“Jag gillar att jobba med farbröder”

Hon växte upp på Lidingö som den enda svarthåriga flickan i klassen, och beklagar att hennes barn är helsvenska.

– Annorlundaskapet är en fördel, även om det inte alltid känns så när man är där. När man inte alltid är i mittfåran lär man sig att det finns ett annat perspektiv på saker, säger Charlotte Stjerngren, med en bakgrund som bland annat analytiker och börskrönikör, kanske mest känd som programledare för EFN:s Börslunch.

Kanske är det ingen slump att hennes yrke har kommit att handla om att sätta saker i perspektiv. Som aktieanalytiker räcker det inte att förstå bolaget, utan man måste framförallt förstå marknaden. Som journalist räcker det inte att ta in information, man måste också ge den vidare i ett format som läsare eller tittare kan ta till sig. Som IR-rådgivare måste man kunna ge vad kunden vill ha, men också vad den ännu inte visste att den ville ha.

– Jag vet inte om jag egentligen passar för ett karriärporträtt, jag har inte gjort någon karriär, utan tycker mer att det är kul att jag har fått prova olika saker, säger Charlotte Stjerngren, när Realtid träffar henne på hennes nya arbetsplats på Birger Jarlsgatan i centrala Stockholm.

Charlotte Stjerngren dementerar för övrigt alla eventuella rykten om att hon skulle vara på väg till Nordnet, som Joakim Bornolds efterträdare som sparekonom.

– Haha, nej, det blir inte jag. De hörde av sig men jag tackade nej direkt.

Sedan två månader är hon delägare i konsultbolaget Cord Communications som arbetar med investor relations (IR) och även en del med PR. Cord Communications är en liten byrå, där varje delägare har sin egen firma, men där man delar på intjäningen varje månad i ett så kallat true partnership. Charlotte Stjerngren berättar stolt att hon var den som sålde näst bäst på byrån förra månaden.

– Min respekt för säljare har verkligen ökat. Vi är ju alla säljare och att då vara en riktigt duktig säljare, som till exempel många börsmäklare är, det är en konst och något som jag lärt mig att verkligen uppskatta, folk som säljer naturligt, utan att det märks att de säljer.

Är du en bra säljare?
– Ja, jag tror faktiskt det, säger hon och slår på glittret i ögonen, det som både talar om att hon inte backar för en utmaning och att hon samtidigt har självdistans. Under flera år var hon programledare och även chefredaktör för Handelsbankens mediasatsning EFN.

– Jag gjorde ju inget annat på EFN än att sälja kanalen, men jag har aldrig sålt för pengar tidigare.

Charlotte Stjerngren tycker att det var svårt att leda en verksamhet som inte hade vinstkrav på sig. När inte pengarna är måttstock, vad är det då? Hur kan man prioritera och motivera människor i en verksamhet som inte har någon tydlig rationalitet?

Född tävlingsmänniska och präglad som analytiker på Carnegie har Charlotte Stjerngren svårt att förstå individer som inte har ett starkt eget driv att prestera. När hon efter tio år som analytiker värvades som börsskribent till Veckans Affärer beskriver hon det som att komma ut i verkligheten.

– Bara en sådan sak som att folk har intressen utanför jobbet. Det var jag inte van vid.
 
Snart värvades hon till EFN och kom så småningom att bli chef över närmare ett 50-tal personer, individer med olika bakgrund och drivkrafter.

– Den här bankerstilen som jag är van vid funkar inte i verkligheten. Man kan inte bara sätta upp mål och säga att det här är rationalitet och sedan köra. Utan alla måste bli motiverade och rationalitet är ju inte en motivationsfaktor.

Hon säger självkritiskt att hon var en bra ledare för dem som hade eget driv, men kanske inte för andra. Vilken verklighet kommer hon själv i från?

Det svarta håret har hon fått av sin thailändska mamma. Föräldrarna träffades i Bangkok, när han som skulle bli hennes pappa och sedermera en stridbar skadestånds-advokat var där på semester.

– Efter tre dar hade mamma friat och efter nio dar hade de gift sig. Hon hade bara ett halvår kvar till veterinärexamen i Thailand, men i och med flytten till Sverige fick hon läsa i fem år till, berättar Charlotte Stjerngren.

