Att höjda pensioner kommer bli en viktig valfråga är inte konstigt med tanke på att de äldre väljargrupperna blir allt fler och är en stark väljargrupp, då närmare en tredjedel av valmanskåren utgörs av pensionärer.  

Pensionsöverenskommelsen är en viktig seger för Vänsterpartiet, som nu fått igenom ett viktigt krav. Men innebär det en reell förändring? Både ja och nej är mitt svar.

Överenskommelsen mellan V, S och Mp innebär att ett garantitillägg till pensionärer med låga inkomster som uppgår till som mest 1000 kronor i månaden. Garantitillägget är i praktiken ett förstärkt bostadstillägg som betalas ut av Pensionsmyndigheten från och med januari 2023. Partiet skriver också att regeringen även kommer att lägga fram ett förslag till riksdagen om ett tillfälligt garantitillägg under innevarande mandatperiod. Omkring 700 000 individer kommer att omfattas av förslaget. Garantitillägget ska inte tas upp till beskattning och inte påverka storleken på utbetalningar från det befintliga bostadstillägget till pensionärer. Se hela överenskommelsen på Vänsterpartiets sida.

Det är för tidigt att säga vilka effekter förslaget får, men en nackdel är att det gör ett redan komplicerat pensionssystem ännu mer komplext och svåröverblickbart för individen, nuvarande och framtida pensionärer. Det är också oklart vad som händer med tillägget vid ett regeringsskifte nästa år eftersom pengarna tas från statsbudgeten.

Nyligen infördes också ett inkomstpensionstillägg för pensionärer som dag har allmänpension på mellan 11 000 och 14 000 kronor i månaden, brutto. Med start i september får dessa 389 000 pensioner förstärkt pension med upp till 600 kronor mer i månaden – före skatt.

Båda dessa reformer är finansierade via statsbudgeten, vilket är problematiskt om vi vill ha ett pensionssystem som är förutsägbart och där vi vet vad som gäller över tid. I en budgetförhandling eller vid regeringsskifte kan pensionshöjningarna försvinna. Principen raka rör mellan inbetald pension och utbetald pension, livsinkomstprincipen, urholkas också med bostadstillägg, garantitillägg och inkomstpensionstillägg som finansieras via statsbudgeten.

Pensionsdebatten kommer att fortsätta även efter gårdagskvällens uppgörelse och sannolikt bli en valfråga. Flera viktiga punkter behöver beaktas när partierna lovar höjda pensioner.

För det första tar det tid – lång tid – innan effekterna av höjningar i pensionssystemet syns i pensionärernas plånböcker. Stora förändringar i pensionssystemet kan ta tid att genomföra. Pensionssystemet behöver vara oberoende från statsbudgeten, för att skapa stabilitet, långsiktighet, och för att pensionerna ska vara förutsägbara. Att höja pensionen via statsbudgeten ger en snabb effekt, men min farhåga är att löftena om höjda pensioner inte matchar förväntningarna och att besvikelsen hos de med störst behov av högre pensioner riskerar att bli stor när de ser hur små pensionshöjningarna blir i praktiken.

För det andra glöms tjänstepensionen bort. Den allmänna pensionen utgör inte den totala pensionen för majoriteten pensionärer. Det glöms ofta bort i debatten att 9 av 10 i anställda har en tjänstepension, som läggs ovanpå den allmänna pensionen. En sammanställning av faktiskt utbetald pension i kronor från Pensionsmyndigheten visar att en 65-åring med medelinkomst får 31 procent av sin pension från tjänstepensionen. Det finns också pensionärer som har haft ett eget privat pensionssparande.

För det tredje är pensionärer inte en homogen grupp, därför behövs ett system som tillgodoser samtliga pensionärers behov. I detta behöver det ingå en plan för hur insatser för de svagaste grupperna ska finansieras via pensionssystemet och hur de som arbetat ett helt liv får en bra pension. I likhet med andra anser jag att de med lägst pensioner behöver en högre disponibel inkomst den dagen de blir pensionärer och jag välkomnar regeringens förslag till trygghetspension, det vill säga särskilda regler för äldre i sjukersättningen. Det behövs fortsatt en koppling mellan arbete och pension. Respektavståndet måste hållas, och ett ansvarstänkande likaså.

För det fjärde behövs större fokus i debatten på vikten av att ha ett eget sparande. På 20–30 års sikt går det att göra väldigt stor skillnad för framtidens pension med ett eget sparande för dem som har ekonomisk möjlighet men som hittills saknat kunskapen.

En väg framåt kan vara att genomföra en reform där löneväxling erbjuds alla som arbetar. Idag är det bara de som tjänar över 45 000 kr i månaden, som kan dra nytta av den möjligheten. Sverige behöver införa ett subventionerat och hållbart privat pensionssparande för de låg- och medelinkomsttagare som i dag inte kan använda löneväxling. Vi skulle gärna se ett förslag till reform där även de som tjänar under 45 000 kr i månaden kan löneväxla, det vill säga förstärka sin pension, genom att växla lön mot högre pension. Detta utan att få försämrade socialförsäkringsförmåner, som lägre pension, sjuk- och föräldrapenning.

Slutligen, utöver de åtgärder som lyfts i pensionsdebatten, så behöves informationsinsatser om pensionens alla delar, tydlighet kring hur hög pensionen blir och vikten av privat långsiktigt sparande tidigt i livet. Då har vi möjlighet att minska oron och missnöjet hos blivande pensionärer och börja på arbetet med att skapa ett stabilare och ännu mer hållbart pensionssystem.

Shoka Åhrman, sparekonom på pensionsbolaget SPP