Den första intjänade miljonen minns han inte, miljarden däremot, den minns han. Men mer om det senare.

Sven-Olof Johansson växte upp som ensambarn med sina föräldrar i Ödeshög i Östergörland. Han är uppfödd med att hålla på med affärer. Hans pappa ägde en cykel- och sportaffär och en tv-affär där han lärde sig att jobba ihop till pengarna.

– Jag har gjort affärer hela mitt liv. Jag började i affären när jag var tolv år och gjorde min första aktieaffär när jag var tretton år, säger han.

Investeringen gjordes i Modo och Handelsbanken och aktierna gick rätt bra, minns han och kostaterar att när man lyckas med sina första affärer då blir det ett gift. Aktieaffärerna har fortsatt sedan dess.

Intresset för aktier fick han dock inte från sina föräldrar. Han berättar att han redan tidigt var intresserad av större affärer och följde med i tidningarna där det skrevs om dessa. Han var intresserad av bolag som byggde större företag. 

– Jag förstod direkt att det var detta jag ville hålla på med.

– Om du som entreprenör ska lyckas är det jättebra att du har levt själv i en småentreprenöriell situation som jag gjorde. Då förstår du förutsättningarna ganska bra. Man förstår att man varje dag måste ha lite mer intäkter än utgifter. Pengar är inte alltid givet. Ibland går det väldigt bra och ibland har du inga pengar alls. Att få den skolan tidigt, det är nyttigt.

Sven-Olof Johansson beskriver att han växte upp i ett medelklasshem i Ödeshög där familjens affärer gick ”ganska hyggligt”. På orten fanns det heller ingen direkt överklass, få hierarkier. Möjligen var prästen och ortens läkare de som kunde räknas som överklass.

Två andra intressen som Sven-Olof Johansson har behållit sedan ungdomen är trumpetspelandet och boxningen. Trumpeten har dock tystnat eftersom han bor i lägenheten på Östermalm i centrala Stockholm men både boxningen och trumpeten håller han vid liv i sitt hus i Frankrike. Det är dock svårt att finna någon att sparra med då de flesta på klubben dit han går är i 25-årsåldern och snabbare än honom.

Ett annat stort intresse i Sven-Olof Johanssons liv är bilarna. Det intresset minns han tydligt hur han fick – genom ett fjärde stort intresse, jazzmusiken.

– Min stora idol, Miles Davies (legendarisk jazzmusiker reds anm.), hade en gul Ferrari 250 G3. Jag kände att jag måste ha en sådan, jag måste ha en Ferrari. Den är så jävla cool.

Just en sådan bil som Miles Davies hade på 60-talet fick Sven-Olof Johansson aldrig. Han uppger att den i dag skulle vara ”svindyr”.

Hur ser ditt stall ut då?

– Ska jag verkligen dra det för dig? Jag har alldeles för mycket bilar. Jag har kanske sju bilar. Den finaste är väl en LaFerrari.

Medan han är något osäker på antalet bilar i sitt stall. Finns det ett annat stall som han har stenkoll på. I Frankrike på Five Star Ranch i närheten av Rambouilletskogen finns nämligen nio av hans största stoltheter – tre ston och sex hingstar. När han är i Frankrike rider han ett par av dessa varje dag. Resten rids av hans hustru Charlotte Owers och anställda vid stallet. Hästarna är så kallade quarterhästar, vilket betyder att det är westernridning som gäller när Sven Olof Johansson hoppar upp i sadeln. Det är snabba hästar som är starka mentalt, berättar han. Ridningen sker dels på bana dels i Rambouilletskogen som är ett stort naturreservat där det finns ett rikt djurliv.

Från Frankrike och Sven-Olof Johanssons intressen till hans affärliv. Den första intjänade miljonen minns han alltså inte. Däremot den första miljarden.

– Det var Saab-Scania-affären. Den enskilda affären gav en vinst på 1,2 miljarder kronor. 

Sven-Olof Johansson stod nämligen för en av 1990-talets mest uppmärksammade affärer när han på kort tid köpte på sig 24 procent av aktierna i dåvarande Saab-Scania för 3,5 miljarder kronor. Efter två år och en förhandling Wallenbergarna gick Sven-Olof Johansson med på att sälja sina aktier till Investor men nettovinst på 1,2 miljarder kronor.

