“Hello, is this Mr Anders Frick?”, hördes rösten i telefonluren säga. Och ja, det var ju jag. I bakgrunden hördes mummel och stök, som om uppringaren satt på ett kafé – eller callcenter.

Uppringaren kallade sig Luca Artesani och sade sig vara från företaget Blockchain Assist. Mannen frågade om jag någon gång hade investerat i kryptovaluta på Blockchain.com. Svaret är nej, men jag svarade ja, vilket blev upprinnelsen till ett 45 minuter långt samtal under lunchen. Som distansarbetare har jag sällan lunchsällskap, så jag tänkte att just idag skulle jag ju kunna lyssna på vad en scammare hade att erbjuda.

Den påstådda Luca Artesani förklarade att jag hade 4,2 bitcoin, motsvarande nästan 800 000 kronor, på ett konto hos Blockchain.com. Däremot var mitt konto fruset och därför behövde jag omedelbart vidta åtgärder för att få loss pengarna – annars skulle de gå förlorade inom fem dagar.

”Vad snällt av er att hjälpa mig med detta”, svarade jag, åt en bit potatis, och undrade vad jag skulle behöva göra härnäst.

Svaret var att sätta in 1 procent av värdet, motsvarande ungefär 8 000 kronor, på mitt kryptovalutakonto för att på så vis verifiera något slags aktivitet på kontot. Denna peng skulle jag sedan få tillbaka, utöver resten av pengarna.

Scammaren ville koppla upp sig mot mig direkt med hjälp av Google Meet, Anydesk eller Teamviewer – men jag berättade då för honom att jag oturligt nog hade tekniska problem och därför inte kunde koppla upp mig.

Men, undrade jag, varför var Blockchain Assist så välvilligt inställda till att hjälpa mig?

Scammaren var ömsom vädjande, ömsom hotande – och ibland dessutom väldigt arg över att jag verkade så trögfattad.

Svaret som jag fick var att företaget dels skulle ta en mindre avgift på några tiotals euro från mig för hjälpen, men framförallt så skulle de erbjuda mig att investera pengarna i lönsamma projekt – vilket skulle ge både företaget och mig själv riklig utdelning. Mannen i luren gav ett exempel på investeringsprojekt, nämligen Amazon. ”Amazon?”, sa jag, men mannen svajade på svaret och sa att bolagets investeringsteam skulle återkomma till mig när det blir aktuellt.

Scammaren var ömsom vädjande, ömsom hotande – och ibland dessutom väldigt arg över att jag verkade så trögfattad. Själv hade jag inställningen att ju längre samtalet pågick, desto mindre tid skulle han få över till att ringa och lura någon annan. Dessutom fick jag ju allt fler detaljer till denna text.

Numret som jag blev uppringd från såg visserligen ut att vara svenskt, men var fejkat. Många callcenters finns i Indien och Pakistan, men eftersom mannen visade sig förstå och prata lite svenska och dessutom inte hade någon asiatisk brytning på sin engelska så skulle callcentret lika gärna kunna vara placerat i Europa. På en direkt fråga svarade mannen att bolaget höll till i Storbritannien, vilket inte låter osannolikt.

Han ville inte berätta hur han hade fått mina kontaktuppgifter, men sanningen är att e-postadress och personuppgifter i det här fallet kom från en hackerincident hos flygbolaget TAP tidigare i år, något som Reuters har rapporterat om. 

Efter 44 minuters samtal var det dags för mig att avsluta lunchen, samtidigt som uppringaren satte igång att söka efter mitt namn på nätet. Det var då som han insåg att jag var journalist och ofta skriver om bedrägerier – i allt från momskaruseller,  förskingringar på lokalbanker, försnillande finanschefer, och småfifflande elbolag, till grova insiderbrott,  bolagskapningar,  samt om den storsvindlande La Reinemannen som är tillbaka i rampljuset igen. 

Då blev han arg. Jättearg. Och det lät han mig minsann få veta. Sedan lade han på luren.

Fotnot: Att hänvisa till Blockchain.com är ett så vanligt sätt att försöka lura någon att webbplatsen själva har tagit fram en lång lista på vanliga sätt att bli lurad på. Här är hela listan!