- Publicerad
- Uppdaterad
I den snabbt försämrade säkerhetspolitiska kontext som Europa nu befinner sig i är det viktigare än någonsin att de länder som delar grundläggande demokratiska värderingar håller ihop. För att detta skall lyckas krävs dock samarbetsformer som förenar istället för att splittra. Det skriver Realtids gästkrönikör Ulf Andersson, Head of FICC, Markets Sweden, på DNB.
Realtid.se
Det är tveksamt om en gemensam valuta för nitton länder med helt olika ekonomiska, politiska och sociala förutsättningar kommer att leda oss till detta. Tvärtom är risken istället stor för att denna lösning visar sig vara kontraproduktiv med ökad oenighet och tilltagande ekonomiska och politiska motsättningar som ett resultat.
Den politiska cirkusen i Italien må vara symptomatisk just för Italien men den speglar samtidigt hur beroende euron och dess trovärdighet är av folkligt stöd och politisk vilja. Det är inte heller bara i Italien som vi har sett politiska trendskiften under senare år. Både Polen och Ungern har visat prov på en ökande EU-skepticism. Även i Frankrike, som historiskt har varit en motor i utvecklingen av det europeiska samarbetet, har vi sett en politisk utveckling som påminner om den i Italien. Dessvärre liknar även landets finansiella problem de italienska.
I likhet med euroområdet som helhet har Frankrikes offentliga skuld ökat kraftigt och är idag 115 procent av BNP. Eftersom Frankrikes ekonomi är mer än dubbelt så stor som Italiens och därtill EU:s näst största är detta oroande och särskilt om trenden inte vänds. Enligt EU:s stabilitetspakt får kvoten inte överstiga 60 procent. Tanken med detta är att det skall finnas finansiellt handlingsutrymme att hantera kriser. Idag är det endast hälften av EU:s medlemsländer som uppfyller detta mål.
I avsaknad av politisk reformvilja uppbackad av den folkliga förankring som skulle krävas för att möjliggöra nödvändiga stålbad så måste andra lösningar sökas. En ordnad euroexit för ett antal länder tillsammans med extern devalvering är en sådan, men sannolikt bara i teorin. Med tanke på den politiska prestige som har investerats i euron så är det mycket osannolikt att en sådan lösning kommer att komma till stånd.
Samtidigt som kriget i Ukraina och en ny yttre hotbild stärker känslan av enighet så blottas underliggande ekonomiska, politiska och sociala motsättningar både inom och mellan medlemsstaterna, något som tydligt återspeglas i Italien inför söndagens parlamentsval. Risken är att själva grundtanken med en gemensam valuta visar sig vara kontraproduktiv och också bidra till att förtroendet för euron över tiden försvagas.
En euroexit skulle också vara förenad med mycket stora omställningskostnader. Mer troligt är att det folkliga missnöjet i vissa länder ökar, sprider sig och försvårar nödvändiga reformer ytterligare, vilket leder till att marknadens förtroende för euron över tiden försvagas. ECB:s beredskap för att släcka finansiella bränder må vara mycket bättre nu än den var 2012, men i sista änden är det den politiska viljan som avgör och bakom denna folkets vilja. Eller brist på vilja.
Ulf Andersson
Head of FICC, Markets Sweden, DNB
Texten är en del av DNB:s veckobrev Reflektioner – läs hela brevet här>>
