Efter min långa drapa om Handelshögskolans underkännande av det svenska betygssystemet Strannegårds antagningsprov och när en cirkel sluts (realtid.se) så har jag fått mest positiv respons. Som ett brev på posten kom också Sveriges Lärares debattartikel i DN ”Lärares uppgift är inte att bedriva kundservice” – DN.SE. Den bekräftar min stående tes att vinstintresset i skolan har korrumperat hela systemet och då i synnerhet betygssättningen.

Men alla har förstås inte varit nöjda. Academedia har ännu inte hört av sig, och min magkänsla är att de kommer att ducka. ”Ärkeängeln Gabriel” har heller inte synts till, ännu. Men Internationella Engelska Skolan (IES) har gjort det. De kände sig onödigt påhoppade och de hävdar att de systematiskt arbetat för att deras betyg skall vara grundade i verklig kunskap och underbyggas av resultaten på de nationella proven.

Det är möjligt att det stämmer. Men jag har inte hävdat något annat heller. Problemet med ”betygsinflationen” är dessutom större än några enskilda aktörers felgrepp. Konkurrensen om elever eller som Sveriges Lärare beskriver det ”leverera kundservice” har korrumperat hela systemet. IES bidrag handlar kanske mer om att de genom sin framgång är duktiga på det som ekonomer brukar kallar ”adverse selection”. Det vill säga att de genom sitt fokus och sitt kösystem vara duktiga på att gallra ut de mera studiemotiverade eleverna. ”Problem”, eller med ekonomen och Nobelpristagaren George Akerlofs ord ”citronerna”, ska sorteras bort redan innan de blir något som belastar företagets EBITDA. Men någon annan skola ska ta hand om ”citronerna” och där all erfarenhet visar att för hög koncentration av studieomotiverade ”citroner” försurar hela ”fruktlådan”, klassen.

Jag har ett anekdotiskt exempel på detta från en mellanstor svenska stad där en lärare fick sparken från en Academedia-skola för att ha satt för låga betyg. IES skulle öppna en skola i samma stad och hade börjat marknadsföra sig i kommunen. En mamma med en son i samma (kommunala) klass som min yngste son berättade att hennes son hade varit mycket intresserad av att börja på IES. Han var väldigt intresserad av språk och i synnerhet av engelska. Problemet var att han hade en diagnos, autism. Föräldern berättade att studiebesöket på skolan blev en katastrof, för sonen. Rektorn hade med all önskvärd tydlighet, utan att säga det rent ut, visat att IES inte var något för denne elev. Sonen blev helt förkrossad och satt hemma i en termin.

Där har vi ett av kärnproblemen med vinstdrivande skolor. Dessa företag kan på koncernnivå göra stora svepande utfästelser om sin ESG-profil, med fokus på S-et, (social hållbarhet) med tryck på värdeord som ”mångfald” och ”inkludering”. Det överordnade är emellertid att leverera vinst och det är rektorerna som har resultatansvar och de måste då likt Spartas soldater, som fick för lite mat för att kunna överleva och där det var förbjudet att stjäla, vara bra på att ”runda problemen” utan att det syns.

Jag skulle vilja hävda att denna förmåga att runda ”problemen” och leverera ”EBITDA” är den personliga egenskap som allmänt sett i det rådande samhällsklimatet, och inte minst i skolvärden, värderas högst i dag. Tyvärr har det den allvarliga bieffekten att tillit och förtroende i samma allmänhet eroderats. Den gamla dygden att ”göra rätt för sig” står lågt i kurs och ses som ett tecken på att man inte längre är ”med i matchen”.

Men åter till IES. Jag nämnde ju dem i min krönika. Jag hävdade dels att de utgjorde ett exempel på att det förekommer ”övervinster” i friskolebranschen och även är ett exempel på att det externa kapital som tillförts inte har gått till att investera i verksamheten, utan endast har gått till att lösa ut andra ägare. IES försöker emellertid, likt soldaterna Sparta dölja detta, så gott de kan. IES pressansvarige skrev i ett mejl till mig att lönsamheten bland friskolor generellt är ganska låg med en rörelsemarginal på runt 3 procent och för IES ligger den på ”5–6 procent” och ”IES har genom åren knappt gjort någon ägarutdelning heller, utan merparten av överskottet har återinvesterats i verksamheten och i öppnandet av nya skolor”.  Detta är emellertid inte sant.

