Medieprofilen Joachim Berners karriär kraschade på toppen. I dag är han styrelseordförande för noterade familjebolaget och styrelseproffs. Det viktigaste karriärbeslutet var att börja spela i punkbandet Japop.
”Många styrelser saknar integritet och hållning”
Mest läst i kategorin
Pannan skrynklar till sig och 56-årige Joachim Berner muttrar något om att det tydligen är väldigt mycket papper som måste fyllas i när ett bolag är noterat på börsen. Familjebolaget Christian Berner Tech Trade flyttades för knappt två år sedan från First North-listan till Nasdaq Stockholm. Börsvärdet är just den här dagen 508 miljoner kronor och Joachim Berner äger 4 442 083 aktier värda knappt 120 miljoner kronor.
Joachim Berner har efter en lång karriär inom medievärlden, med höga toppar och djupa dalar, tagit över familjeföretaget som styrelseordförande. Uppdraget var Joachim Berners krockkudde när mediekarriären kraschade efter en stormig tid som chefredaktör för Expressen och en utebliven vd-post på Sveriges Radio.
Mer om det senare.
Vi befinner oss på riskkapitalbolaget Segulahs kontor i hjärtat av Stockholms finanskvarter intill Stureplan. Joachim Berner har valt platsen för intervjun, han är ordförande för Mitt i-tidningskoncernen (lokaltidningar, främst i Stockholm) som ägs av Segulah.
Han är aktuell med boken ”Den förlorade sonen” (Mondial) som är en uppgörelse med både den borgerliga uppväxten i proggiga Göteborg och tiden som hög chef inom medierna. En talande bild om uppväxten var att han ibland ljög om att pappan var ”konduktör” istället för direktör.
Kring sekelskiftet var Joachim Berner mediebranschens guldgosse. Han var ung, snygg och framgångsrik (det var på riktigt mycket fokus på hans utseende).
Efter att han blivit både chefredaktör och vd för morgondraken Dagens Nyheter fick han i uppdrag av ägaren Bonnier att ta sig an krisande Expressen. Där kommer karriärens första stora motgång.
– Jag fick väl hybris och trodde att jag skulle kunna fixa jobbet. Mitt misstag var att jag ville göra Expressen till en schysst tidning. En kvällstidning är liksom inte schysst.
– När det gäller Sveriges Radio så handlade det mer om en politisk härdsmälta. Dessutom var jag jäkligt hajpad, det är klart att jag skulle dö, förklarar Joachim Berner och smuttar på sitt kaffe.
Vi börjar med hybrisen, hur fick du den?
– När du är ung och når framgång och inte har så stark självkänsla så tror du väl att det finns någon sanning i alla positiva omdömen.
– Jag har läst många gamla pressklipp nu när jag skrivit boken och måste säga att det verkligen var en osannolik hajp kring mig. Jag var med överallt hela tiden. Vi bodde på Lidingö under de här åren och jag tog nästan varje dag vägen förbi TV4 eller SVT för att bli intervjuad. Det var väl tvunget att få ett slut på något sätt…
Gnistan som utlöste explosionen var att Joachim Berner beskylldes för att utnyttja sin ställning genom att vara flirtig med en kvinnlig anställd. Det kom att beskrivas som att han sextrakasserat kvinnan i fråga, vilket han bestämt förnekar. Inte heller kvinnan ifråga har påstått att så var fallet. När Joachim Berner aviserat att han skulle sluta på Expressen publicerade tidningen en löpsedel där det gjordes insinuationer kring Gudrun Schyman och en porrfilm. Joachim Berner hade inte sett löpsedeln – men var i egenskap av ansvarig utgivare ändå ansvarig för publiceringen. Enligt Berner användes dessa saker emot honom av politiska skäl när han senare erbjöds jobbet som vd för Sveriges Radio. Ett jobb som drogs tillbaka innan han ens hann tillträda.
Var det uteblivna jobbet på Sveriges Radio din stora krasch?
– Efter Expressen tänkte jag nu har jag fått min krasch, man ska ju ha en smäll i livet. Det var också en viss befrielse att komma ur arbetet på Expressen. Siffrorna vände inte, det var ett jävla pådrag. Men det gick liksom inte in i själen på mig.
– Sveriges Radio kändes mer som en kris på liv och död. Nu ska jag inte kokettera med suicidala tankar, men jag kan verkligen förstå hur Stadsteaterns Benny Fredriksson måste ha känt sig när det var som värst. Metaforen ’drev’ är bra, det tar liksom inte slut förrän du får en kula i pannan.
Hade du självmordstankar?
– Jo, jag tänkte tanken. Men det var inte så att jag lade in mig själv på psyket. Och jag har ju barn.
Många som begår självmord har barn.
– Det är sant. Det jag gjorde var att tidigt ta professionell psykisk hjälp och jobba med olika typer av andlig rådgivning och terapi. För mig var det ett sätt att överleva.
I boken beskriver Joachim Berner ett tillbakadraget liv med skäggstubb och neddragen keps efter kraschen.
