Den senaste stimulansen förr de adrenalinproducerande binjurarna var nationalekonomen Daniel Waldenströms debattartikel i DN ”Tvivelaktiga krav på ändrat finanspolitiskt ramverk” – DN.se

Jag anser att Waldenström har helt fel i både historieskrivning, analys och slutsats. Daniel Waldenström kommenterar Långtidsutredningen argumentation för att det vore bra om statsskulden ökade från nuvarande 35 procent till 40-50 procent. Det vill säga att vi skulle överge det finansiella ramverkets krav på överskott i statsfinanserna och tillåta att staten kan låna för att finansiera de investeringar som behöver göras i vår infrastruktur och annat.

Waldenström  skriver att vi har ”ett av världens bästa finanspolitiska ramverk” och det faktum (enligt Waldenström) att vi ”har börjat glömma lärdomarna från vår moderna ekonomiska historia är oroväckande”. Det kan enligt Waldenström leda till att vi öppnar för en upprepning a 70- och 80-talets ”ansvarslösa sedelpresspolitik” och få en ”skenande statsskuld”.  Visst gjordes en del stora finanspolitiska misstag i Sverige under 70- och 80-talet. (Men i en omvärldskontext så var de inte så mycket större i Sverige än i omvärlden.)  Men att det skulle ha varit en ”ansvarslös sedelpresspolitik” och att vi skulle ha haft en ”skenande statsskuld” är knappast sanningsenligt.

Den ekonomiska 90-talskrisen hade enligt mitt förmenande mer att göra med den kreditavreglering och den därmed sammanhängande skenande privata skuldökningen som skedde under 80-talet fram till 90-talets första år. Jag var där. Jag satt som kreditriskanalytiker på första parkett när fastighetsbolaget Allhus ställde in betalningarna och drog med sig finansbolaget Nyckeln ner i avgrunden. Det hade inget att göra med ”sedelpresspolitik” och ”skenande statsskuld”. Vi hade budgetöverskott i slutet av 80-talet och den offentliga skuldsättningen var inte särskilt anmärkningsvärd.

”Krisen på 90 talet var inget annat än en finanskris, skapad och genomförd av den privata sektorn. Att vi tog oss ur den har inte mycket, om ens något, att göra med det statsfinansiella ramverket, med sitt famösa överskottsmål.”

Att vi fick något som liknade en statsfinansiell kris efter detta berodde visserligen delvis på att budgetunderskotten ökade snabbt när konjunkturen kollapsade, med de sedvanliga finanspolitiska stabilisatorerna, som att arbetslöshetsunderstöd ökade, samtidigt som skatteintäkterna föll. Men att det blev mera krisartat berodde främst på att den då nyligen ”självständiga” Riksbanken under Urban Bäckströms ledning höll styrräntan på mycket höga nivåer, samtidigt som den svenska inflationen kollapsade. Realräntorna som då låg över 8 procent sög naturligtvis musten ur alla som hade någon form av skuldsättning. Tänk effekterna av boräntor på 12 procent idag.

Krisen på 90 talet var inget annat än en finanskris, skapad och genomförd av den privata sektorn. Att vi tog oss ur den har inte mycket, om ens något, att göra med det statsfinansiella ramverket, med sitt famösa överskottsmål. Det senare, att staten tagit in mer i skatt än den har gjort av med har mest varit en ekonomisk broms. Att Sveriges ekonomi tuffade på och återhämtade sig berodde mest på att kronan fick flyta (den sjönk) vilket återställde den svenska konkurrenskraften.   Vi har sedan mitten av 90-talet haft ett betydande bytesbalansöverskott. Det vill säga vi har hållit ner den svenska efterfrågan men utnyttjat omvärldens efterfrågan av svenska varor och tjänster för att hålla fart i ekonomin.

”Och att som svensk nationalekonom i dag peka på att en modest ökning av statsskulden skulle väsentligt öka risken för en statsfinansiell kris är inte bara enögt utan närmast blint.”

Det är svårt att se att det har varit särskilt konstruktivt vare sig för Sverige eller vår omvärld. Den förmögenhetsuppbyggnad som dessa stora sparandeöverskott borde ha gett lyser i stort sett med sin frånvaro i nationalräkenskaperna. Vi har i stället underinvesterat i Sverige. I synnerhet gäller det i vår infrastruktur. Och mycket av det är det ”statsfinansiella ramverkets” fel liksom även att de nyliberala teserna om att offentliga investeringar ”tränger undan” de privata oh därmed ska beläggas med klart högre avkastningskrav än vad den ”konkurrensutsatta” privata marknaden kräver. Ta Stockholm tunnelbanenät som ett exempel. Det dröjde mer än 30 år innan politiken kunde fatta beslut om att bygga ut denna, trots att prisutvecklingen på bostadsmarknaden visat att det är det mest effektiva sättet att skapa nya byggrätter och attraktiva bostadsområden på. En kontinuerlig utbyggnad av detta, och därmed ackumulerad kunskap, erfarenhet och resurssättning hade också med all säkerhet gjort att investeringarna hade blivit långt billigare än vad de blir idag. Detsamma gäller för övrigt även järnvägsnätet, vägnätet, elnätet och även det mindre belysta VA-nätet.

Och att som svensk nationalekonom i dag peka på att en modest ökning av statsskulden skulle väsentligt öka risken för en statsfinansiell kris är inte bara enögt utan närmast blint. Den stora risken i Sverige idag är den mycket höga privata skuldsättningen. Och Waldenström och andra nationalekonomer som bekänner sig till och lutar sig mot de ”neoklassiska” ekonomiska modellerna inser inte att de offentliga och privata skulderna är kommunicerande kärl. Sveriges låga statsskuld har om inte ”tvingat” fram så åtminstone kraftig stimulerat tillväxten av skulderna på den privata sidan.

Det är nya skulder som skapar nya betalningsmedel i ekonomin. Problemet med den kraftigt ökade privata produktionen av betalningsmedel (inlåning i banksystemet) är att de nyskapade pengarna inte har runnit ut i den reala ekonomin i samma utsträckning, som de skulle ha gjort om de hade skapats av ökade offentliga skulder som gått till att finansiera underhåll och finansiering av vår infrastruktur.

Istället har en större del hållit sig kvar i den finansiella sektorn och pressat upp priserna på finansiella tillgångar, inklusive bostäder och fastigheter, vilket stimulerat till ytterligare belåning och penningskapande. Det har pressat upp risktagandet och känsligheten för makroekonomiska störningar på den privata sidan. Det är där som de stora riskerna ligger. Att i detta läge öka de offentliga investeringarna och därmed absorbera en ökad del av det privata finansiella sparandet är det bästa, och kanske enda sättet att desarmera den privata skuldbomben.

Så där nu har jag fått ur mig mina aggressioner och kan åter ta plats under korkeken.