De svenska fildelarna som plundrade Hollywood

Realtid.se presenterar ett kapitel ur den färska boken Piraterna – de svenska fildelarna som plundrade Hollywood.

Uppdaterad 2016-02-16
Publicerad 2009-01-28

Journalisterna Anders Rydell och Sam Sundberg har skrivit ett reportage om The Pirate Bay, Piratpartiet och Piratbyrån och den globala folkrörelse som miljoner fildelare utgör.

Oavsett vad man tycker om den olagliga fildelningen så har den kommit att bli tjugohundratalets viktigaste svenska kulturexport, skriver författarna.

Kapitlet vi erbjuder till provläsning heter Släpp filerna fria:

»En minut till exit polls«, skrek Rickard Falkvinge. Sorlet på kvarterskrogen Bistro Süd på Swedenborgsgatan i Stockholm lade sig och alla i lokalen fäste blicken på tv:n vars bild dansade till varje gång en mobiltelefon ringde. Kameramannen från finska YLE lyfte upp kameran i väntan på nedräkningen. Det var valvaka, kvällen den 17 september 2006.

Det började bra. Allmänt skratt när SVT:s programledare Mats Knutson sade till Mona Sahlin att »det är det sämsta valresultatet för Socialdemokraterna sedan allmän rösträtt infördes«. Socialdemokraterna var förlorare denna kväll - men de var knappast de enda.

Rickard Falkvinge stod längst fram vid tv:n i grå kostym och kupade händerna över mun och näsa. På kavajslaget satt en piratknapp. Nu gällde det. Men kanske var det bara Rickard som fortfarande trodde på ett mirakel. Efter allt för många nedslående valundersökningar så hoppades de flesta i partiet att man skulle hamna över 2,5 procent - då skulle man vara berättigad till partistöd. Eller åtminstone över en procent så att man kunde få tillbaka utläggen för valsedlarna i detta och nästa val.

Jubel i lokalen när det stod klart att Folkpartiet backade. Det innebar att ännu fler procentenheter fattades från slutresultatet. Alla partier utom Moderaterna var redovisade. De flesta hade backat. Vart hade procentenheterna tagit vägen?

»Det saknas 13 till 14 procent, så mycket kan inte Moderaterna ha gått upp. Eller?« frågade Rickard entusiastiskt och hoppades innerligt att det i de där okända procentenheterna skulle rymmas ett nytt parti, hans parti.

»Tror ni SVT och TV4 kommer hit nu?« frågade någon.

»De börjar nog ringa nu«, sade Rickard hoppfullt och lyfte upp sin mobil. Men telefonen förblev tyst.

I februari hade Rickard tillsammans med den ström av volontärer som anmält sig till partiet lyckats samla ihop de femtonhundra signaturer som Valmyndigheten begärde. Några veckor senare fick han det på papper: Piratpartiet var ett parti. Men ett parti var inte ett papper från Valmyndigheten. Ett parti behövde människor med engagemang. Det behövde en administration, en struktur och sist men inte minst så behövde ett parti pengar. Ett par hundratusen kronor behövdes bara till valsedlarna som skulle beställas i april. Då skulle även kandidater i tjugonio valkretsar vara klara. Rickard räknade ut att om partiet skulle tillsätta tolv lokala kandidater i varje valkrets som betalade trehundra kronor var skulle ungefär hundratusen kronor gå ner i partikassan. Det skulle vara tillräckligt för att beställa tre miljoner valsedlar. Resten av valbudgeten skulle Rickard försöka locka från donatorer och sponsorer. Det var dock bråttom.

Men Rickard var inte ensam längre. Partiet drog till sig människor. Över tvåtusen personer hade redan sms:at in sin medlemsavgift. De flesta medlemmar som engagerade sig var studenter, många från de tekniska utbildningarna i Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund, Växjö och Göteborg. Det var dock få som hade politisk bakgrund.

Rickard fick dagligen mejl från sympatisörer som frågade om de kunde göra någonting. Rickard visste först inte vad han skulle göra med alla hjälpande händer. De var för många.

De nya medlemmarna kom från hela det politiska registret, från vänster till höger.

En som hade erfarenhet av politiskt arbete var Mika Sjöman. Han hade i början av januari 2006 efter att ha sett Rickard tala på tv:n hemma i Göteborg satt sig på tåget upp till Stockholm. Mika var den sortens person Rickard behövde. På många sätt var han även lik Rickard, med bakgrund som systemutvecklare med eget företag. Mika hade varit engagerad i EMU-­omröstningen och även i en rad politiska studentorganisationer. Den första tiden bodde han hemma hos Rickard. Mika hamnade så småningom på plats fyra på partiets riksdagslista. Snart kom en kärntrupp att formas runt Rickard med bland annat Rickard »Richie« Olsson, Mika Sjöman och Christian Engström, den senare en verksam programmerare och avhoppad folkpartist. De flesta i partiets kärntrupp hade teknisk bakgrund, snarare än politisk. Med mer erfarenhet från företagsvärlden än från ideella organisationer. Det här var något som kom att prägla organiserandet av partiet. Hur byggde man egentligen upp ett landsomfattande parti från en lägenhet i Sollentuna? Hur byggde man upp lokala organisationer i tjugonio valkretsar? Organisationer som behövde ledning, utbildning, lokaler och valmaterial. Och allt utan pengar, politisk erfarenhet eller tid. Man behövde antingen vara idiot eller galen för att bygga ett traditionellt parti på ett par månader. Eller så behövde man en helt annan lösning.

Rickard och hans närmsta medarbetare bestämde sig snart för att organisera partiet på ett helt nytt sätt. Enligt deras sätt att se var utgångspunkten för Piratpartiet en helt annan än för de traditionella partierna. Och det fanns inget annat sätt att göra det på för att hinna i tid. Strategin var att byg­ga upp ett parti lika fort som man smällde upp ett snabbväxande IT­-bolag. Eller snarare ville man bygga ett slags socialt nätverk mer likt Facebook än ett traditionellt politiskt parti. Ett parti som skulle organisera sig själv på gräsrotsnivå, och där Rickard och kärntruppen som en företagsledning i toppen skulle bistå med verktyg, mjukvara och service. Det liknade i visst hänseende politiska nätverk som Attac. Visionen var att ha en organisation där medlemmar kunde fungera självständigt utan centralt godkännande. De skulle inte behöva få grönt ljus, det skulle inte ens finnas ett grönt ljus. Men skillnaden mot tidigare liknande organisationer var att tekniken stod i centrum. Internet skulle bli kittet i partiet. Men internet var inte så mycket ett redskap för att organisera reella politiska aktiviteter som att det var själva arenan. Internet var det politiska rummet och partiets hemsida dess politiska högkvarter. Politiska möten, debatter och omröstningar skulle ske på hemsidan.

I februari antog partiet i en omröstning på hemsidans forum det principprogram som kom att bli grunden för politiken. Det var i stort sett en renodlad och utvecklad version av Rickard Falkvinges McDonald's servett. Borta var Thomas Bodström som korvförsäljare och även ett totalt avskaffande av upphovsrätten. Upphovsrätten skulle reformeras, begränsas till fem år. Men det skulle inte gälla icke kommersiell användning, den skulle vara fri. Verklig politik krävde pragmatism. Organiserandet av partiet skedde genom att medlemmarna uppmuntrades att fritt starta självständiga organisationer utan partiledningens inblandning. Ledarna i valdistrikten fick själva utse ledare för varje kommun som i sin tur kunde utse ledare för varje stadsdel. Att låta medlemmar själva bestämma vilka de ville arbeta med lyfte en närmast omöjlig arbetsbörda från kärntruppen.

Men en sådan organisering hade ett par problem. Dels var den inte helt demokratisk, dels fanns risken att fel person hamnade på fel plats. Problemen blev snart uppenbara för Rickard. Det nya sättet att organisera Piratpartiet väckte protester från en del medlemmar som ansåg att allt inte gick rätt till, att partiet rentav uppmanade till nepotism. Andra började även påpeka att partiets grundare själv inte var vald - utan självutnämnd. Rickard kallade dem rättshaverister. Samtidigt skar det sig på ett personligt plan mellan partiets nyutnämnda kassör Cecilia Beckroth och Rickard Falkvinge. Under våren publicerade två medlemmar ett upprop på partiets fo­rum som uttryckte stöd för Beckroth och kritiserade att »Rickard Falkvinge satt sig själv som COO (Chief Operating Officer) för partiet«. De menade att Rickard inte alls skapade ett nätverksbaserat demokratiskt parti utan en hierarkisk toppstyrd organisation som var »ett stort kliv bort från demo­krati« och något som bäst passade ett »storskaligt företag«.

De krävde Rickards avgång. Men uppropet visade sig snart sakna stöd bland medlemmarna. Kritiken var dock inte helt ogrundad, det visste även Rickard. Därför hölls strax efter inlägget ett årsmöte på forumet då partiledningen valdes officiellt. Alla medlemmar fick rösta. Rickard Falkvinge utnämndes med stor majoritet till partiledare. Då hade Cecilia Beckroth redan hoppat av partiet för att engagera sig i Linda Rosings Unika partiet.

