Gig-ekonomin: Bättre villkor för plattformsarbete genom presumtion för anställningsförhållande?

JP Infonet är ett svenskägt informations- och kunskapsföretag. Med hjälp av digitala lösningar och djup kompetens, inom såväl informationshantering som juridik, erbjuder vi tjänster som är ett värdefullt stöd för dig som berörs av juridik i din yrkesroll. Vi vill att varje användare ska få precis den information de behöver oavsett om det rör sig om webbaserade informationstjänster, utbildning eller rådgivning. Skaffa gratis testkonto här>>

INLEDNING: EN EXPANSIV EU-ARBETSRÄTT I GIG-EKONOMIN

Gig-ekonomin i Europa expanderar kraftigt. Idag är cirka 28 miljoner européer verksamma i sektorn, och enligt EU-kommissionens uppgifter kommer denna grupp öka till 43 miljoner 2025. Idag förekommer fler än 500 plattformar för förmedling av arbete i EU. Intäkterna i sektorn beräknar Kommissionen ha ökat från cirka 3 miljarder euro 2016 till 14 miljarder 2020. I EU klassificerar nio av tio plattformar de arbetspresterande som uppdragstagare, men Kommissionen anser samtidigt att dessa personer är underordnade de plattformar som förmedlar arbetet. Så många som 5,5 miljoner arbetspresterande anser Kommissionen vara arbetstagare som felaktigt klassificerats som uppdragstagare. Samtidigt förekommer på medlemsstatlig nivå i dagsläget dels en del initiativ för att lagstifta om plattformsarbete, dels otaliga rättsprocesser som handlar om någon viss arbetspresterande ska omfattas av arbetsrätten.

Mot denna bakgrund har EU-kommissionen i december 2021 lämnat ett omvälvande förslag till reglering av plattformsarbete som nu hunnit en bit på vägen genom EU:s lagstiftningsmaskineri. Lagförslaget från Kommissionen bör tolkas som att det politiska systemet på EU-nivå vill ta över initiativet från domstolarna i medlemsstaterna som hittills varit tongivande i att reglera arbetet i gig-ekonomin inom ramen för rättsprocesser om arbetsrättens gränser.

I den här analysen uppmärksammar jag således COM(2021) 762 Förslag till Europaparlamentets och Rådets direktiv om bättre arbetsvillkor för plattformsarbete ur svensk arbetsrättslig synvinkel. Två teman står i fokus. 1) Den klassiska frågan om arbetsrättens gränser – det vill säga arbetstagarbegreppet – har fått ny aktualitet vid plattformsarbete, och nu föreslår Kommissionen en reglering som ska vara specifik för just denna sektor av arbetsmarknaden. 2) De föreslagna reglernas tillämplighet såvitt gäller dels plattformar, dels uppdragstagare – en del av de nya reglerna ska nämligen tillämpas på både arbets- och uppdragstagare. I en kommande analys uppmärksammar jag det tredje centrala temat i direktivförslaget – att Kommissionen föreslår särskild reglering av en ny problematik i arbetslivet, som är utmärkande för just plattformsarbete; nämligen så kallad algoritmisk arbetsledning.

Kommissionens initiativ för att förbättra arbetsvillkoren för plattformsarbete är tredelat och innehåller förutom direktivförslaget också riktlinjer för att säkerställa att EU:s konkurrensrätt inte hindrar tecknande av kollektivavtal i gig-ekonomin – C(2021) 8838 Meddelande från Kommissionen Riktlinjer för tillämpning av EU:s konkurrensrätt på kollektivavtal som rör arbetsvillkoren för egenföretagare utan anställda – samt också soft law (icke-bindande) kring staternas, företagens och icke-statliga organisationer (till exempel arbetsmarknadens parter) möjligheter kring digitalisering i arbetslivet – COM(2021) 761 Bättre arbetsvillkor för ett starkare socialt Europa: dra full nytta av digitaliseringen för framtidens arbete.

