Det är EU och inte Nato vi bör hålla på armlängds avstånd

Mark BrolinMark Brolin
Publicerad
Uppdaterad

I inte minst demokratins namn är det nu hög tid att skrota (politruk)enheterna inom svensk förvaltning som i praktiken agerar som EU:s propagandamegafoner. Det skriver ekonomen och författaren Mark Brolin.

Realtid.se

Detta är en argumenterande text med avsikt att påverka.
Åsikterna som förmedlas här är skribenten/skribenternas egna.

Det är knappast en hemlighet att marginalnyttan inom en byråkrati står i omvänd relation till dess storlek. Ju fler byråkrater som adderas ju större blir notan för skattebetalarna och desto lättare blir det också att skylla felsteg på någon annan..

Vilken stormakt hotar svensk självständighet mer än någon annan? I dessa dagar är det många som spontant säger Ryssland. Eftersom Putin så uppenbart bröstar sig utåt för att knipa billiga poäng på hemmaplan. Lika uppenbart är att han utnyttjar västs relativa svaghet och splittring. I åratal har bara en enda av Europas regionala stormakter som regelbundet uppfyllt Nato-åtagandet att avsätta 2 procent av BNP till försvaret: Storbritannien. Att Tyskland gjort sig beroende av rysk gas kan också betraktas som en övning i icke-solidaritet mot i synnerhet länderna mellan Ryssland och Tyskland.

Annons

Länder som i historien regelbundet offrats av Tyskland på, som nu, egenintressets altare. Därmed har Tyskland grundlagt ett miljardregn in i den despotiska ryska regimens kassakistor. Visst, tyskarna lallar fåraktigt om Wandel durch Handel och låtsas därmed att demokratins krafter alltid gynnas genom handel. Trots att det argumentet bara stämmer när handelsintäkterna fördelas brett i ett land. Argumentet är alldeles uppåt väggarna när försäljningsvinsterna hamnar i kleptokratiska regimers plånböcker. Som tydligt illustrerat av Mellanösterns oljestater. Samt av Ryssland vars regim mycket väl skulle kunna stå och falla med mäktiga Gazprom. Att gasledningen, Nordstream 2, dragits några meter från Gotlands gräns ökar förstås Rysslands strategiska Sverigeintresse.
 
Ändå är det lätt att argumentera att om bara Sverige stärker försvaret samt skaffar sig en Nato-option – ännu bättre ett Nato-medlemskap – så är det ryska hotet mot Sverige mer eller mindre avvärjt. Hur så? För ekonomin sätter klara gränser för den militära kapaciteten. Rysslands ekonomi är inte större än Italiens och bara snäppet större än Nordens. Europas starkaste militärmakt, Storbritannien, övertrumfar ensam den ryska militären i en rad avseenden. Den klassiska realpolitikern Putin är fullt medveten om att ett angrepp mot något av Europas ”västländer” är dömt att sluta med ryskt nederlag och förmodligen regimskifte. Verklig oro är alltså motiverad ”bara” i Rysslands randstater. I städer som Washington och Berlin kan förväntas svika eftersom rysk inblandning inte rejält ändrar maktbalansen. Stackars Ukraina. Men knappast Sverige om vi bara slutar hyckla gällande vårt hukande under den amerikanska säkerhetsskölden.
 
Tro det eller ej men den nya stormakten EU är ett långt allvarligare hot mot Sveriges självständighet. Bakom allt tal om respekt för folkviljan så har EU, med alla hederliga mått, reverserat demokratiutvecklingen. Överst i Europas maktpyramid sitter återigen en aktör, Ursula von der Leyen, som hamnat överst inte genom folkval utan genom hemliga korridoruppgörelser mellan Europas ledande (tysk-franska) krafter. Hennes främsta två meriter? Dels födsel in i maktsmöret. Dels ohejdad tilltro till fortsatt maktcentralisering. Inklusive en också klassiskt patriarkalisk (matriarkalisk) inställning till väljare som uttrycker oro kring EU:s ständiga maktkoncentration: ”outbildade bakåtsträvare som inte begriper sitt eget bästa”. 
 
EU skruvar ofta kosmetiskt på någon mutter när ”demokratiunderskottet” kommer på tal. Samt påstår att det folkvalda EU-parlamentet stärkt sin ställning. Allt sådant skruvande till trots så förblir parlamentet ett främst rådgivande organ som därutöver stämplar budgeten. Visst är EU-parlamentet en lukrativ födkrok för idel levebrödsinternationalister men relationen mellan EU-kommissionen och EU-parlamentet är ändå inte alls olik ornamentrelationen mellan Putin och den ryska duman. Självklart är det ingen slump att transfereringen av makt till icke-folkvalda byråkrater i fjärran land skapat en klyfta mellan politikerkast och folk som inte existerat sedan fördemokratisk tid. Samt att det finns starka missnöjespartier i samtliga länder med en EU-historia. Förutom i det enda land som lämnat EU: Storbritannien. 
 
Om vi önskar en hederlig relation till ord som säkerhet, solidaritet och demokrati så är det såklart EU och inte Nato vi bör hålla på armlängds avstånd. I annat fall har vi ingen annan framtid annat än som de facto lydstat till patriarkerna i Bryssel, Berlin och Paris. Trots att ett huvudskäl till att det länge varit en lyckolott att födas i Sverige är att vi inte varit inklistrade i Kontinentaleuropas (exklusive Norden) regelbundet återkommande patriark-, makt- och prestigeprojekt. Dessa slutar alltid med magplask vilket – jo, faktiskt – är garanterat även denna gång. Oavsett hur många pompösa experter som arvoderas för att intyga att alla problem kan och måste lösas genom att samla ännu mer makt och pengar hos – surprise, surprise – EU-potentaterna. Samt att det är ”illojalt” att öppna det tättslutande åsiktslock som alltid omgärdat den officiella ”EU-debatten”. Detta återigen klassiska maktrecept garanterar också fortsatt smyglidande rakt ner i fördärvet. 
 
I inte minst demokratins namn är det nu hög tid att skrota (politruk)enheterna inom svensk förvaltning som i praktiken agerar som EU:s propagandamegafoner. Som till exempel Sieps som, för dyra skattepengar, producerar ”Europaanalyser” som konsekvent går EU-potentaternas (fördjupnings)ärenden snarare än svenska folkets (demokrati)ärenden. Innan EU-maskineriet började utbreda sina intressetentakler inom svensk förvaltning, inklusive inom domstolsväsendet, klassades sådant de facto subversivt samröre med främmande makt som inget mindre än högförräderi.

Men, invänder säkert någon, är det då inte sant att EU är en ny sorts ”god” aktör som leds av särskilt utbildade altruister som därmed verkligen begriper bättre än folket vad som är bra för folket? Det är ju den konsekventa signalen i den ständiga flodvåg av emotionell EU-propaganda, förklädd som ”information” (från bland annat just Sieps), som Europas skattebetalare tvingas både förtära och finansiera. Tar vi oss tid att stanna upp och lägga handen på hjärtat – eller huvudet – så vet vi nog allihop hur farligt det är att sätta sin tilltro till sådant klassiskt självtillräckligt nonsens.

Mark Brolin
Ekonom och författare 

Annons

Annons