Detta är en argumenterande text med avsikt att påverka. Åsikterna som förmedlas här är skribenten/skribenternas egna.

I en intervju i Dagens Nyheter den 28 januari meddelade Finansinspektionens generaldirektör Erik Thedéen att amorteringskravet kommer tillbaka efter sommaren. Finansinspektionen markerade ju redan tydligt när de lättade på amorteringskravet i inledningen av pandemin att det skulle återinföras igen när läget i svensk ekonomi hade normaliserats.

Om vi får en tydlig vändning i svensk ekonomi under våren när vaccinen rullas ut på bred front och mot bakgrund av att bostadspriser och hushållens bolåneskulder fortsatt att öka trots den ekonomiska krisen, skulle något annat beslut än att kravet återinförs ha förvånat mig mycket. Givet att Finansinspektionen redan bestämt att amorteringskravet ska vara kvar, ser jag inga stora problem tidsmässigt med att kravet återinförs igen efter sommaren – förutsatt att läget då verkligen har normaliserats.

Mer bekymmersamt är dock att Finansinspektionen inte tycks vilja ta till sig av kritiken mot det ursprungliga motivet till amorteringskravet och inte heller vill se de problem det medför för framförallt förstagångsköpare i kombination med bolånetaket. Regeringen har precis tillsatt en utredning som ska utreda ungas svårigheter att kunna köpa sig en bostad och vilka stöd som kan krävas från statens sida. Det vore mycket märkligt om det görs utan att effekten av såväl bolånetaket som amorteringskravet samtidigt vägs in.

Ursprungsmotivet till amorteringskravet var att det behövs för att inte högt skuldsatta hushåll ska dra ned på sin konsumtion i samband med en ekonomisk kris och på så sätt spä på krisen. Forskningen visar dock att det bara är ett problem om hushållen i hög grad använt sina bostäder som bankomat, det vill säga belånat dem för annan konsumtion än boendekonsumtion. Såväl offentliga data över hushållens sparande som enkätstudier visar att så inte är fallet i Sverige. En ny doktorsavhandling vid Stockholms universitet visar därtill att den här typen av kreditrestriktioner inte påverkar hushållens konsumtion i den grad att det kan betraktas som en effektivt styrande åtgärd.

Erik Thedéen säger i intervjun med DN att amorteringskravet har bidragit till buffertar som var värdefulla när vi gick in i pandemin och att lättnaden av amorteringskravet var en stabiliseringspolitiskt motiverad åtgärd i pandemins inledningsskede. Jag delar den andra med inte första slutsatsen. 

Amorteringskravet ökar inte hushållens buffertar. Under rimliga antaganden tar det omkring tio år innan summan av räntebetalningarna och amorteringarna som andel av hushållens inkomster blir lägre med amorteringskravet än utan det. Efter de första tio åren är skillnaden mellan de bägge alternativen så liten att det inte är avgörande för de makroekonomiska effekterna eller för den finansiella stabiliteten. De första tio åren är dock hushållen tydligt mer sårbara för inkomstbortfall och stigande räntor än utan amorteringskravet. Amorteringskravet minskar under den perioden också hushållens möjlighet att bygga upp likviditetsbuffertar. Det visar till och med Finansinspektionens egna beräkningar och det var därför följdriktigt att Finansinspektionen också tog bort amorteringskravet i pandemins inledningsskede. 

Det finns därtill flera beräkningar, analyser och enkätstudier som visar att amorteringskravet har haft betydligt mer negativa effekter för unga förstagångsköpare än vad Finansinspektionen anför eller deras egna analyser påstås visa.

För de som inte redan gjort det rekommenderar jag att läsa den debattartikel i DN som jag skrev ihop med professorerna Lars EO Svensson, John Hassler och Harry Flam 2019 där vi beskriver allt detta med relevanta referenser till både forskning, officiella data och enkätstudier både vad avser konsumtionseffekterna och problemen för unga. 

Jag vill också rekommendera Lars EO Svenssons inlägg på Ekonomistas häromdagen där han utförligt och på analytisk grund bemöter Erik Thedéens avfärdande argument i DN-intervjun mot slutsatserna i vår DN-artikel. Där finns också referenser till mer fördjupande analyser.

Det är självklart viktigt att hålla ett öga på utvecklingen av hushållens bolåneskulder och vidta nödvändiga åtgärder om den inte bedöms vara hållbar. Även om man säkert kan ”värdera” faktorer olika, så är det i mina ögon uppenbart att Finansinspektionen behöver bredda och fördjupa sin analys när det gäller såväl nyttan som kostnaderna av amorteringskravet men även andra kreditrestriktioner.

Robert Boije
Chefsekonom på SBAB och doktor i nationalekonomi