 procent högre än Nasdaqs erbjudande.

Den förste april i år la det amerikanska investeringsföretaget Starwood ett bud på fastighetsbolaget Victoria Park som avfärdades som ett aprilskämt i bland annat Dagens industri. Styrelsen i Victoria Park valde också att säga nej till budet.

Det gjorde däremot inte storägaren och grundaren Greg Dingizian, fastighetsmagnaten Erik Selin och ytterligare en styrelseledamot. För Erik Selin var innehavet visserligen en mindre del av portföljen, men han kammade hem drygt 200 Mkr. Greg Dingizian, som satsat mer eller mindre allt på Victoria Park, fick loss nära 900 Mkr.

Erik Selin och Greg Dingizian är två av Sveriges mest rutinerade fastighetsinvesterare. Den här gången sålde de dock innan det kom ett högre, konkurrerande bud. Efter en tid kontrade tyska Vonovia med att bjuda 4 kronor mer än Starwoods 34 kronor. För storägare som Selin och Dingizian var det med andra ord en hel del pengar som försvann där.

En vinnare var däremot en annan malmöitisk finansman, Dan Olofsson, som fortsatte köpa på sig aktier i Victoria Park efter det första budet och därmed kom över 10 procent.

Efter vad som länge såg ut som ett ställningskrig mellan Starwood och Vonovia, där båda satt på stora aktieposter, gav Starwood upp den 25 oktober och sålde sina aktier till Vonovia som därmed kom över 80 procent av aktierna. Tillsammans med ett optionsavtal kommer Vonovia att nå över 90 procent i maj nästa år.

Det är uppenbart att svenska bostadsfastigheter lockar internationella riskkapitalister, bland annat har amerikanska Blackstone tagit över D Carnegie, som liksom Victoria Park satsat på miljonprogramsområden.

Vonovia är störst i Tyskland på bostadsfastigheter med över 400 000 lägenheter. Tyska inbrytningar på svensk fastighetsmarknad brukar dock ha högst varierat resultat, där det bland annat finns exempel på riktiga magplask i Victoria Parks hemstad Malmö.

Greg Dingizian har med aktieförsäljningen i hög utsträckning dragit sig tillbaka från svensk fastighetsmarknad. På ett seminarium anordnat av tidningen Fastighetsvärlden i Malmö i september sa Dingizian att han ”ser mörka tider framför sig, det kan bli många gånger värre än Greklandskrisen, och det kan inträffa inom 6-12 månader.”

Han ansåg bland annat att Europeiska Centralbanken, ECB, skapat en konstlad marknad och att den svenska riksbankens räntepolitik tryckt ned valutan och möjliggjort framgångar för svensk exportindustri, utan att det gjorts nödvändiga effektiviseringar.

Realtids Per Lindvall har i en tvådelad analys de senaste veckorna konstaterat att ”Fastighetsfesten går mot sitt slut” efter att i 20 år ha varit det mest avkastande tillgångsslaget för svenska investerare.

Erik Selin och Greg Dingizian hade kunnat tjäna ytterligare pengar om de haft lite mer is i magen.

Men frågan är vad det är som gör att storägarna i alla de här exemplen väljer att acceptera en budnivå som många andra aktieägare nobbar.

Tveklöst är det så att Anders Lönner, Nils-Robert Persson och Greg Dingizian/Erik Selin kan verksamheterna bättre än i princip alla andra. De har till stora delar byggt upp dem från grunden, även om den göteborgske fastighetskungen Selin har en mer tillbakadragen roll i just detta sammanhang.

På budsidan hittar man i hög utsträckning internationella aktörer eller riskkapitalbolag, eller helt enkelt internationella riskkapitalister.

Sannolikheten att dessa aktörer vet lika mycket om bolaget de bjuder på som grundarna/storägarna får nog anses som tämligen begränsad. Sedan kan de tänkas ha goda kunskaper om hur olika sektorer utvecklas på ett högre plan, och därmed se andra möjligheter.

För säljarna kan det också finnas olika privatrelaterade skäl som gör att de tycker att det är dags att kliva av, även om de inte tror att det är på den ekonomiska toppen. De gör då med andra ord en annan bedömning än vad andra rationella investerare kanske bör göra.

Å andra sidan finns det budgivare med överfyllda kassor som inte alltid gör hemläxan fullt ut.

Och däremellan finns alla mindre aktieägare som sitter och hoppas på att få lite mer pengar för sina aktier, från slipade hedgefonder som har som strategi att gå in i budsituationer till ägare med både djupa bransch- och bolagskunskaper och mer eller mindre glada amatörer.

Mycket talar för att det kommer att komma en hel del mer uppköpsbud framöver, inte minst när aktiemarknaden backar så som den gjort nu en tid.

För de mindre ägarna är det bara att hoppas att de tillsammans lyckas pressa fram en budhöjning, eller att det kommer in ett konkurrerande bud.

Mardrömmen är att hamna i ett Tradedoublerläge.

I januari 2007 la America Online ett bud på 215 kronor per aktie, eller drygt 6 miljarder kronor totalt, på Tradedoubler, som sysslar med hantering av annonser på nätet. Storägarna, med pensionsförvaltaren Alecta i spetsen, tyckte att budpremien på nio procent var oförskämt låg och vägrade.

Efter att AOL drog tillbaka sitt bud har faktumet att bolag som Facebook och Google tagit över stora delar av marknaden fullständigt krossat Tradedoubler.

För två veckor sedan bjöd Tradedoublers franska storägare Reworld, som kontrollerar cirka 30 procent av aktierna, 3,17 kronor per aktie. Om man tyckte att nio procent var en oförskämd premie för elva år sedan så torde man ha svårt att finna ord som lämpar sig i tryck över Reworlds bud, som är 28 procent under stängningskursen dagen innan.

Frågan är hur mycket det räcker att en av dagens största ägare, med 2 procent av aktierna, rasar och hävdar att Tradedoubler nu står inför en vändning.

Efter det nya budet är Tradedoubler värt knappt 150 Mkr på börsen, eller 98 procent mindre än AOLs ”oförskämda erbjudande” för elva år sedan.

Platsannonser