Det är fråga om ett minimidirektiv (medlemsstaterna får med andra ord gå längre) (art. 20.2) som ska bidra till bättre arbetsvillkor i gig-ekonomin genom att säkerställa att det i medlemsstaterna finns förfaranden för fastställande av korrekt ”sysselsättningsstatus” (art. 1) för plattformsarbetarna. Direktivet ska alltså bidra till att förbättra gränsdragningen mellan uppdrags- och arbetstagare som arbetar genom digitala plattformar.

DIREKTIVFÖRSLAGETS TILLÄMPNINGSOMRÅDE: PLATTFORMAR, ARBETSTAGARE – OCH UPPDRAGSTAGARE

De skyldigheter som direktivet skapar gäller för digitala arbetsplattformar (art. 2.1), som karaktäriseras av att det är fråga om kommersiell verksamhet, som sker på distans och på begäran av tjänstemottagaren. Ett väsentligt och nödvändigt kriterium handlar om att plattformen måste organisera enskilda personers arbete – det vill säga plattformar som endast matchar ihop parterna genom att distribuera annonser omfattas inte av direktivets regler. Definitionen innebär vidare att plattformar som handlar om att tillhandahålla en resurs som inte är arbete – till exempel AirBnB –inte omfattas av direktivet. Denna avgränsning av direktivets tillämpningsområde lägger grunden för en ny typ av invändning från arbetsgivarsidan: den som blir föremål för ett krav med stöd i direktivet kan invända att denne inte är en digital arbetsplattform i direktivets mening. Det blir då upp till domstolen att avgöra om så är fallet.

För svensk del skulle direktivförslagets presumtionsregel för att avgöra vilka som omfattas av arbetsrättens regler innebära en omläggning av de gällande bedömningsgrunderna i arbetstagarbegreppet – men endast i fråga om plattformsarbete, det vill säga endast såvitt gäller arbete som kontrolleras av en digital arbetsplattform i direktivets mening. Den gängse modellen för att fastställa om en viss arbetspresterande ska anses vara arbetstagare och därmed kunna åberopa arbetsrättsliga skyddsregler utgår från en helhetsbedömning av samtliga omständigheter kring arbetet och arbetsrelationen. I och med direktivet kommer fokus i stället att ligga på kriteriet kontroll såsom detta definieras särskilt i direktivet. Sannolikt kommer i och för sig de omständigheter som idag kan beaktas i tillämpningen av det nedärvda svenska arbetstagarbegreppet också beaktas vid tillämpningen av direktivets presumtionsregel. Det är idag svårt att förutspå exakt hur stora skillnaderna i praktiken kommer att bli mellan det svenska arbetstagarbegreppet – med rötterna i 1970-talets arbetsrättsliga förarbeten och en omfattande praxis från Arbetsdomstolen – och det nya direktivförslagets presumtionsregel.

En viktig implikation av direktivets presumtionsregel blir en aktivitets- eller förklaringsbörda för den digitala arbetsplattform som inte önskar omfattas av arbetsrättens skyddsregler. Det blir mer klart vilka omständigheter kring arbetet som ger konsekvensen att arbetsrätten blir tillämplig. Detta kan skapa en tydligare utgångspunkt för förhandlingar kring arbetsvillkor mellan digitala arbetsplattformar och de som vill sälja sitt arbete genom dem. Om parterna verkligen utformar sin relation på ett sådant sätt att presumtionsregeln inte blir tillämplig gäller inte arbetsrätten för den arbetspresterande. På detta sätt får de en verklig valfrihet i fråga om vilka regler som ska vara tillämpliga på deras mellanhavanden kring arbetet.