Partiets forum var mycket livligt. Tusentals inlägg och trådar bildade en enda grötig röra av idéer. Tankar, upprop, påhopp, påbud, idéer, reflektioner kastades fram och tillbaka till en tankesmet där det var svårt att uttyda någon tydlig linje eller vilja. I denna smet var det Rickard och ledningsgruppen som ledde någon slags framåtrörelse, där Rickards veckobrev hade en viktig funktion.

Breven innehöll allmän information om partiets status, direktiv till partifunktionärer, tips och egna tankar. Ett av hans genomgående budskap var att »det enda som är värre än att göra helt fel är att inte göra något alls«.

»Tid är inte en resurs vi har, så enkelt är det«, skrev han i ett veckobrev i slutet av maj.

Då hade partiet allt mer börjat att fungera som Rickard tänkt sig. Valsedlar hade beställts, sajtens administrativa system var klart och kandidater klara. Partiet hade i maj 2 168 medlemmar, en ökning med 30 procent sedan januari. Om medlemsantalet fortsatte att öka i samma takt skulle partiet ha 6 350 medlemmar på valdagen räknade Rickard ut. Visst, han insåg att det var drömsiffror. Men det var knappast omöjligt, åtminstone var det så han kände. Bara några dagar tidigare hade Piratpartiet gått om Centerpartiets Ungdomsförbund i medlemsantal. Men skulle medlemsantalet öka ännu mer behövde partiet bli mer synligt i media. Det visade sig inte vara ett problem. Det var mindre än en vecka kvar till tillslaget mot The Pirate Bay. Rickard hörde rykten om att något var på gång. Och att Antipiratbyrån hade något med det att göra. Men det gick som sagt många rykten. Ingen visste någonting.

När Rickard satte sig i soffan kunde han känna det: genombrottet. Det var nu han skulle tala till sina nya väljare. Det var en tidig fredagsmorgon sommaren 2006 och soffan stod i en studio i TV4­huset på Gärdet i Stockholm. Närmare bestämt Nyhetsmorgons.

Rickard ville egentligen inte se de senaste dagarnas händelser som någonting bra. Han ville se tillslaget mot The Pirate Bay som en djup kränkning av de medborgerliga rättigheterna. Som en händelse då statsmakt och storföretag lierade sig för att trampa på några enskilda individer, som något fullkomligt rättsvidrigt.

Men han kunde inte förneka att allt spelade Piratpartiet i händerna den första veckan i juni 2006. Tillslaget mot The Pirate Bay var egentligen precis vad partiet behövde. Det gav den sortens publicitet som inte gick att köpa för pengar och blev en enda enorm reklamkampanj för Piratpartiet.

Tillslaget blev ett medialt genombrott för partiet, ett tillfälle då piratfrågorna nådde ut till allmänheten. Men det kom även att få en annan konsekvens. Det flyttade om den svenska piratscenen. Efter tillslaget mot The Pirate Bay kom Piratpartiet att ta över Piratbyråns tidigare roll som ledan­de debattör i fildelnings­ och upphovsrättsfrågor. Det var ingen medveten strategi från Piratpartiets sida. Rickard hade länge både beundrat och inspirerats av Piratbyråns arbete. Det var snarare ännu ett missöde som spe­lade partiet i händerna. Piratbyråns servar råkade nämligen stå i samma rum som The Pirate Bays och beslagtogs under tillslaget. Piratpartiets server (en värddator som drev partiets webbplats och kommunikation) stod däremot tryggt under ett skrivbord i Jämtland. För en rörelse som levde och andades på internet var servern hjärtat. Att ta servern var som att riva möteslokalen.

Rickard insåg att varje minut av den där veckan var värdefull. Han lät pressmeddelandena flöda ut i nästan spamaktig takt och ställde upp på så många intervjuer han kunde. Det hårda arbetet lönade sig. Under denna första vecka blev Piratpartiets sajt återigen en av världens mest besökta. Och på en enda vecka tredubblade partiet sitt medlemsantal, från 2200 medlemmar till 6600. Budskapet hade nått ut. Budskapet som han manifesterade vid sitt tal när han hade klivit upp på podiet 3 juni på Mynttorget och sagt att »pirater var inte tjuvar - de var väljare«. Piratpartiet var ett parti utan marknadsföringsbudget. Men just nu behövde de knappast någon.

© Anders Rydell och Sam Sundberg, Ordfront förlag.

Platsannonser

Logga in