Familjen bodde på Lidingö och Charlotte Stjerngren beskriver sin uppväxt som något strängare än de andra barnens, eftersom hennes föräldrar var okänsliga för argumentet “alla andra får”. Charlotte Stjerngren tror själv att hon är präglad av föräldrarnas självständighet och stridbarhet. En advokat är inte rädd för vad andra ska tycka, och inte en thailändsk veterinär i Sverige heller.

Hon hade lätt för sig i skolan, började skolan ett år tidigare och betade av kurserna på Handels i snabbare takt än studieplanen.

– Med den takten som jag läste hade jag varit klar när jag var 21. Men jag tänkte att ingen skulle vilja anställa en 21-årig civilekonom, så efter två terminer på Handels sökte jag till juristlinjen.

Hon hann också med ett par terminer som utbytesstudent och fick eftertraktade praktikplatser på FN i New York och EU-kommissionen i Luxemburg.

– Ett tag trodde jag inte att jag någonsin skulle flytta hem till Sverige igen, men så kom jag hem och då gillade jag det också.

Hemma i Stockholm hade hon genom en kompis på Handels kommit över ett stimulerande extrajobb som börsskribent på Dagens Nyheter. Det ledde vidare till Dagens Industri och la grunden för hennes kommande karriär som analytiker och sedermera ekonomijournalist och rådgivare.

År 2000 var det dags att ta steget ut i yrkeslivet på allvar. Charlotte Stjerngren följde sin vanliga logik: göra det som är svårast och “bäst”. Därför valde hon bort jobbet på en corpavdelning på en svensk storbank som inte kändes så het till förmån för det som analytiker på Carnegie.

– Carnegie var det bästa analyshuset man kunde välja, och det var viktigt för mig då. I dag hade jag kanske tänkt annorlunda. I dag vet jag att det viktigaste är att omge sig med bra människor. Har man ett eget driv kommer man att gå vidare alldeles oavsett om man arbetar på den mest namnkunniga firman eller inte. Så det är väl mitt karriärtips: Ge inte upp bara för att du inte fått jobb på den bästa firman.

Att hon stannade så länge som tio år på Carnegie är ändå ett kvitto på att hon trivdes. Det var också där som hon, mot alla planer, träffade sin man.

– Jag brukar säga att jag gick på Handels för att gifta mig rikt och på juristlinjen för att kunna skilja mig.

Det blev giftermål, men inte med någon från Handels. Och någon skilsmässa blev det inte heller. Däremot har hon genom sitt arbete kunnat skapa en ekonomisk buffert, ett så kallat fuck off-kapital. Det bör alla ha, tycker hon.

– Det är ju lätt för mig att säga, som har haft den möjligheten, men det är också något som jag har fått med mig hemifrån, att man bara ska vara någonstans så länge man kan göra nytta. Jag har inget som helst intresse av anställningstrygghet eftersom jag bara vill arbeta kvar så länge jag bidrar.

– Det är för övrigt ett av mina främsta säljargument att jag inte vill ha några långa uppsägningstider, för är kunderna inte nöjda så behöver de vara kvar längre och är de nöjda så vill jag gärna ha dem kvar.

Handelsbankens mediekanal EFN lämnade hon efter fyra år, trots att Börslunch var det roligaste hon gjort.

– Vi hade verkligen inte samma uppfattning om hur verksamheten skulle utvecklas. Jag hade dessutom två jobb. Att vara programledare för Börslunch var fantastiskt, att var chefredaktör för EFN var också en enormt roligt utmaning, men ledningen ville inte ha samma inriktning på kanalen som jag.

Vilka lärdomar tar du med dig därifrån?
– Jag kommer nog aldrig gå in igen som ledare för en organisation som inte driver mot vinst. För vad är det då som blir rationellt att göra, hur prioriterar man mellan olika saker? Det var en försvårande faktor i uppdraget.

– Precis som jag har lärt mig att uppskatta säljare med åren har jag lärt mig att uppskatta dem som kan leda och motivera utan den finansiella morot som finns i finansbranschen.