– De pengarna behövdes sedan i rekonstruktionen av bolaget för att jag skulle kunna föra det vidare. Då var det den verkliga finanskrisen som Sverige var inne i, 91-92, som varade under hela 90-talet. Det var en mycket värre kris än dotcom-krisen år 2000 och finanskrisen 2008. Dessa märktes ju knappt i Sverige, säger Sven-Olof Johansson.

Han beskriver krisen under 90-talet som ”egenproducerad av Sverige självt genom att man skulle försvara kronan till varje pris”. Då hade man en dagsränta på Riksbanken på 500 procent.

Det var då du gick en del minus?

– I slutet av 80-talet hade man alltid personlig borgen på alla lån och detta var inget börsnoterat bolag då heller. Jag stod för hela risken på alla krediterna. Om man tittar på vår balansräkning så var skulderna två miljarder högre än tillgångarna. Då hade jag en negativ förmögenhet på två miljarder.

Hur lyckades du vända detta?

– Jag fick lägga upp en rekonstruktionsplan för bolagets skulder för att försöka komma tillbaka på plus. Det gällde att sälja en del tillgångar och jag fick förtroendet för att göra detta. Det gick rätt hyggligt och moroten för mig blev att om vi klarade av att ta betala tillbaka dessa lån och det fanns något kvar så skulle jag få behålla detta. Det var ju inte så svårt att ge bort något som var värt  minus två miljarder kronor så det gick bra. Det var ingen som trodde att de skulle få tillbaka kapitalet. Hela bristen var ett års ränta som jag fick amnesti för.

Den första fastighetsinvesteringen Sven-Olof Johansson gjorde var i mitten av 80-talet när han mäklade en affär i ett flöde av flera affärer. Istället för att ta en provision tog han en andel av de affärerna som han gjorde. 

En riktig anställning har Sven-Olof Johansson endast haft i tre månader. Med ett skratt säger han att båda parter var lika glada att han avslutade anställningen.

– Jag hade en roll som var väldigt begränsad och jag tog för mycket initiativ, säger han och refererar till en film med Peter Sellers som i rollen var statist i en film men som inte riktigt accepterade sin ”obetydelsefulla roll” utan gjorde allt för att få uppmärksamheten riktad mot sig (Oh, vilket Party! från 1968 reds. anm).

Sven-Olof Johansson har även  under 70-talet ägt, tillsammans med Peter Gyllenhammar och Erland och Per Holmlund, Sveriges första aktivistfond, Trend Invest.

– Vi träffades i något affärssammanhang och tyckte att det inte fanns några bra fonder som aktivt tog del av det man ska göra och tog stora positioner i bolag och trycka till och påverka bolaget, precis på samma sätt som Gardell (Christer reds. anm:) jobbar i dag.

Hur var mottagandet?

– Det var rätt bra. Vi tog en rätt stor position i Fagersta. Det fanns en industrialist i Tyskland som hette Bill Carb som ville köpa dessa aktier under förutsättning att vi kunde ha en majoritetspost och vi var rätt nära detta. Man genomförde då en stor nyemission för att försämra förutsättningarna för oss och då räckte inte pengarna till. Men affären togs sedan över och genomfördes av Kinnevik och Janne Stenbeck som gjorde det som vi hade tänkt att göra. De som var med då från att de gick med i fonden och hela vägen tjänade upp emot tio gånger pengarna på detta.

Cirka två veckor innan intervjun med Sven-Olof Johansson möts vi under Aktiespararnas 40-års jubileum i Eskilstuna dit han är inbjuden som gästföreläsare. Då får han frågan om hedgefonder och åsikterna kring dessa. Då liksom under intervjun svarar han att han inte har något emot hedgefonderna som företeelse men han ogillar skatteplanering, vilket de flesta hedgefonderna sysslar med, menar han.

– Man är så oerhört rädd för att betala den skatt som man ska. Sverige är ett rätt bra land att vara entreprenör i. Det där att man ska vara så fruktansvärt skatteaggressiv, det tycker jag är onödigt. Man ska inte behöva göra en massa skatteupplägg och inte betala någon skatt överhuvudtaget. Jag har alltid betalat full skatt, både på det som jag tjänat privat och bolaget gör inga skattedispositioner överhuvudtaget.

