Tyska bolag ligger i den absoluta framkanten när det gäller att upptäcka och bekämpa fientliga drönare. Ändå står flygplatser, energianläggningar och annan kritisk infrastruktur i praktiken oskyddad över stora delar av Europa. Problemet är sällan tekniken. Det är att lagstiftningen inte tillåter att den faktiskt används.
Europas drönarproblem: Bäst på teknik, sämst på lagar
Incidenter med okända drönare över känsliga områden har blivit allt vanligare i Tyskland och övriga Europa, ofta utan att myndigheterna snabbt kan avgöra vem som ligger bakom.
Samtidigt tillhör tysk industri världens mest avancerade inom just drönarförsvar.
Tacklar drönare på flera sätt
Bolaget Dedrone, grundat av Ingo Seebach, utvecklar system som kombinerar radiofrekvenssensorer, radar, mikrofoner och kameror för att upptäcka, identifiera och i vissa fall lokalisera operatören bakom en drönare.
Helsing utvecklar AI-baserade interceptor-drönare, och Rohde & Schwarz arbetar med elektronisk krigföring för att störa kommunikationen mellan drönare och pilot.
Juridiken hindrar
Men att upptäcka en drönare räcker inte. Den måste också neutraliseras, och just där uppstår det juridiska hindret. Enligt en analys från säkerhetsjuristbyrån UAV Defence förbjuder de flesta EU-länders nationella telekomlagstiftning fortfarande drönarstörning (jamming), eftersom tekniken i grunden stör radiofrekvenser på samma sätt som skulle kunna slå ut legitim kommunikation.
EU-kommissionens egen handlingsplan mot drönarhot, presenterad i februari, konstaterar rakt ut att planen ”inte ändrar nuvarande nationella telekomlagar” kring störsystem. Ett bindande EU-regelverk för hela området väntas först 2030.
Drönare hotar människor och platser
Kommissionen konstaterar själv att drönare redan använts för att störa kraftverk, vindkraftsanläggningar, fjärrvärmesystem och energitransportfartyg.
Och att konsekvenserna sträcker sig långt bortom flygsäkerhet, till skydd av kritisk infrastruktur, hamnar, transportnav och tätbefolkade områden.
Rekommendationer, inte regler
Trots det handlar planen i första hand om rekommendationer och samordning snarare än tvingande regler: kommissionen ska bara ”rekommendera” frivilliga prestandastandarder för motmedel senast i slutet av 2026.
En riskbedömning av medlemsländernas beredskap ska genomföras först tredje kvartalet samma år.
Bristande beslutsamhet
Säkerhetsexperten Nico Lange menar att Tyskland fortfarande är dåligt förberett – inte på grund av bristande teknik, utan på grund av bristande beslutsamhet, organisation och utbyggnad. Fungerande system finns, men för få har installerats.
Han varnar för att Ryssland kan använda drönare som en del av hybridkrigföring: för spaning, sabotage och för att testa hur snabbt västländer reagerar, med relativt liten risk för tydliga konsekvenser.
Drönare snabbast växande området
Erfarenheterna från Ukraina, där billiga drönare visat sig kunna slå ut betydligt dyrare militärsystem, har gjort drönarbekämpning till ett av försvarsindustrins snabbast växande områden.
Men den tekniska utvecklingen går, enligt både Lange och EU:s egen handlingsplan, snabbare än regelverket som ska tillåta att den faktiskt tas i bruk.
Görs inga försök att ändra läget?
Det finns faktiskt konkreta förslag på bordet. EU-kommissionen håller på att ta fram ett så kallat ”drönarsäkerhetspaket” som ska skärpa registreringskraven för drönare. Man vill också ge teleoperatörer rätt att, på begäran av nationella myndigheter, blockera SIM-kort eller uppkopplingsmoduler och tvångskoppla bort fientliga drönare från nätet.
Ett gemensamt EU-märke för säkra, godkända drönare (”Trusted Drone Label”) ska införas fjärde kvartalet 2026, och kommissionen har även föreslagit en frivillig gemensam upphandling för att hjälpa medlemsländer köpa in motmedel i större skala.
För lite, för långsamt
Problemet, enligt både juridiska analytiker och EU:s egen handlingsplan, är att det mesta av detta stannar vid rekommendationer och frivilliga initiativ fram till 2030.
Det är som sagt först då ett fullt bindande EU-regelverk först är tänkt att vara på plats. Innan dess är det upp till varje enskilt land att själva besluta hur snabbt man vill gå från teknisk förmåga till faktiskt användbart skydd.
