Hon växte upp i ”slummens” Gamla Stan i Stockholm på 1960-talet. Med en ensamstående mamma, kallvatten i kranen, toa på vinden och en kakelugn som enda värmekälla började hennes liv inte direkt med silversked i mun. Men kanske var det just där som hennes engagemang för andras utsatthet först utkristalliserades.

– Jag har nog alltid varit en person som säger ifrån när jag finner något som är fel. Den egenskapen har följt med mig sedan barnsben och på ett sätt definierat min karriär. Jag har aldrig brytt mig om formella titlar utan lyssnar till det som sägs och inte vem som säger det, förklarar Ulrika Boëthius, förbundsordförande Finansförbundet.

I snart åtta år har hon axlat rollen som förbundsordförande på Finansförbundet. Arbetsdagarna är varierande och vanligtvis fyllda med möten, besök på arbetsplatser och facklig representation. Innan hon blev förbundsordförande hade hon även varit vice ordförande i tolv år. Utöver det är hon även sedan 2012 ledamot i Andra AP-fondens styrelse.

– Det blir en hel del resor i mitt jobb. Jag försöker vara ute hos våra medlemmar så mycket som möjligt, sätta mig in i deras arbete och skapa lokala förutsättningar för att bedriva fackligt arbete.

Hon får ofta vara dragplåster på fackliga evenemang, delta i styrelsearbeten och utbildningar. Som ordförande är hennes främsta uppdrag att företräda organisationens medlemmar.

– Jag cyklar vanligtvis till jobbet och är som person rätt rastlös. Jag gillar därför att ha många olika saker att stå i och försöker hjälpa våra medlemmar så mycket jag kan. Att vara ordförande för en medlemsorganisation är lite som att vara vd för ett företag fast helt tvärtom. Organisationens arbete byggs nerifrån och påverkar sedan uppåt istället för att som i de flesta företag styras från toppen.

Hon är även styrelseordförande i förbundet och ordförande för Finans- och Försäkringsbranschens A-kassa. I hennes olika roller är frågorna till stor del desamma, att skapa trygghet och bra förutsättningar i arbetslivet.

– De fackliga frågorna har i princip varit samma under de senaste 100 åren. Det handlar om att förbättra arbetsvillkoren för våra medlemmar och verka för en sund och konkurrenskraftig arbetsmiljö. Frågorna är eviga även om de skiftar i karaktär, allt från tjänstepensionen, jämställda löner eller hur våra medlemmar ska agera i kristider finns på vår agenda.

Under rådande coronakris har Ulrika Boëthius haft extra mycket att göra. Finansbranschens kritiska funktion för samhället ställer sektorn under en hård press när ekonomin möter krisen.

– De senaste veckorna har vi sett ett rekordstort inflöde av nya medlemmar till förbundet, varje dag får vi 50 till 80 nya medlemmar och vi ser att medlemmarnas behov av en stark facklig organisation ökar brett. De senaste åren har vi snarare sett ett medlemstapp vilket under coronakrisen helt har vänt åt andra hållet, säger Ulrika Boëthius.

Även  om varsel och permitteringar är undantag i finanssektorn har osäkerheten från krisen gett ringar på vattnet för sektorn. Men Ulrika Boëthius har varit med länge och kan konsten att möta stormen med ett professionellt lugn.

– Jag var med i början av 90-talet när branschen gick igenom ett riktigt stålbad. Den bankkrisen drabbade många i branschen och för mig och många andra var det en väldigt jobbig tid. Men vi kom starkare ur krisen och erfarenheterna från den tiden stärker mig i mitt arbete idag.

Början på 90-talet var en stormig tid – först utbröt en storkonflikt med BAO, Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation, med lockout under tre veckor som följd. Konsekvenserna för detta blev långtgående och idag tror hon inte att bankerna skulle kunna göra en liknande aktion. Sedan kom 90-talskrisen som fick stor påverkan på den svenska ekonomin.

– De värsta omstruktureringarna skedde då vilket förberedde den svenska finansbranschen väl inför kommande kriser såsom IT-bubblan, och nu coronakrisen. Idag har Sverige väldigt starka finansbolag.

– Med Forex Bank som undantag har ännu ingen svensk bank tillkännagivet varsel eller permitteringar under coronakrisen. Jag tror inte vi kommer se så många fler permitteringar i branschen.

Som facklig företrädare för finansbranschen står hennes position inför en unik intellektuell kontrast där den traditionellt borgerliga finansbranschen möter fackrörelsen.

– Finansbranschen har ett högt löneläge vilket ofta är under debatt. Det som jag tycker blir lite snedfördelat är att grupperna inom branschen som tjänar väldigt mycket pengar drar upp genomsnittet för branschens lönestatistik mycket. Det skapar svårigheter för oss att driva lönefrågor när allmänheten ibland tror att alla i branschen tjänar så bra, fast så inte är fallet.

Hon betonar att Finansförbundet står utanför det politiska spelet och inte påverkas av varken höger- eller vänstersidan. Förbundet har historisk fått utstå kritik från båda sidor. Enligt henne kommer mycket kritik från de som kanske inte känner branschen så väl.

– För mig har det aldrig varit ett problem. De fackliga frågorna är fristående och ingår inte i det politiska spelet även om det finns aktörer som vill få det till det. Konflikterna ligger mellan arbetsgivare och arbetstagare.

När hon får välja en hjärtefråga så är det jämställda löner som ligger henne närmast.

– Det är obegripligt att vi inte kommit längre i den här frågan idag. Jag har arbetat med frågan om jämställda löner hela mitt liv och förvånas faktiskt över att inte större förändringar har skett på området.