– Det blir aldrig bra, det slår alltid tillbaka. Det är bara att titta på skatteuppläggen som Kungsleden och Fabege och ytterligare några fastighetsbolag var inblandade i.

Vad är största skillnaden i dag jämfört med när du började göra dina affärer?

– Marknaden är mycket mer professionaliserad i dag. Den är genomlyst på ett annat sätt. Redovisningar är mycket mer öppna. Alla regulatoriska förändringar har lett fram till en marknad som är mycket svårare att dribbla med på något sätt. Å andra sidan kan man säga att konkurrensen ökar på alla områden så man måste hela tiden blir bättre och bättre. Allt blir mer konkurrensutsatt och man måste hänga med.

Är det svårare i dag att tjäna den där miljarden än vad det var tidigare?

– Nej, men man kanske ska göra på ett annat sätt i dag än vad man gjorde förr, för 30 år sedan. Man kanske ska vara på en annan nisch av marknaden. Fastigheter har ju alltid varit bra under förutsättning att det finns goda finaniseringsmöjligheter. Det tar ju lång tid att arbeta upp det förtroende som behövs för att få den finansiella position som du behöver för att göra lite större fastighetsaffärer.

Men det är inte bara fastigheter som Sven-Olof Johansson investerar i. För drygt ett år sedan gick han in i H&M och har under det senaste året, trots störtdykning i aktien, varit övertygad om att H&M är en bra affär, trots att han gick in lite för tidigt. Han pekar på att H&M är bättre positionerade på e-handelssidan än vad de rena e-handelsbolagen är. Detta i kombination med lokala butiker är den vinnande faktorn för H&M, enligt Sven-Olof Johansson, för att inte logistiken ska bli för tung. Ytterligare något att notera är att IKEA gått in som ägare och äger 16-17 miljoner aktier i H&M. Frågan är vad som händer mellan dessa parter.

– Det finns en del kontakter mellan dessa familjer från tidigare och det har funnits en del intressegemenskap i styrelsen på IKEA och H&M. Om man kan tänka sig nästa generationshandel där. Att man på något sätt kan utnyttja hela IKEA-koncernens närvaro i stora befolkningområden och H&M:s lite mer detaljistorienterade butiksnät som de har. Det skulle bli oerhört slagkraftigt. Det är bättre än Amazon.

På frågan om Sven-Olof kan blicka tillbaka och se några höjdpunkter i sin karriär svarar han att han inte brukar blicka tillbaka. Så snart en bra affär är gjord så lägger han den åt sidan och det är dags att titta på nästa affär.

– Jag tror aldrig att vi har firat någon affär. Då är den ju redan passé. Jag lämnar ju affären tidigast av alla på det här kontoret. Jag försöker hela tiden komma på nya grejer som händer och försöker hålla koll på hur omvärlden reagerar.

Året 2018 har varit ett bra år för Fastpartner, bolaget som han grundade 1987 och är största ägare i, menar han. Han nämner särskilt den senaste fastighetsaffären som bolaget gjorde i Solna för två miljarder kronor. Han ser stora möjligheter i den stadsdelen i Stockholm där även Fabege gör många affärer för närvarande. Kanske kan dessa aktörer komma överens om ett samarbete, nämner han i förbifarten.

Året som kommer tror han kommer bli lugnare med en dämpad konjunktur. Problemen för bostadsutvecklarna kommer att fortsätta och lite svårare finansiella förutsättningar där det blir svårare för många att komma ut på obligationsmarknaden. Han tror även att inbromsningen i konjunkturen i USA kommer att komma snabbt framförallt vid försäljning av bostäder.

Du är 73 år, hur länge blir du kvar på Fastpartner?

– Vd vet jag inte om jag behöver vara så länge till, ordförande kanske passar bättre. Jag har en rätt bekväm tillvaro. Vi har så många andra som är bra här på Fastpartner.

Sven-Olof Johansson har två söner. Båda sönerna följer pappas fotspår och arbetar i branschen, en på Fastpartner som vice vd och marknadschef, den andra arbetar på det statliga fastighetsbolaget Locum.

Är det någon av dem som tar din plats som vd?

– Ja, kanske. Om de tycker att det är kul och det tror jag att de tycker.