MIT-professorn Simon Johnson, tidigare IMF-chef, är allt annat än nöjd med Barack Obamas val av ny stabschef. Den amerikanske presidenten gav i förra veckan William ”Bill” Daley det prestigefyllda uppdraget i Vita Huset. Han lämnar därmed en hög chefbefattning på JP Morgan Chase.

Klicka här för att börja prenumerera på Realtid.se:s veckovisa nyhetsbrev Makro

Ekonomen Simon Johnson är en av författarna till boken 13 Bankers och forskar bland annat inom ämnena politisk ekonomi, skattepolitik och ekonomiska kriser. Han påpekar att hans kritik inte är en klassisk höger-/vänster-fråga.

Sedan tidigare har flera ledande politiska makthavare hämtats från storbanker, inte minst Henry Paulson som var George W Bush finansminister. Han var dessförinnan vd på Goldman Sachs.

”Det visar oss att Vita Huset inte förstår att vi har en stor tickande bomb i hjärtat av vår ekonomi”, skriver Simon Johnson i ett debattinlägg i Huffington Post. Han syftar på storbankerna och deras enorma risktagande på skattebetalares bekostnad.

Enligt nationalekonomen är JP Morgan Chase i praktiken ett statligt subventionerat företag, i likhet med övriga fem storbanker Bank of America, Citigroup, Wells Fargo, Goldman Sachs och Morgan Stanley.

Dessa sex banker ”är otvivelaktigt för stora för att falla” och har därför en konkurrensfödel jämfört mindre banker. Staten kommer till undsättning om någon av dessa banker hamnar i obestånd, skriver Simon Johnson.

Denna konkurrensfördel gör att de stora institutionerna blir ännu större. Tillgångarna hos dessa sex banker har ökat från 55 procent av USA:s BNP vid utgången av 2006, till 64 procent av BNP i september 2010. 1995 uppgick de sex bankernas tillgångar enbart till 17 procent av BNP.

Men denna utveckling gagnar inte de amerikanska skattebetalarna eller bankkunderna.

”Ingen kan visa signifikanta samhällsfördelar av att bankernas storlek, belåning och risktagande ökar som det gjort under de senaste 15 åren”, skriver Simon Johnson i debattinlägget.

Den värsta recessionen och den långsammaste återhämtningen sedan 1930-talet visar däremot på de negativa konsekvenser som banker kan åsamka ekonomin.

Simon Johnson påpekar att flera framstående akademiker är inne på samma linje som honom. Bland dessa märks den effektiva marknadshypotesens fader Gene Fama, American Financial Association-cheferna Raghu Rajan och John Cochrane samt 1997-års ekonomipristagare Myron Scholes.

Även Bank of England-chefen Mervyn King samt Tom Hoenig, Kansas City Fed-chef, förstår det. Det gör även den tidigare Fed-chefen Paul Volcker och det är uppenbart varför han avgick från Obamaadministrationen, konstarar Simon Johnson.

”Men förstår personerna som leder landet nationalekonomi och finans, eller inte”, undrar han.

Simon Johnson frågar varför politiker i så fall slår ifrån sig av oron över hur bankerna verkar. Han pekar på att allmänhetens intresse går stick i stäv med finanslobbyns särintressen.

Ekonomen är nu rädd för att ”den mest farliga bankmannen” i USA, JP Morgan-chefen Jamie Dimon (tillika Bill Daleys tidigare chef) nu kommer än närmre det ovala rummet.

Bill Daley har, under tiden på JP Morgan, varit emot ett ökat konsumentskydd för bankkunder, poängterar Johnson.

Ekonomen fruktar nu en ny finanskris eftersom risken i det finansiella systemet är större i dag, jämfört med mitten på 2000-talet.

Barack Obamas utnämning av Bill Daley minskar troligheten för att politiker kommer att sätta ökad press på bankerna. Simon Johnson räknar med att storbankerna kommer att fortsätta ta stora risker. Massivt belånade investeringar som ger topp-chefer på bankerna jättebonusar i goda tider.

”Men vid händelse av en allvarlig finansiell kris vill bankmännen ha någon i Vita Huset som i rätt tillfälle viskar: ”Mr President om du låter denna bank falla kommer det leda till finansiell panik över hela världen och en ny depression”, skriver Simon Johnson i debattinlägget.

Länk till debattinlägget här