Annons

Annons

Sysselsättning ger överdrivet positiv bild

"Uppblåsta siffror används för att dölja fortsatta integrationsproblem; att gå från inget arbete till en timme i veckan är inte integration." Det skriver Tino Sanandaji, nationalekonom, och författare.

Under högkonjunkturen har andelen invandrare som arbetar ökat och integrationen förbättrats något. Men är integrationsproblemet då löst, som det ibland heter? Hur många nyanlända försörjer sig själva och genererar överskott för att finansiera framtida välfärd och pensioner?

Det finns inget perfekt mått som fångar det som i folkmun avses med ”riktiga jobb”, eller som mer formellt kallas för reguljärt arbete – det vill säga avlönade arbeten exklusive diverse stödåtgärder. Sysselsättningsgrad är ett mått på andelen som utför någon form av arbete, arbetspraktik eller arbetsliknande uppgifter. Sverige har ett stort antal arbetsmarknadsåtgärder och offentligt subsidierade jobb, vilka också räknas som sysselsättning, inklusive anställning med lönebidrag eller anställningsstöd. Att räknas som sysselsatt innebär således inte att man kan försörja sig själv, vilket är vad vi i slutändan är intresserade av.

Finansdepartementets definition av måttet förklarar: ”En person räknas som sysselsatt om denna har lönearbetat minst en timme under referensveckan eller hade ett arbete som han eller hon var frånvarande från. Personer som är frånvarande från jobbet på grund av till exempel sjukdom eller föräldraledigheter räknas alltså som sysselsatta.”

Annons

Annons

Det finns således två problem med sysselsättning: dels de som inte är i riktiga jobb, dels de som inte arbetar heltid utan få timmar och med låg inkomst. Detta kan även handla om individer som visserligen arbetar åtta timmar per dag i riktiga jobb, men endast gör så sporadiskt några månader här och där.

Det generösa sätt på vilket sysselsättningsgrad beräknas är inte unikt för Sverige utan baseras på internationell standardisering; dock påverkar det Sverige mer då vi är ett land med ovanligt mycket arbetsmarknadsprogram samt ovanligt många som arbetar deltid. Detta gäller inte minst för utrikes födda, som oftare är i åtgärder eller har sporadisk koppling till arbetsmarknaden och därmed generar låg inkomst.

Sysselsättning och närliggande mått som förvärvsfrekvens kan således inte korrekt kallas ”arbete” eller ”försörjning”, något som ofta görs av politiker. Att räkna antalet sysselsatta ger en överdrivet positiv bild av de som faktiskt är etablerade på arbetsmarknaden och försörjer sig själva. Att ge en skönmålande bild kan dock vara lockande just för politiker, vilka gärna lyfter fram ökningen av sysselsättning som ett bevis på förbättrad integration – oavsett huruvida det handlar om ett genuint trendbrott eller endast en skenbar förbättring. Dessa uppblåsta siffror kan sedan användas för att dölja fortsatta integrationsproblem; att gå från inget arbete till en timme i veckan är inte integration.

Politiker har utnyttjat bristen på data för att föra fram tvivelaktiga påståenden om hur fantastisk det går. Inte sällan kombineras det med dunkla sätt att utrycka siffrorna, där man ger sken av att en grupp kommer ”i arbete” – medan i själva verket blott hälften är i någon form av sysselsättning.

För en dryg månad sedan rapporterade Aftonbladet (6/11): ”Enligt Stefan Löfven har tiden för att få nyanlända i arbete kortats från nio år 2014 till fyra och ett halvt år i dag.” Inte ens alla studenter från Harvard är i arbete efter fyra och ett halvt år, men statsministern menar fräckt nog att flyktingar från tredje världen klarar det. Mycket av detta är inte riktiga arbeten, men även om så vore fallet är det tveksamt att prata om att en grupp är ”i arbete” när man pratar om hälften av gruppen. Skulle vi säga att Stockholm är ”i arbete” om 50 procent av stadens befolkning vore arbetslösa?

Även om vi länge känt till problemet har det saknats exakta siffror på hur stort problemet egentligen är. Ett mätproblem som bidragit till detta är att arbetsmarknadsåtgärder är svåra att skilja från riktiga jobb i SCB:s normala data, och att en sådan kalkyl kräver avancerad samkörning av statistiken med andra källor. Vi har bara kunnat ungefärligt gissa hur många invandrare som har riktiga jobb med någorlunda hög lön, respektive hur många som räknas som sysselsatta dock utan att tillnärmelsevis kunna försörja sig själva.

