Pension

Corona förvärrar pensionsbolagens redan svåra läge

Coronaoron har fått riskerna att stiga radikalt i de europeiska pensionssystemen. Realtids Claes Folkmar förklarar hotet mot pensionerna.

Claes Folkmar
Publicerad 2020-03-23

Globala skiften nedåt i räntorna i kombination med apokalyptiska kursfall på aktiemarknaderna skapar en giftig cocktail för svenska försäkringsbolag. Redan innan coronautbrottet plågades pensionsförsäkringssektorn i Sverige och runt om i världen av svårigheter att skapa avkastning via obligationsmarknaden. 

En miljö med negativa räntor på obligationsmarknaden ger företagsledningarna för liv- och pensionsbolagen runt om i Europa svår huvudvärk. Coronaviruseffekten på tillgångsportföljerna ger samma individer, milt uttryckt, svår migrän. 

Pensionsförvaltarna har i alla tider byggt sina portföljer på tre olika tillgångsslag; aktier, statsobligationer och direktägda fastigheter. Denna tillgångsmix har oftast skapat en stabil och trygg avkastning till en förhållandevis låg risk åt kunderna. Normalt har obligationsandelen bland svenska liv- och pensionsbolag motsvarat 40-60 procent av den totala tillgångsmassan. 

Utvecklingen på obligationsmarknaden hotar allokeringsmodellen eftersom pensionsförvaltarna får allt svårare att leva upp till sina utfästelser till kunderna. Redan i fjol meddelade flera europeiska pensionsbolag, bland annat i Nederländerna att pensionsnivåerna måste sänkas. Svårigheterna förstärks radikalt av coronaeffekterna på aktieportföljerna. 

Problemen i pensionssektorn är större än vad de verkar vara vid en första anblick. Solvensen, som är ett mått på hur väl  ett pensionsbolags tillgångar  räcker till att betala ut garanterade pensionsbelopp till sina kunder, bland svenska pensionsförvaltare är högt. Till exempel AMF redovisar en solvens på 186 procent, vilket är långt över vad lagstiftaren kräver. 

Så vad är problemet? Jo, viktigt att hålla i huvudet är att liv- och pensionsbolagen är räntekänsliga på två sätt. När bolagen marknadsvärderar sina framtida åtaganden (skulder till kunderna) används en särskild diskonteringsränta, kallad UFA (ultimate forward rate) som skall efterlikna den riskfria räntan med lång duration.

Den andra räntekänsligheten ligger förstås i den starka kopplingen till obligationsmarknaden som investeringskälla.  Sjunker räntan växer åtagandena, eller snarare skulderna, och solvensen faller. Faller solvensen för mycket behöver liv- och pensionsbolagen minska sina risker i allokeringsgångsportföljerna, som alltid består av ränteinstrument samt aktier och/eller andra tillgångar som bär risk (till exempel alternativa investeringar; riskkapital exempelvis.) 

Det betyder att de kan tvingas sälja riskfyllda tillgångar, oftast aktier. Detta ökar portföljexponeringen mot räntemarknaden eftersom obligationer är mindre riskfyllda men som därför har lägre avkastning, vilket försvårar möjligheterna att uppfylla åtagandena till kunderna. 

De svenska pensionsbolagen diskonterar (nuvärdesberäknar) sina framtida pensionsåtaganden (skulder till kunderna) till drygt 4 procent. Det gör att pensionsskulderna och solvensen ser ganska bra ut. Jämfört med de långa "riskfria” räntorna ser diskonteringsräntan extremt hög ut. En "marknadsanpassning”, eller en sänkning till genomsnittet i Europa, av UFA skulle sänka solvensen kraftigt och hota pensionsutfästelserna. 

Syftet från de regulatoriska myndigheterna är att skapa stabila förutsättningar för pensionsbolagen, som per definition är extremt långsiktiga, där diskonteringsräntan inte ändras i takt med räntemarknaden utan snarare sätts utifrån ett långsiktigt historiskt perspektiv. 

Ändå framstår kalkylräntan i dagsläget inte som en vettig riktkarl för framtidens ränteutveckling. En harmonisering i dagsläget är helt omöjlig. Det skulle skapa ytterligare kaos i en redan kaotisk aktie- och räntemiljö. Den förödande utvecklingen på tillgångsmarknaderna och verklighetsfrånvända diskonteringsräntor för försäkringsbolagen får riskerna att stiga radikalt i de europeiska pensionssystemen. 

Platsannonser