AVSLUTANDE DISKUSSION: ARBETSRÄTTENS GRÄNSER I GIG-EKONOMIN

Frågan om en motbevisbar presumtion för inkludering i arbetsrätten har varit på agendan länge i EU- arbetsrätten: frågan diskuterades redan 2006 i den delvis omstridda Grönboken COM(2006) 708 om att modernisera arbetsrätten. I förarbetena till lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) talas om att rättstillämpningen ska bygga på en inkluderande syn i fråga om vem som kan åberopa arbetsrättens regler. I lagstiftningsprocessen kring det så kallade arbetsvillkorsdirektivet 2019/1152 diskuterades en harmonisering av arbetsrättens gränser rent generellt, det vill säga också utanför plattformsarbetet. I sista stund avblåstes emellertid denna reform (Niklas Selberg, Arbetsgivarbegreppet: från välfärdsstat till plattformsekonomi, 2019).

Man kan verkligen fråga sig om EU-kommissionens uppfattning att plattformsarbete ofta har en gränsöverskridande karaktär verkligen stämmer. Inte desto mindre går Kommissionen för närvarande vidare med sitt direktivförslag om bättre villkor vid plattformsarbete. Av de nationella parlament som svarat Kommissionen är det endast den svenska Riksdagen som gjort invändningen att förslaget strider mot EU-fördragens subsidiaritetsprincip. Sverige står således ensamt med uppfattningen att EU inte får reglera arbetsrättens gränser vid plattformsarbete genom den föreslagna presumtionsregeln. Nu fortsätter alltså den hemlighetsfulla och något oberäkneliga lagstiftningsprocessen på EU-nivå. Möjligen kan Rysslands krig mot Ukraina innebära att denna process tar längre tid än annars.

Den svenska arbetsrätten är i hög grad enhetlig – det vill säga den gäller lika för nästan alla typer av arbete. Det är endast sjömän (sjömanslagen) och de som är anställda för arbete i arbetsgivarens hushåll (lagen om arbetstid m.m. i husligt arbete) som omfattas av arbetsrättslig särreglering. Om direktivet beslutas får vi lägga arbetstagare vid digitala arbetsplattformar till denna uppräkning av vilka som omfattas av särskild arbetsrättslig reglering. Svensk rätt och rättstillämpning, som är ovan vid att behöva avgöra gränsdragningsproblem inom ramen för arbetsrätten, skulle tvingas avgöra vilka som omfattas av de särskilda arbetsrättsliga reglerna för plattformsarbete. Svensk arbetsrätt har med stöd av 1 § 2 st MBL som bekant redan en tredje kategori arbetspresterande – de så kallade jämställda uppdragstagarna – som har möjlighet att ingå kollektivavtal om arbetsvillkor, men som inte omfattas av arbetsrättslig skyddslagstiftning.

Eftersom EU-domstolen är den sista uttolkaren av EU-rättens direktiv blir det i förlängningen domstolens praxis som avgör vilka arbetspresterande personer som omfattas av lagstiftning som genomför plattformsarbetardirektivet i Sverige. En konsekvens av detta blir att EU-domstolen kommer att kunna inverka på frågan om vilka som omfattas av kollektivavtal som kan komma att ingås med företag som driver digitala arbetsplattformar. De svenska arbetsmarknadsparterna har uttalat att de föredrar att arbetsrättens gränser fullt ut ska dras med stöd av ett nationellt arbetstagarbegrepp.

Trenden i de många rättsprocesserna om arbetsrättens gränser i EU:s nationella domstolar är att arbetsrätten faktiskt är tillämplig på plattformsarbete. Enligt Kommissionsförslaget ska detta nu följa redan av ett EU-direktiv. I Sverige finns ännu inget rent prejudikat om arbetsrättens gränser vid plattformsarbete, så vi vet inte hur en domstol skulle se på hur den ’nya arbetsrätten’ från 1970-talet är tillämplig på de nya sätt att organisera arbetet på som brukar kallas gig-ekonomi och plattformsarbete. Ur denna synvinkel är direktivförslaget prematurt ur svensk synvinkel – sannolikt hade domstolen slagit fast att plattformsarbetarna är arbetstagare. Klarhet om rättsläget kommer nu inte att komma i form av en dom från Arbetsdomstolen utan (sannolikt) i stället genom ett EU-direktiv.

Niklas Selberg
Forskare i civilrätt vid Juridiska fakulteten vid Lunds universitet