När en kompis jobbade som fondförvaltare för ett tiotal år sedan hade de med framgång lanserat ”etiska” fonder. Firman hade även anställt en handfull analytiker för den ”etiska” granskningen av portföljbolagen för att försöka ge lite mänskligt hull åt verksamheten. I verkligheten var dessa analytikers inflytande över investeringsbesluten närmare noll. Alla placeringar följde nämligen Morgan Stanleys ”Sustainablitity Index”. Det vill säga analytikernas jobb påminde mest om de vävande rävarna i HC Andersens saga ”Kejsarens nya kläder”, vid sina tomma vävstolar.

I dag har adjektivet etisk ersatts med akronymen ESG – Environmental, Social, Governance för att på något sätt försöka operationalisera och tydligare definiera den mer svepande föregångaren. Det har inte lyckats särskilt väl. ESG-begreppet och dess avkok ESG-fonder och ESG-index är fortfarande i stort sett samma tomma vävstolar, vars enda syfte är att kunna ta betalt för en produkt med mycket lågt informationsvärde i sin innehållsdeklaration liksom påverkan på portföljbolagen. Det enda man kan säga om det är att det ESG säljer.

För en kapitalförvaltningsindustri som kämpar för sitt existensberättigande i kamp mot gravitationen från indexfonder och ETF-er där förvaltningskostnaderna följer Moores lag har ESG blivit en möjlighet att ”jacka upp” förvaltningsavgifterna. I det sammanhanget kan ESG-investeringar ses som det klassiska greppet hos en industri där varan håller på att ”kommodifieras”. Det vill säga en klassisk produktdifferentieringsstrategi som går ut på att göra att ”produkten” inte kan jämföras med någon annan, och i det här fallet inte heller utvärderas.

Under den senaste tiden har det kommit en del frustrerade vittnesmål från några som har jobbat med detta. Vi har det av Deutsche Banks kontrollerade kapitalförvaltaren DWS tidigare hållbarhetschef Desiree Fixler, som i fjol fick sparken och senare avslöjade att de ”produkter” som såldes som ”ESG-integrerade” var en stor bluff. Den räd som tyska finanspolisen gjorde mot Deutsche Bank och DWS i förra veckan ledde till att DWS vd Asoka Wöhrman  fick sparken har sin grund i Fixlers avslöjanden. Denna Wöhrmann deklarerade under 2020 ”att DWS har ESG i hjärtat av allt vi gör”. Tjenare.

Ifjol lättade även fondförvaltargiganten Blackrocks tidigare hållbarhetschef Tariq Fancy sitt hjärta och sin hjärna över hur all initial välvilja att göra gott i kapitalförvaltningsbranschen utvecklats till att sälja ”placebo” eller kanske mera adekvat kvacksalveri. The Secret Diary of a ‘Sustainable Investor’ — Part 1 | by Tariq Fancy | Medium

För någon vecka sedan talade även den förre ekonomijournalisten (Financial Times lex-column) och numera hållbarhetschefen på banken HSBC Stuart Kirk ur skägget. Han valde att vända på kuttingen och säga att ESG är mer eller mindre ”bullshit”. Kirk blev därefter suspenderad.

Men att ESG har utvecklats till en kvacksalverindustri finns det även akademiska belägg för. I en färsk rapport från MIT och Zürichs universitet ”Aggregate Confusion: The Divergence of ESG Ratings”  rfac033.pdf (silverchair.com) så kommer författaren fram till att det råder stor förvirring och mycket låg jämförbarhet mellan olika så kallade ESG-index. Det gäller nämnda MSCI (före detta Morgan Stanley), Moody´s, S&P Global, Refinitiv, Sustainalytics och KLD. Korrelationsgraden mellan de olika indexen är skrämmande låg, mellan 0,38 – 0,71. Detta gör det till en enda röra om man vill utvärdera ESG-utfallet för enskilda bolag, portföljer och fonder. En konsekvens av detta är att företagens incitament att förbättra sitt ESG-utfall blir låga, efter som de inte riktigt vet vad som ger avtryck i dessa mätningar. Detta skapar enligt författarna ”aggregerad förvirring”, vilket sällan är ett bra tillstånd om man vill ta ut en riktning.

Och kanske hela denna gymnastikövning för att få den finansiella industrin att gå i en hållbar riktning är helt feltänkt. Att tro att ESG-kriterier är helt kvantifierbara och jämförbara leder nog helt snett. Vet vi något om finansindustrin, som FT Alphaville skrev i en kommentar i veckan, så är det att så fort man enats om vissa regler och kriterier, så börjar de spelteoretiska övningarna att runda dessa regler.

Vi får börja om, men vi ger oss inte.