– Jag ville vara anonym och drog ner kepsen för att skydda mig. En ganska långtgående tanke var att flytta till London. Men det känns bra att det inte blev så. Dels ger du dina kritiker rätt, dels tror jag att det kan bli ganska svårt att komma hem igen. PG Gyllenhammar flyttade till London efter att Volvo kraschade. Nu är han hemma igen, men det känns som om han har svårt att komma in i samhället igen.
Efter ett par år börjar Joachim Berner både uppfatta och uppskatta fågelkvittret på sina löprundor igen. Därmed låg det värsta av krisen bakom honom. Han började bygga upp sin tillvaro igen med nya insikter om hur han ville ha sitt professionella liv.
– Jag ville inte vara beroende av en nyckfull styrelse igen och jag ville utveckla mitt familjeföretag.
I någon mening blir det väl ändå en rätt mjuk krasch när du äger ett familjeföretag värt hundratals miljoner?
– Jo, så är det såklart. Sedan var det väl ett rätt skruttigt familjeföretag i Göteborg. Men det fanns absolut en struktur som det gick att göra något av. I den situationen får man helt enkelt jobba med det man har.
berner_cover_1_1.jpg
”Förvärva, ärva och fördärva”, heter det om familjeföretagens första tre generationer. Du tillhör de som riskerar att köra i diket med alltihop.
– Jo, hela min karriär bygger ju på att jag inte har velat bli pappas pojk, det är därför jag gjort den här karriären.
Din pappa skolade tidigt in dig i företaget, men var samtidigt tuff mot dig. Hur tänker du, som pappa?
– Jag försöker att inte pådyvla mina barn företaget, men jag ser att det finns ett intresse. Om det kommer sig av att de känner mina förväntningar eller inte är svårt att veta. Men jag är förvånad över att de är så pass intresserade som de är.
Bolaget verkar gå bra.
– Jo, men det har varit en känslig process att lösa upp ägandet och delvis köpa ut mina systrar. Sedan har det nu kommit att finnas en väldig energi i bolaget, det finns det verkligen. Jag är förvånad själv över att jag tycker att det är så jävla kul!
Arbetet med boken ”Den förlorade sonen” har gett mersmak till skrivandet, Joachim Berner vill skriva mer, nästa bok handlar troligen om ledarskap.
– Det blir lätt klyschigt, men jag tycker att man ser ganska många styrelser som saknar integritet och hållning. Man borde bli bättre på att stå upp för det man gör och stå upp för sina beslut. Ofta tror styrelser att man löser problem genom att sparka någon, det finns något ängsligt över det som jag har väldigt svårt för.
Har du några exempel?
– Ja, det har väl hänt i om både bank- och kulturvärlden rätt nyligen. Efter dokumentären om sångerskan Josefin Nilsson så sparkas Dramatens vd. Så har man löst den krisen, det är ju patetiskt!
En annan lärdom från chefsåren är vikten av hitta rätt relation till personalen.
– En fälla som jag hamnade i var att jag var mån om att vara omtyckt. Samtidigt fungerar det inte att vara chef om hela organisationen avskyr dig. Du måste få en slags legitimitet från organisationen, men inte via fjäsk eller genom att vara opportun.
– Som chef gäller det att vara väldigt konsekvent med sin uppgift och stå för den. Man får respekt genom att stå för även tuffa och svåra beslut. Att man klarar att ställa sig upp i en hörsal och säga att nu måste vi sparka en tredjedel av personalen.
Hur känns det?
– Mycket tufft, man måste ha en väldig respekt för medarbetarna i en sån situation. Sedan kan det några år senare hända att du träffar en av personerna som tvingades sluta och han eller hon säger att uppsägningen var det bästa som hänt den personen. Men självklart finns det andra människor som inte alls känner så, jag har respekt för det.
En viktig vändpunkt i livet och karriären var när Joachim Berner valdes in i Pensionsmyndighetens styrelse.
– Det kändes verkligen som en vändning för mig. Efter att ha varit så skandaliserad få förtroende från statsmakten att förvalta allas gemensamma pensionskapital, det är ju mycket pengar, då måste du vara en god medborgare, liksom. Så ja, det var en tydlig vändpunkt – även om den bara var tydlig för mig själv.
– Det var och är en fantastisk organisation. Styrelsearbetet drevs av den mycket rutinerade politikern Bo Könberg på ett väldigt professionellt sätt. Han fick fram ett bra och komplext beslutsunderlag, klokt förberett, alla fick komma till tals. Sedan var det väl som det är i statliga myndigheter, det var väldigt mycket jobb och en hel del inläsning och man fick väl typ 40 000 kronor om året i arvode. Arbetsinsatsen stod inte alls i paritet med arvodet.
I dag har Joachim Berner dragit ner på antalet styrelseuppdrag.
– Jag sitter i de styrelser där jag har ett ägarintresse och vill även fullfölja de åtaganden som jag redan har. Men jag skulle gärna ha något uppdrag till, gärna inom ett område som är ”samhällsnyttigt”.