Nu finns emellertid mer information. Efter att jag på Facebook kritiserade Löfvens uttalande och beklagade mig över bristen på exakta siffror antog professor Sven-Olov Daunfeldt utmaningen. I egenskap av forskningschef vid Handels forskningsinstitut har professorn och hans forskarkollegor Anders Bornhäll och Hans Seerar Westerberg använt dataserier som de redan hade sammanställt för sin forskning i syfte att besvara frågan, vilket gjorts i form av en s.k. HFI Note.

Det som forskartrion studerar är hela populationen av invandrare födda i Afrika och Asien, som kom till Sverige under perioden 1998–2010 och som då var i åldern 21 till 50 år. De följer sedan dessa individer mellan fem och femton års tid fram till år 2015, på basis av registerdata från SCB (den s.k. LISA-databasen). Värt att notera är att en del invandrare från dessa länder är inte flyktingar; troligen är motsvarande siffror närliggande men något sämre för flyktinginvandrare.

Så hur många utomvästliga invandrare tjänar minst 20 000 kronor i månaden efter nio år i Sverige? Svaret är 29 procent. Ytterligare 12 procent försörjs av arbetsmarknadsprogram. Detta bekräftar också att de med antingen låg inkomst eller försörjning genom åtgärder är nästan lika många som de med riktig arbetsinkomst. Även efter 15 år i Sverige är andelen som tjänar minst 20 000 kronor per månad i reguljärt arbete endast 37 procent.

Ett ofta upprepat missvisande påstående är att invandring är lönsam när invandrare ”kommer i arbete” efter sju år, medan det tar ca 25 år för inrikes födda barn att växa upp och arbeta. Ett problem med jämförelsen är att svenskfödda barn ofta har föräldrar som betalar skatt och bidrar till deras försörjning. Ett annat problem är att det inte tar fyra, sju eller nio år för nyanlända att komma i arbete; dessa är vilseledande siffror som ofta upprepas för att förmedla bilden av att flyktingar snabbt integreras.

Detta är problematiskt då många invandrare aldrig uppnår självförsörjning.

Det glöms också bort att de som arbetar till slut måste gå i pension och försörjas. En svenskfödd person som börjar arbeta vid 25 års ålder och går i pension vid 65 har 40 år på sig att betala skatt och tjäna in kostnaden för sin välfärd. En invandrare som å andra sidan kommer till Sverige vid 30 års ålder och börjar arbeta med normal lön efter 15 år har endast hälften så långt tid kvar på arbetsmarknaden. Detta är problematiskt då många invandrare aldrig uppnår självförsörjning.

Precis som när det gäller många andra problem med invandring tjänar ingen på okunskap och att sopa uppenbara problem under mattan. Givetvis borde regeringen – eller än mer oppositionen – ha räknat ut detta för länge sedan. När de inte behagar göra så får vi vara tacksamma över att det finns nyfikna forskare som antog en utmaning på Facebook och tog fram dessa viktiga siffror på sin fritid.

För att som avslutning sätta till synes kanske abstrakta siffror i ett högst praktiskt perspektiv kan den nyligen uppmärksammade svenske medborgaren, som i somras blev Iraks försvarsminister, tjäna som illustrerande exempel. General Najah al-Shammari ansökte om asyl år 2009 och blev senare svensk medborgare. Enligt en sammanställning i Expressen (22/11) tjänade han cirka 52 000 kronor 2013 respektive 33 000 kronor året därpå, medan han övriga år saknade fastställd förvärvsinkomst. Eftersom generalen deklarerade en årsinkomst på cirka 50 000 kronor tog det således mindre än 4,5 år innan han, som Stefan Löfven tveksamt beskriver det, ”kom i arbete”. Med detta tvivelaktiga sätt att räkna är al-Shammari hädanefter arbetsintegrerad, trots att han var beroende av försörjningsstöd och andra bidrag.

Berättelsen om den svensk-irakiska försvarsministern är på många sätt exotisk; samtidigt är den helt vanlig: General al-Shammari kombinerar låg och sporadisk förvärvsinkomst med långa perioder utan arbetsinkomst, men presenteras trots detta som ”i arbete” av politiker som försöker skönmåla arbetsmarknadsstatistiken.

Tino Sanandaji,
nationalekonom och författare.

Så bidrar du till debatten

Vill du också skriva en debattartikel för publicering på Realtid? Skicka in ditt debattförslag som rör vårt bevakningsområde; kapitalmarknad, finansiering, strategiarbete och fondförvaltning till opinion@realtidmedia.se Texten ska vara 3 500 tecken lång, inklusive blanksteg. Det går bra att skicka in färdiga texter eller idéer på ämnen du skulle vilja skriva om. Läs gärna vår guide om hur du skriver en debattartikel.

Läs allt om:

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons