Detta är en argumenterande text med avsikt att påverka. Åsikterna som förmedlas här är skribenten/skribenternas egna.

Det är för svårt att skaffa sig en bostad som ung i Sverige. På platser där efterfrågan är stor, ofta på grund av tillgången till jobb eller utbildningar, är alternativen långa bostadsköer eller höga priser. Och höga priser innebär höga kontantinsatser, pengar som den som kommer direkt från gymnasiet eller universitetet inte har haft möjlighet att skaffa sig. 

Även om detta är ett problem, är det inte konstigt att situationen ser ut som den gör – hög efterfrågan med en fast tillgång driver som bekant upp priser. Men det finns mer samhället kan göra för att ge framförallt ungdomar en möjlighet att bo på platser där de efterfrågas. Det handlar om möjligheten att ta lån.

Boendet har alltid varit viktigt, men de senaste månaderna har det gått från vår viktigaste affär i livet, till att bli scenen för mer eller mindre hela vår tillvaro. Med rekommendationer om att jobba hemifrån – att undvika restauranger, gym, affärer och bibliotek – med stängda museum och novembermörker och regn piskande mot rutorna är hemmet det viktigaste vi har. Det är där vi vaknar, tränar, jobbar, äter och ser på våra TV-serier. Särskilt i städerna, där tillgången till naturen är mindre, finns få andrum.

Att svenskarna prioriterar boendet i ännu högre utsträckning visar även färska siffror från SCB – ökningen av bostadslån är större i år än de två föregående åren, trots ekonomisk kris till följd av pandemin. Detta som en konsekvens av att folk efterfrågar större ytor och plats att arbeta enligt SCB. Och det är inte svårt att föreställa sig.

Därför måste vi våga prata om elefanten i rummet. Ingen ung har själv råd med kontantinsatsen till sin egen bostad, istället tar man lån från banker, från föräldrar, ibland tar till och med föräldrar lån för att finansiera sina barns lån. Det är en absurd situation. För faktum är att det inte går att spara ihop till 15 procent kontantinsats för den som behöver sin första bostad, och hyresmarknaden som den ser ut är erbjuder knappast bättre alternativ. Kontantinsatsens andel av lånet måste bli lägre för att unga själva ska få inträde på bostadsmarknaden.

Situationen innebär dessutom att vi har institutionaliserat ett mörkertal – vi vet inte hur stora bostadslånen faktiskt är – då en del av dem helt enkelt inte kategoriseras som bostadslån utan som olika sorters blancolån mellan privatpersoner eller från banker. Om man är orolig för en bubbla är detta ett skäl i sig att ändra kraven – ett sänkt krav på kontantinsats gör situationen mer transparent.

Avhjälps inte situationen riskerar vi sitta med en förlorad generation – oförmögna att ta sig vidare från barndomen, att bygga självständiga liv, bilda egna familjer, forma sina egna livsöden, påbörja de utbildningar eller ta de jobb de borde. Kombinera detta med en hög ungdomsarbetslöshet, en åsiktsmässig polarisering mellan äldre och yngre, män och kvinnor, och vi har en potentiellt explosiv cocktail av dåliga variabler.

Ett första steg vore att tillåta ett ”inträdeslån” med 10 procent kontantinsats för den som köper sin första bostad. Regeringen fattade igår beslut om en utredning som ska se över om det är möjligt att inrätta ett statligt startlån till förmånliga villkor för förstagångsköpare. Det är välkommet och en bra start, i den utredningen borde även regeringen se över möjligheten för privata långivare att göra detsamma. Det är inget alexanderhugg, men det vore ett bra steg i rätt riktning. Det är också rimligt att långivare i så fall kompenserar för den lägre summan genom högre amorteringar och eventuellt räntor – men detta skulle samtidigt inte utgöra samma orealistiska barriär. En högre löpande kostnad är något en person som tjänar pengar kan anpassa sig till. 

Inget är riskfritt, men det handlar om att väga faktorer mot varandra och med dagens utsikt ser risken för en bubbla liten ut, och avsevärt högre räntor likaså. Som SEB konstaterar så har ränteutgifterna, trots en jämförelsevis hög skuldsättning, aldrig utgjort en lägre andel av inkomsterna än nu. En större utmaning är att säkra nästa generations boende. Vi vet inte när pandemin klingar av och läget återgår till det normala, men vi har fått en välbehövlig påminnelse om vad boendet betyder, och öppnar vi inte dörrar, eller sänker trösklar om man så vill, kommer kostnaden bli långt högre längre fram. Nu krävs snabba processer och en lyhördhet från regeringen där utredningen både lyssnar till ungas situation och behov, men också till branschens expertis och förståelse för bostadsmarknaden.

Liza Nyberg
Vd, Svensk Fastighetsförmedling