Hela IES bolagsstruktur ska nog för övrigt mest ses som ett försök att på ”spartakianskt” manér dribbla bort korten. För ovanför det bolag som driver själva den svenska verksamheten, Internationella Engelska Skolan i Sverige AB finns fyra olika holdingbolag, med Internationella Engelska Skolan Holdings AB i topp. Därunder hittar vi Internationella Engelska Skolan Holdings I AB, Peutinger AB och Internationella Engelska Skolan Holdings II AB.  (Tidigare har man genomfört en ”nedströms fusion av Internationella Engelska Skolan III AB. Man skulle naturligtvis kunna göra motsvarande manöver för att få till en bättre transparens och genomlysning över denna skattefinansierade verksamhet, om man verkligen vill det.)

Det är en ganska typisk ”PE” struktur, där nya ägarbolag har tillförts när verksamheten har sålts eller när ägarna har beslutat att på ett ”skatteeffektivt ” sätt skifta ut pengar från verksamheten och ta upp nya lån. Ett lånefinansierat utköp innebär normalt att skattebelastningen blir väsentligt lägre än genom traditionell utdelning. Går man igenom IES årsredovisningar (vilket jag gjort) så ser man att allt externt tillfört kapital, förutom de 50 000 kronor som tillfördes vid bildandet, har gått till att lösa ut tidigare ägare.

I den senaste rundan ser man att, det näst översta dotterbolaget i denna struktur–  Internationella Engelska Skolan Holdings I AB – har tagit upp externa lån på 2 343 miljoner kronor, för att finansiera utköpet från börsen. Tidigare överskott har gått till att betala av de lån som har tagits upp vid tidigare utköp. 0 kronor av det externa tillförda kapitalet har gått till att finansiera verksamheten. I stället har detta bolag mottagit för det senast redovisade räkenskapsåret utdelning från dotterbolag på 280 miljoner kronor och koncernbidrag på 494 miljoner kronor.

Ägarna har i sin tur mottagit utdelning av aktier i dotterbolaget Ramatuille Holdings III AB, som först mottagit ett aktieägartillskott på 100 miljoner kronor. Det vill säga ännu en ”skatteeffektiv” utdelningsvariant.

Det är till att betala av på räntor och lån för tidigare utköp som överskotten från IES verksamhet har gått.

Det framgår inte vad räntenivån på detta senaste externa lån är, men det har nog påverkats av den nya ränteregim som råder sedan ett år tillbaka. För det senaste räkenskapsåret (18 månader) var räntekostnaderna 218 miljoner kronor. De har med all sannolikhet inte blivit lägre. Det råder ju trots allt en viss politisk risk för den här typen av verksamhet.

Och så till lönsamheten. IES-koncernen redovisar för det senaste räkenskapsåret en rörelsemarginal på 4,3 procent. Inte så iögonfallande, men då ska man veta att då ingår en bokföringsmässig förlust på internförsäljningen av den spanska verksamheten på 85 miljoner kronor, liksom koncernmässiga avskrivningar på goodwill på 145 miljoner kronor. Justerar man för detta så hamnar rörelsemarginalen på 8,9 procent. Vill man titta på det populära måttet EBITDA-marginal så ligger den på närmare 11 procent.

Om detta är att betrakta som ”övervinst” eller inte kanske beror på läsarens politiska hemvist. Begreppet har ju en lätt marxistisk klang. Men även för de som tror på marknadsekonomi och konkurrens så är det en anmärknings hög marginal för en verksamhet som inte har något externt kapitalbehov. (Verksamheten finansieras ju genom förskott, genom den så kallade ”skolpengen”).

IES kanske ska ses som en ”vinnare” i den darwinistiska kampen på skolmarknaden. Frågan är bara om det är därför vi har ett skattefinansierat skolsystem. Jag tror inte det. För mig börjar det bli uppenbart att samhällskostnaderna att ta hand om ”förlorarna” på denna ”marknad” vida överstiger ”vinsterna”.