Klockan är kvart i sju och vi har precis avslutat en middag som vi avnjutit tillsammans, med datorerna på bordet, i ett försök att hinna med jobb och planering. Det är inte särskilt fullt på stället vi valt att slå oss ned på men personalen är detta till trots både slö och ouppmärksam. Fel dryck, onödigt långsam tillagning av maten och sist men inte minst; evighetslång väntan på notan! Ska det verkligen vara så svårt att få betala?

Efter att ha påmint servitrisen på den lilla restaurangen säkert tre gånger om att få in notan så glider hon äntligen fram med en papperslapp i ena handen och kortläsaren i högsta hugg.

”Först skriver du in totalbeloppet och sedan trycker du OK ”, är den första meningen hon yppar efter att hon lagt notan på bordet och tryckt i det ena kortet i läsaren. Skojar hon? Man ber alltså öppet om dricks nuförtiden, trots att kunden både fått vänta, beställa om och fråga efter notan flera gånger?

Vi behöver inte gå in på en lång diskussion om olika generationer, deras inställning till pengar och hur dessa förtjänas, men klart är att personen i fråga verkar lida stor brist på självinsikt. Eller är det kanske vi, numera trettioplussare, som tycker att dricks är något man får för att man förtjänat det, för att man gjort det lilla extra och gjort oss som kunder nöjda? Kanske. Samtidigt som vi båda har en distinkt känsla av det numera verkar comme-il-faut att strössla tacksamhetspengar över vemsomhelst som häller upp vatten i ett glas.

Möjligen har beteendet i innerstaden att smacka på överdrivet på notan ökat i takt med att bekräftelsebehovet hos Svensken gjort detsamma. Jämsides med rädslan att på något sätt kränka en alldeles oskyldig människa såklart. Det finns ju alltid en risk att någon stackare blir kränkt av att just du dricksar för dåligt. Eller så har dricksen ökat i syfte att imponera på andra, eller kanske har den påverkats av medelsvenskens ökade resande. Man vill känna sig lite kontinental och semesterlyxig och tar utlandsseden från ett coolt café på Manhattan med sig hem. Alla ska visst leva som värsta Wall Street-miljardärerna och slänga pengar omkring sig så fort möjlighet ges. Det ska rundas upp i taxibilar, på restauranger och på fik.

Det känns som att detta dricksande har ökat i både omfattning och frekvens i Sverige, trots att personalen på restaurangerna faktiskt har lön enligt kollektivavtal. Inte minst har förväntningarna på dig som gäst vad gäller dricks ökat markant. Det är tyvärr inte bara vi som har upplevt att få en kortterminal upptryckt i ansiktet, med nära på order att knappa in totalen först. Vaddå totalen först? Totalen är väl totalen på notan? Allt annat är en ren och skär tacksamhetspeng. Inget totalbelopp!

Inte endast vid detta tillfälle, på den halvtomma restaurangen, får vi smaka på servitrisens isande blick när hon lämnar bordet med en nätt uppgrundning på kvittot. Besvikelsen verkar total. Det händer alltför ofta, tyvärr. Då har vi dessutom rundat upp trots att servicen var undermålig.

Vi har båda lust att gå fram och drämma näven i bardisken och be den otacksamma servitrisen om att börja jobba lite för sin dricks istället för att sura. Konstigt nog känner vi dock nästan en liten lätt skamsenhet över att inte ha skänkt mer pengar. Skänkt, yes, absolut, we said it! Det är precis det som det här handlar om! Servitrisen tjurar för att hon inte har fått mer pengar från oss, trots att hon endast knappt utfört sitt jobb för vilket hon redan har en lön.

Om vi utgår från oss själva, vi som arbetar i näringslivet, där bonus är en vanlig metod att ta till för att belöna prestation, så känns kopplingen till dricksen inte alltför avlägsen. Vi är båda vana vid att hårt arbete kan löna sig och gör man något riktigt, riktigt bra så kan man ha möjligheten att få en bonus. Samma bonus ryker dock all världens väg om inte prestationen är på topp. För att uppnå denna bonus måste du som arbetstagare generellt prestera långt utöver vad du i grunden är avlönad att göra, av förklarliga själ. Lönen har du för att göra ditt jobb, det är alltså det minsta du ska göra, medan bonus finns för att motivera till att göra ännu mer och ännu bättre saker. Detta betyder omsatt i dricks att man som serveringspersonal alltså är anställd och har lön för att serva kunderna. Endast när man gör något extra bra, eller kanske räddar upp en extra dålig situation borde man kunna förvänta sig dricks, eller bonus.

Dricks beskrivs generellt som ”en frivillig gåva till någon efter utfört arbete som inte är den del av avgiften för tjänsten”. Det är här vi kan känna att tolkningen blivit totalfel under de senaste åren. Det verkar som att det förutsätts vara standard idag, i vart fall i storstäderna, att lägga på cirka tio procent på notan. Dessutom verkar detta vara en nära på självklarhet även för personalen. Det förutsätts helt sonika att man som servicemedarbetare får dricks i tid och otid trots att man knappt ler mot kunden, än mer ger någon form av service utom den helt uppenbara såsom att ta fram maten och ställa den på bordet.

Mitt i allt detta sitter då vi, som gäster, och undrar; borde vi dricksat mer? Eller mindre? Eller inte alls? Kanske funderar vi över precis samma frågor som flera andra gäster tampats med i huvudet inför att terminalens skrikande knappar ska formulera värdet av ens givmildhet och tacksamhet.

Då detta helt klart skapar huvudbry hos både gäster och personal så har vi valt att prata vidare om det hela lite. Vi har diskuterat detta ämne fram och tillbaka och kommit fram till ett fåtal tumregler, om en från våra egna åsikter. Dessa kanske likväl kan fungera även för dig! Lyssna på senaste avsnittet av Restaurangpodden så ger vi dig en fingervisning om vad som torde vara rimligt att dricksa och i vilka situationer du faktiskt kan strunta i det helt. Trevlig lyssning!