Kommer EFN att överleva när Handelsbanken står inför stora nedskärningar?
– Det är klart att det är en satsning som kostar pengar. EFN kan vara svårt att räkna hem ekonomiskt, vilket till del hänger ihop med att Handelsbanken varit mån om att verksamheten ska drivas som en oberoende redaktion. Den har inte ett granskande uppdrag, men ska vara oberoende och oberoendet tycker jag att kanalen har klarat.

Vad kan du berätta om den banker-kultur som bland annat frodas på Handelsbanken och som Dagens Industri har beskrivit i ett antal avslöjande artiklar?
– Jag har ingen insyn i Handelsbanken. Men generellt, när det gäller branschen, sa en mäklare på en annan firmna till mig härom dagen att det fanns saker man kunde säga på 1980-talet som man inte kunde säga på 1990-talet och saker som man kunde säga på 1990-talet som man inte kunde säga på 00-talet, så det utvecklas ju hela tiden, men vissa kanske inte har hängt med. Jag personligen har alltid blivit bra bemött, men det är klart att det är en tuff och hård, men också rationell miljö.

Hon markerar tydligt att hon är ointresserad av att prata i termer av kön. Hon förnekar inte att det finns strukturer, men menar att hon förmodligen haft lika mycket fördelar som nackdelar av att vara kvinna.

– Att jag blir intervjuad här i dag är förmodligen för att jag är kvinna, för som kvinna sticker jag ut. Sedan är det kanske så att jag i andra lägen fått jobba dubbelt så hårt för att höras, men jag tycker: Måste vi förstå allting utifrån kön, kan vi inte bara få vara människor!?

En enda synpunkt ger hon på temat:

– Jag brukar säga att det inte är så många tjejer som blir analytiker för jag tror att tjejer tycker det är jobbigt att ha fel på ett annat sätt än vad killar har. Som analytiker måste du sticka ut hakan och säga det här tror jag på och då tror jag att killar borstar av sig mycket lättare när de har fel.

– Att stå där inför 30-40 mäklare och traders och ha sagt till dem ena dagen att köpa och så gick det ned, det är rätt jobbigt, men då ska man ändå komma på ett nytt case nästa dag, med trovärdighet. Min erfarenhet är att vi tjejer slår lite mer på oss själva.

Charlotte Stjerngren är inte en av de kvinnorna. Dessutom trivs hon med att arbeta tillsammans med män, eller ännu hellre “farbröder”.  

– Då kan jag fortfarande känna mig ung och lovande, skojar hon, men de är uppenbart att Charlotte Stjerngren trivs i prestationsinriktade miljöer där man värderas på hårda resultat.  

Men på senare tid har hon gett sig själv tid för eftertanke. Efter EFN tog hon en lång paus innan hon hoppade på nästa uppdrag. Samarbetet med Cord blev klart före sommaren, nu skulle hon bara vara ledig. I stället blev hon sjuk.

– Jag fick blodförgiftning och låg helt uppkopplad på sjukhus. Sammantaget var jag där i tre veckor. Jag kanske inte skulle dö, men jag trodde att jag skulle dö och min familj trodde ett tag det. Det är inte så att jag kommer ut som en mycket klokare människa, jag är säkert lika dryg och cynisk som innan, men någonstans tror jag att en sådan här erfarenhet påverkar hur man ser på saker.

I dag kan Charlotte Stjerngren som tidigare satt en ära i att aldrig vara nöjd – nöjdhet är ett hinder för utveckling – faktiskt känna stor tacksamhet över vad hon har.

Runt omkring henne  skiljer sig vänner och individer tappar fotfästet när de plötsligt inser att de efter hårt arbete uppnått allt de strävat efter och undrar om det var detta som var meningen med livet.

– Det är så många i min ålder som är så nöjda att de till slut blir missnöjda. När man har varit van vid att kämpa för att ta sig någonstans och så helt plötsligt har man uppnått sina mål: Vad gör man då? När de stora målen är nådda gäller det att ta vara på de små utmaningarna i vardagen, de finns där hela tiden.

Prenumerera på Realtids nyhetsbrev