Så fick vi nu facit av förhandlingarna om EU:s genom tiderna, och utan jämförelse, största stödpaket. För Sveriges del innebär kompromissen att regeringen tvingades backa från kravet att hela stödpaketet skulle utgå som lån. Bidragsdelen blev tvärtom hela 52 procent av totalbeloppet. På inkomstsidan föreslås att EU ska få ta upp nya skatter och avgifter, något som Sverige också har motsatt sig. På plussidan noteras en ”rabatt” på Sveriges EU-avgift med drygt 1 miljard euro. 

Ett resultat är att våra europeiska grannar, särskilt i södra Europa, kommer att kunna fortsätta att köpa våra exportprodukter. Det är bra. Men i ett längre perspektiv innebär uppgörelsen mycket mer. Mycket som inte är ett svenskt intresse, vissa delar som tvärtom är ett hot mot vårt nationella självbestämmande.

Stödpaketets upplägg måste ses i relation till vad den europeiska unionen i praktiken har utvecklats till under sitt 70-åriga liv.

När de europeiska gemenskaperna en gång skapades rådde stora territoriella och demografiska skillnader mellan medlemsländerna. Sedan dess har program lagts till program för att skapa ett homogent Europa. Dagens EU-budget fördelas med cirka en tredjedel vardera till regionalstöd (så kallad sammanhållning) och jordbruksstöd (så kallat naturresurser och miljö). Av resterande tredjedel får företagssubventioner cirka 15 procent och bistånd till icke EU-länder cirka 10 procent. Den helt övervägande delen av EU-budgeten går alltså till en utjämningspolitik som syftar till att utradera skillnaderna mellan olika medlemsländer. 

Den politiska modell som ligger bakom alla dessa krav kallas ”cohesion”, eller ekonomisk, social och territoriell sammanhållning. Syftet är att främja en harmonisk utveckling i hela unionen genom att minska skillnaderna i utvecklingsnivåer i och mellan olika regioner.

Inför förhandlingarna om stödpaketet blev det alltmer uppenbart att många medlemsländer, inte bara de sydliga utan också Tyskland och Frankrike, såg tillfället att gå vidare mot en fullödig federation, ett Europas förenta stater. Pandemins påfrestningar, och inte minst den oro de har utlöst, väckte krav på att fler och fler politikområden ska föras in under EU:s regelverk. Röster höjdes för en gemensam sjukvårdspolitik, en gemensam upphandling, en gemensam arbetslöshetspolitik och inte minst en gemensam finanspolitik. Länder med vanskött offentlig ekonomi krävde ”solidaritet”, det vill säga att de som har ordning på sina affärer ska fylla andras budgethål.

Majoriteten och EU-institutionerna har nu haft stor framgång i sitt uppsåt. Inte bara har subventionspolitiken till förmån för vanskötta ekonomier nått tidigare oanade höjder, grunden har dessutom lagts för att ge EU en övernationell beskattningsrätt, bortom de nationella väljarnas kontroll.

Vi skulle ha önskat att den svenska regeringen hade bjudit ett starkare motstånd mot den utvecklingen. Den ligger inte i de svenska medborgarnas intresse, och inte heller i det svenska näringslivets.
Att den inre marknaden fungerar är EU:s viktigaste uppgift och ett starkt intresse för Sverige. Däremot behöver EU inte en gigantisk budget som den nuvarande. Stora bitar av budgetkakan måste skäras bort och EU bör förhindras att detaljreglera på områden där medlemsländerna är bättre skickade eller där reglering inte behövs. 

Vi vill se ett EU där medlemsländerna står vid rodret, inte anställda tjänstemän i Bryssel. Vi vill hejda marschen mot en federation och i stället vända kursen till ett Europa med nationsstater i fredlig samverkan. Det är ett sådant EU som bäst tjänar Sverige och vårt näringsliv.

Ilan Sadé
Partiledare Medborgerlig Samling
Lennart Göranson
Marknadspolitisk talesperson för Medborgerlig Samling