Detta är en argumenterande text med avsikt att påverka. Åsikterna som förmedlas här är skribenten/skribenternas egna.

För ett år sedan frös den svenska kreditmarknaden i samband med den första vågen av pandemin och många obligationsfonder tvingades då att tillfälligt stänga för uttag. Orsaken stavades bristfällig likviditet: På grund av de kraftiga börsfallen försökte många att avyttra sina innehav samtidigt, på en marknad som till stor del saknade köpare och inte kunde prissätta de underliggande tillgångarna. Småsparare fick problem med att likvidera sina positioner och företagen kunde inte finansiera sig genom att emittera nya obligationer. Riskerna på företagsobligationsmarknaden hade underskattats och i förlängningen skulle en dåligt fungerande kreditmarknad utgöra en hot mot den finansiella stabiliteten. 

Ur ett internationellt perspektiv var den svenska situationen närmast unik, även om likviditetsriskerna varit kända sedan tidigare. Senast kreditmarknaden upplevde utbredda uttagsstopp var i samband med brexit (2016) och finanskrisen (2008). Internationella valutafonden (IMF) har varnat för dessa risker och sagt att man vill se reformer för en ökad transparens och förbättrad likviditet. Såväl Riksbanken som Finansinspektionen har adresserat problemet och fört en diskussion med branschorganisationer, som resulterat i en självreglering.  Det är ett steg i rätt riktning, men mer behöver göras för att öka transparensen. 

Regelverket för obligationsfonder bygger till största delen på EU-direktiv, vars huvudsyfte är att skapa ett jämlikt regelverk i hela EU för att stärka konkurrensen och samtidigt säkra ett effektivt skydd för investerarna. Jämfört med de likviditetskrav som ställs på amerikanska fonder är dock kraven i direktivet relativt svaga. Den amerikanska tillsynsmyndigheten för värdepappershandel (SEC) har ett tak (15 procent) för hur stor andel av fondens innehav som får bestå av illikvida tillgångar. Den övre gränsen är till för att minska risken för ett uttagsstop likt det vi såg på den svenska fondmarknaden i mitten av mars.  En undersökning (MSCI 2019) visade att europeiska fonder i flera fall överskred likviditetstaket, som deras amerikanska motsvarigheter begränsas av.

De svenska fondernas riskklass-indikator värderar emellertid inte denna likviditetsrisk och den kan därför vid ett investeringsbeslut framstå som en trivialitet för småspararkollektivet, men utgör alltjämt en risk som många inte räknat med. Många av fonderna har dessutom aktivt marknadsförts som säkra och likvida placeringsalternativ, trots att de  bevisligen inte kunnat avyttras utan en större prisreduktion eller inte kunnat avyttras överhuvudtaget. När börsen är i fritt fall blir det således ett hårt slag mot besparingarna för småsparare som planerar att gå i pension i närtid eller ”parkerar” kapital i dessa fonder. 

Sverigedemokraterna har mot denna bakgrund lagt ett förslag i riksdagen där vi bland annat föreslår att likviditetsrisken i form av andelen illikvida tillgångar uttryckligen och öppet ska anges i fondfaktablad. Vinnarna skulle bli småspararna och framtida pensionärer som ges bättre förutsättningar att fatta välinformerade investeringsbeslut. Det är dags för övriga partier att ta ansvar och öppna upp en annars sluten obligationsmarknad. 

Dennis Dioukarev (SD)
Riksdagsledamot Finansutskottet