Annons

Annons

Centralbanker saknar vapen för att hejda en brutal nedgång

Är det dags att blåsa faran över kring risken för en global recession? Nej, knappast. En försvagning lurar sannolikt runt hörnet. Det skriver Realtids Claes Folkmar.

Claes Folkmar
Claes Folkmar

Claes Folkmar

Realtids reporter och krönikör Claes Folkmar är journalist med mångårig erfarenhet som expert inom skatte-, fond- och bolagsbevakningsfrågor. Mejla gärna dina synpunkter på hans krönika till claes.folkmar@realtidmedia.se.

Bättre tillväxtsiffror i mars än väntat från den stora och viktiga tillverkningsindustrin i Kina, världens näst största ekonomi, i kombination med att det viktiga amerikanska inköpschefsindexet ISM också slog förväntningarna överraskade aktie- och räntemarknaderna. Aktiebörserna steg initialt och obligationspriserna föll.

Detta efter månader av svaga ekonomiska signaler från de ledande världsekonomierna och dystopiska centralbanker som helt bytt spår från fortsatt åtstramning till eventuellt penningpolitiska lättnader har inte gjort saken bättre. Flera investmentbanker och andra prognosinstitut har sänkt sina tillväxtförväntningar för den globala ekonomin och pekat på en synkroniserad global makroekonomisk försvagning. Citigroups global economic surprise index, som mäter hur ofta makroekonomisk data slår marknadsprognoserna eller inte, har varit negativt i mer än ett år. Den längsta perioden med negativa överraskningar sedan 2008.

Den amerikanska centralbanken, Fed, under ledning av centralbankschefen Jerome Powell svängde nyligen helt om från den utstakade vägen mot ytterligare räntehöjningar 2019 och lät även marknaden förstå att den påbörjade “bantningen” av balansräkning skjuts upp. I Europa har ECB, den europeiska centralbanken, signalerat via centralbankschefen Mario Draghi att man skall återstarta krisårens låneprogram.

Annons

Annons

I det perspektivet är det inte förvånande att obligationsmarknaden haft en mycket stark utveckling på sista tiden, och att nervositeten och volatiliteten klättrat på de globala aktiemarknaderna. Mars var en av de bästa månaderna för obligationer på ett decennium.

Den globala “pessimismen” från centralbankerna har påverkat aktörerna på räntemarknaderna rejält. För någon vecka sedan “inverterade” den amerikanska “avkastningskurvan”, det vill säga de korta marknadsräntorna (tre månader och längre löptider) översteg de långa (till exempel tioåriga löptider) för första gången på mycket länge. Detta indikerar enligt många bedömare att den amerikanska ekonomin är på väg mot en ny recession (fallande tillväxt i BNP under minst två kvartal). En kortare period med en inverterad “avkastningskurva” behöver dock inte betyda att BNP kommer krympa, snarare att marknadsaktörerna är nervösa och har svårt att bedöma utvecklingen.

Marknadsaktörer har därför “prisat in” 80 procents sannolikhet att den amerikanska centralbankens nästa steg är en sänkning av styrräntan. Vissa har tror även på ytterligare åtgärder från Jerome Powell. I Tyskland sålde staten ett obligationsprogram med tioårig löptid till negativ ränta för första gången sedan 2016, vilket betyder att de investerare som håller obligationen till förfall får negativ avkastning. Det visar på betydande oro för den makroekonomiska utvecklingen.

Betyder de färska positiva signalerna från de tunga och viktiga tillverkningssektorerna i Kina och USA att det är dags att blåsa faran över kring risken för en global recession? Nej, knappast. Den utdragna uppgången i världsekonomierna har pågått mycket länge och framför allt bottnat i  billiga krediter via expansiva och “marknadstillvända” centralbanker. En försvagning lurar sannolikt runt hörnet, och det obehagliga den här gången är att centralbankerna, förutom i viss utsträckning Fed, saknar delar av den traditionella penningpolitiska arsenalen för att hejda en brutal nedgång. Styrräntorna är ju redan mycket låga i alla industrialiserade länder. I Sverige är ju riksbanksräntan alltjämt negativ, vilket är mycket märkligt. Därför lär det återigen bli aktuellt med “kvantitativa lättnader”, vilket även ECB indikerat, om makromiljön fortsätter försämras som centralbankerna tycks tro. Det finns naturligtvis finanspolitiska instrument att plocka fram för att få fart på en ekonomi som visar tecken på avmattning. I USA genomförde Donald Trump en större skattereform, vilket bör kunna bli fallet även i Europa. I makroekonomiskt starka länder, till exempel Sverige, finns även stora möjligheter att stimulera ekonomin via offentliga investeringar.

 

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna