I dag, måndagen den 13 juni 2022, har vi fått några se de sämsta sidorna inom svensk politik. Det är lätt att himla med ögonen åt de pensionsdiskussioner som pågår mellan partierna och kalla det hela för ett politiskt spel, men regeringens och oppositionens uppvisning i kortsiktighet är allvarligare än så.

Man behöver knappast vara konspiratoriskt lagd för att se att regeringens pensionsförslag, men också oppositionens motdrag, är en följd av att det är val i Sverige i höst. Eftersom pensionärerna är en stor och viktig väljargrupp så vill samtliga partier vara pensionärens bästa vän. Det gör att samtliga partier faktiskt är överens om sakfrågan; att pensionerna ska bli högre.

Problemet är att ingen vinner på att komma överens.

Skulle regeringens alternativ bli verklighet ser oppositionen en risk att de extra hundralapparna i plånboken ligger för nära i väljarnas medvetande på väg till vallokalerna. På samma sätt som regeringen naturligtvis inte vill att oppositionen ska kunna ta åt sig äran för pensionshöjningarna lagom till valdagen.

För väljarna är skillnaderna mellan förslagen utåt sett inte helt enkla att förstå; kanske spelar de för de allra flesta inte ens särskilt stor roll. Ändå överskuggar pensionsdebatten allt annat just nu, inklusive Nato-frågan och gängkriminaliteten.

Och vad ingen tjänar på att lyfta fram i den politiska pensionsdiskussionen är att den grupp vi kanske bör oroa oss för mest är kommande generationers pensionärer. Man vinner knappast väljare på att framhålla att det också behövs långsiktiga reformer som gynnar pensionärer om 30 år. I det samtalet finns heller inga stora pensionärsorganisationer som kan tillvarata intressen hos morgondagens pensionärer, vilket gör att diskussionen blir ensidig utan ett helhetsperspektiv.

Det var ju så här det inte skulle bli.

Vi var ju en gång i tiden eniga om att pensionerna är för viktiga för att vara slagträn i valrörelser. Just därför bildades riksdagens pensionsgrupp. Tre partier är dock uteslutna – MP, SD och V. Oavsett var man hör hemma politiskt kan man ifrågasätta om det är god demokratisk ordning att utesluta tre riksdagspartier, som onekligen har röstats fram av väljarna, från pensionsdiskussionerna. Det handlar trots allt om 30 procent av väljarkåren som på detta sätt står utan möjlighet att påverka genom pensionsgruppens arbete.

Och står man utanför klungan på skolgården måste man skrika än högre för att göra sin röst hörd. Att partier utanför pensionsgruppen positionerar sig på ett sätt som gör det möjligt för regeringen att kringgå pensionsgruppens arbete talar för att det bästa faktiskt vore att av det skälet ge pensionsgruppen en omstart.

Pensionsgruppens sammansättning har helt enkelt överlevt sig själv, och nuvarande konstruktion leder uppenbarligen till kaos och splittring. Därför bör samtliga riksdagspartier tas in. Sätt er ned och diskutera med varandra med målsättningen att faktiskt komma överens. Lägg ned stridsyxorna och låt pensionsfrågan få det forum för långsiktighet som den förtjänar. Vi måste ha samsyn och enighet i en så viktig fråga om hur pensionssystemet ska hålla långsiktigt, och samtidigt ge en rättvis ersättning til dagens pensionärer.

Frida Bratt
Sparekonom, Nordnet