Ännu en rysare är över. Så tänkte jag när Högsta domstolen nyligen valde att inte bevilja prövningstillstånd i Kraft & Kultur-målet. Beskedet innebär att Grant Thornton kan pusta ut efter sex års processande för att undkomma ett skadestånd på 1,8 miljarder kronor. Då är det väl bara att gå vidare? Nej, det finns all anledning att diskutera dagens skadeståndspraxis, och fallet Kraft & Kultur kunde lika gärna ha slutat på annat sätt. Avsaknaden av röd tråd i domstolarnas bedömning innebär rättsosäkerhet och orimliga risker för styrelseledamöter, vd:ar och revisorer.

I augusti 2013 satte Hovrätten för Västra Sverige ner foten i Prosolvia-målet och dömde PWC och den ansvariga revisorn att betala ett skadestånd på drygt 2 miljarder kronor, varav ungefär halva beloppet var ränta. Alla blev överraskade, till och med konkursförvaltaren i Prosolvia som ju drev caset mot PWC. Det visade sig att hovrätten gett konkursboet betydande bevislättnad med hänvisning till en nyligen avkunnad HD-dom rörande mordbrand (Landskronadomen). På upploppet lät hovrätten sig alltså inspireras av en dom som dels inföll femton år efter dramatiken i Prosolvia, dels avsåg ett annat rättsområde. Att hovrätten okritiskt godtog de fantasifulla beräkningarna av värdet på Prosolvia gjorde inte saken bättre.

Ett annat uppmärksammat case är HQ. Stockholms tingsrätt avgav två domar rörande HQ och HQ Bank. Domen i brottmålet i juni 2016 och domen i skadeståndsmålet i december 2017. När jag lägger dem bredvid varandra slås jag av hur skiftande samma tingsrätt bedömer förhållandena, inte minst redovisningen i HQ. Visserligen är det olika domare och beviskrav i de båda rättegångarna. Trots detta är det ändå anmärkningsvärt att bedömningarna blir så skilda. I brottmålet, där åtal hade väckts mot styrelseledamöter och revisorn, konstaterade tingsrätten att HQ:s redovisning i allt väsentligt följde regelverket. I skadeståndsmålet, med anspråk på 5 miljarder kronor inklusive ränta, var det annat ljud i skällan. De påstådda felvärderingarna av tradingportföljen uppgick i 2008 års bokslut till 131 miljoner kronor och året efter till 492 miljoner kronor. Alla som varit i närheten av IFRS och redovisning till verkligt värde vet att sådan precision inte är möjlig. Domstolen måste haft tillgång till analysverktyg av hittills okänt slag eller så visar detta, vilket är mer troligt, på det olyckliga mötet mellan redovisning och juridik.

Detta är några av de exempel som understryker behovet av en genomgripande översyn av reglerna för skadestånd. Ansvar ska absolut kunna utkrävas, men det måste ske på ett rättssäkert sätt.

Mot bakgrund av de allt högre värdena och åtföljande risker i dagens affärsmiljö måste beloppsbegränsningar införas. Ett alternativ är proportionellt ansvar som utgår från den roll respektive bolagsorgan ska ha. Här är den internationella debatten om en breddning av revisorsrollen av stort intresse.

Det är också hög tid att anpassa reglerna för dröjsmålsränta vid långa processer. En delkomponent på 8 procent är inte relevant i en miljö med minusränta.

Vid översynen bör även möjligheten till expertdomstolar övervägas. För att döma i snåriga ekonomiska mål krävs kompetens.

För lärandet i näringsliv och samhälle är det vidare angeläget att de rättsliga processerna snabbas upp. Att revisorn i Prosolvia fick ägna 15 år åt att försvara sig är ovärdigt ett rättssamhälle.

Dan Brännström
Coach och rådgivare, Guldäpplen AB (tidigare generalsekreterare i FAR)