Redan 2011 kom arbetsgivarna och Finansförbundet fram till att skriva in frågan in jämställda löner i kollektivavtalet. Det blev på ett sätt ett erkännande från branschen att det råder strukturella skillnader mellan könen.

– Det är allmänt erkänt att det råder en könsmaktsordning som vi alla deltar i. Kvinnor och män bedöms inte på samma sätt och det visas gång på gång i undersökningar och studier. Ett chefsbeteende ses som något positivt för män men ibland negativt för kvinnor. Det är undermedvetna beteenden som vi dagligen kämpar emot.

– I mina mörkaste stunder känner jag att det går för långsamt. Jag vet inte om min dotter kommer få uppleva dagen där jämställda löner är ett faktum, även om samhället går mot bättre tider. Jag tror på ett ständigt arbete med upplysning och att identifiera detta som ett problem som branschen måste jobba med.

Under Metoo-rörelsen sattes sektorn under lupp i frågan även om Ulrika Boëthius menar att finansbranschen i regel har färre trakasserier på arbetsplatserna än andra branscher. Den svenska finansbranschen har också färre trakasserier än globalt, enligt henne.

– Jag tror att det beror på att finansbranschen är van att jobba under hårda regler. Branschens medarbetare förstår väl konsekvenserna av att bryta mot dessa och skapar till stor del en kultur som står på egna ben. Att branschen också är liten tror jag leder till medarbetare är mer försiktiga.

– Andra branscher där tillfälliga anställningar, en svår arbetsmarknad och frilansuppdrag är vanligare, exempelvis inom kultur, skapar på så sätt sämre förutsättningar. Den som är otroligt beroende av att få nästa uppdrag blir således mer utsatt för potentiella trakasserier och fulspel. Även om det också finns undantag som bekräftar regeln även i finansbranschen.

Under hennes tid som ordförande har hon även varit med och spikat branschens pensionsavtal 2012, som tog tio år att förhandla fram. Ulrika Boëthius var också med och fastställde förutsättningarna för branschens tillsvidareavtal 2015.

Hon började sin bana i finansbranschen redan som 20-åring på Skånska Bankens kontor vid Odenplan, Stockholm. Hennes tanke var att arbetet bara skulle ske under en begränsad till och att hon sedan skulle utbilda sig till Montessorilärare. Så blev det inte.

–  Idag känns det väldigt märkligt att jag fick en fast tjänst på en bank utan akademisk utbildning. Jag tyckte väldigt snabbt att det var roligt att arbeta med ekonomi och siffror för företag och privatpersoner. Det är ett serviceyrke och jag gillade att hjälpa våra kunder lösa de problem som uppstod.

Redan då sa hon ifrån när hon upptäckte förbättringspotential på banken. Hennes modiga förhållningssätt ledde till att hon blev tillfrågad om att bli kontaktombud, vilket hon också tackade ja till. En tid senare blev hon vice ordförande i fackklubben för Skånska Banken.

När Handelsbanken sedan köpte upp Skånska Banken 1990, samtidigt som hon fick sin dotter, tänkte Ulrika Boëthius att hon skulle sluta med det fackliga arbetet. Men Handelsbankens medarbetare och kultur fick henne att ändra sig.

– Handelsbanken var en väldigt unik organisation som var väldigt decentraliserad. Banken hade stor tilltro till individens frihet och förmåga att utvecklas under eget ansvar. Skånska Banken var toppstyrt och kulturkrocken till Handelsbanken var tydlig.

– Från att ha protokoll på allt som sagts kom jag till en kultur där muntliga överenskommelser var praxis. Jag trodde att jag skulle bli lurad hela tiden men gång på gång visade det sig att jag hade fel, jag blev aldrig lurad.

När hon sedan skulle sluta som fackligt ombud kallade chefen upp henne till kontoret. Han berättade för henne att medarbetarna på banken ville se henne som ordförande för klubben.

– Jag sa att jag hade för mycket att göra och han svarade då: ”Men om du får lägga upp ditt jobb själv”? Jag återkom med mitt arbetsförslag och han gick med på det. Jag ställde sedan upp som ordförande i Handelsbankens fackklubb i Stockholm.

Hon hyllar bankens tidiga förhållningssätt till flexibla arbetstider och ömsesidiga arbetskultur. När krisen sedan briserade under 90-talet valde banken att inte säga upp en enda anställd.

– Handelsbanken präglades av humanism och medarbetarens förmåga att ta eget ansvar för sitt jobb. Istället för att skapa regler utifrån synsättet att någon maskar eller utnyttjar systemet gjorde de tvärt om, med övertygelsen om att fel ändå alltid kommer fram till slut.

Ett av hennes klaraste minnen från banken var när en medarbetare skulle avskedas efter oegentligheter i sitt arbete. Traditionellt erhåller de som sparkas efter regelbrott inte något avgångsvederlag men bankens dåvarande personalchef Alf Persson, resonerade annorlunda.

”Det här är en person som förmodligen har förlorat allt. Hans familjer och vänner kommer dra sig undan när denna nyheten kommer ut. Han kommer förmodligen bli deprimerad och därför ska han få sitt avgångsvederlag”, minns Ulrika Boëthius att Alf Persson sade.

– Det där stannade kvar hos mig. Trots att ingen försvarade den avskedades beteende så såg Alf Persson människan bakom. Det var stort, säger Ulrika Boëthius.

Till sist blev hon även ledamot i bolagsstyrelsen för Handelsbanken. En roll hon hade i åtta år.

Idag bor hon med sin man Ted som har jobbat som resebyråtjänsteman i en bostadsrätt vid Odenplan. Väggarna hemma är täckta av konst och gamla släktklenoder.

Finansförbundets ordförande Ulrika Boëthius Foto: Alexander Donka/Finansförbundet