Vad är vanliga misstag hos styrelser?
– Att man inte ägnar sig åt det strategiska arbetet utan hamnar i det ”nitty-gritty”. Ett annat vanligt fel är att man har dåligt förberedda möten, bara för att du har skickat mycket material betyder det inte att du har ryggen fri.
– Det är inget hokus pokus egentligen, det gäller att skapa en väl fungerande grupp. Det är bra att börja och sluta mötena i tid.
Ett annat viktigt uppdrag för att komma tillbaka var när Joachim Berner jobbade för Catella och Gunnar Rylander.
– Gunnar var en person som såg mig och trodde på min förmåga. Jag lärde mig mycket om finansmarknaden, vilket jag också ville göra. Sedan gjordes ett försök att starta en corpfirma för mediebranschen. Men det gick inte så bra, mediebranschen är för liten för att det skulle fungera.
Du verkar vara en ”relationsmänniska” och bjuder gärna hem folk du jobbar med för att lära känna dem.
– Ja, om du och jag skulle jobba nära varandra så kan jag tycka att det finns en poäng i att jag och min familj får träffa din fru och vice versa. Men det kan bli för mycket också.
Kommer det från att du är uppväxt i ett familjeföretag?
– Absolut, det har jag med mig från barndomen. Man kan binda ihop en grupp på det sättet. Vd:n på Christian Berner har jag försökt att bjuda hem, men han kommer aldrig…
Jag läste det i boken. Det kanske är lika bra?
– Jo, det blir en mer professionell relation på det sättet. Jag har nog blivit mer varsam med det där på slutet.
Men det var en stor fördel för att kunna navigera i familjeföretaget Bonnier?
– Ja, absolut, jag hade lätt att förstå systemet där. Men på SR var det en tydlig brist att jag hade för svag förankring inom politiken, jag var naiv där. Jag brukar ge rådet att man, framförallt som vd, måste ha full koll på vad det är för ägare man arbetar för.
– Företag och verksamheter blir ofta som sina ägare är. När man förändrar ägarstrukturen så får det ofta väldigt stora konsekvenser.
– Det kan vara svårt för en ledning att hänga med när ett bolag går från att vara ett familjeföretag till att bli noterat. Samma gäller när man går från private equity, som Segulah, till en annan ägarform. Det är inte alltid så lätt för ledningen att hänga med i turerna.
Har du något exempel?
– Jag satt i MQ:s styrelse och var med att ta bolaget till börsen. Det var från början en frivillig fackhandelskedja. Man slog sedan samman många lokala entreprenörer och drev bolaget som en koncern. Det var inte alla som klarade det.
Vad var ditt bästa och sämsta karriärbeslut?
Det sämsta var nog att ta över Expressen. Jag borde haft insikten om att jag inte var rätt person för det uppdraget. Det bästa, när jag summerar mitt liv so far, var att börja spela med bandet Japop. Att komma bort från mitt sammanhang i Göteborg och få flytta till Stockholm som 19-åring var oerhört nyttigt för mig.
Vad är ditt bästa ledarskapstips?
– Knepet är att våga lita på andra människor. Det är en sak som entreprenörer ofta har problem med, de upplever att det inte finns någon annan som kan göra det som de tycker att de kan. Det är en konst att våga lite på människor. Det finns en risk att du blir besviken. Men det finns såklart ingen annan möjlig väg.
Joachim Berner lever som han lär. Han besöker aldrig ett bolag som han äger eller som han är styrelseordförande för utan att först informera vd om att han kommer.
– Skulle det uppfattas att jag intervenerar i organisationen gör jag det ju omöjligt för vd att göra ett bra jobb.
Du skriver en del om din nya andlighet och tro.
– Jag har funnit någon slags ro i att gå i kyrkan med mina barn när de konfirmerade sig, sedan drog jag med min mamma. Jag märkte att jag fann något slags nåd i det. Jag har något slags gudstro. Samtidigt har jag värjt mig mot det här med tron, det är så många som är frälsta som utger sig för att vara finare än andra människor. Kyrkan är väl till för de största syndarna, jag tillhör nog en av dom…
Med all respekt: Jag vet inte om du kvalar in där.
– Haha. Nä, men du förstår vad jag menar. Vi behöver alla syndernas förlåtelse ibland. Det är ett steg för mig att tala offentligt om min tro. Det finns saker som vi inte förstår, jag finner en ro i det. Vetskapen om det hjälper mig att leva mitt liv.
Senaste nytt
Vilka risker kan ditt företag undvika?
Anpassa försäkringen efter din bransch och få pris och skydd på nolltid.
Tänk inte mer på bokföringen (än du behöver)
Med Fortnox är bokföringen uppdaterad i realtid, så att du alltid kan lita på siffrorna.
Så får du makt över företagets likviditet
Datadrivna finansieringstjänster som gör vardagen enklare för dig som företagare.