Minns du priserna på 70- och 80-talet? De ökade hemskt snabbt. Från låga till snart extrema nivåer. Toppen på 14 procent år 1980 var besvärlig för hela samhället. Och under många år steg priserna till nya jobbigt höga nivåer.

Orsaken var att västvärldens valutor handlades mer fritt, vilket skapade osäkerhet. Samtidigt kraschade flera svenska kärnindustrier som varv och textil. I turbulensen fanns ändå flera goda tillväxtår. Detta ledde till skyhöga lönekrav, som eldade på priserna år efter år i en så kallad inflationsbrasa.

Nu är vi första gången på 30 år tillbaka vid kraftigt stigande priser. I år kanske 6 procent. Nu däremot är orsakerna lätta att identifiera i tillfälligheter, som flaskhalsar och brister. Alltså är inte något fundamentalt förändrat. Om vi själva inte ser till att cementera den nya högpris-världen.

Frågan är nu närmast om stigande löner kommer att elda på priserna ytterligare. Det kan bli en kapplöpning i olika priser på ett smått galet sätt. Det är då vi kan tala om hyperinflation. Något som varken individer, ekonomer eller börsen mår bra av.

Får vi hyperinflation nu igen? Nej, jag väntar mig att fackförbunden idag har läst på och ser helheten mer långsiktigt. Är det bara facken som ska ansvar? Nej, förstås inte. Men de har stor möjligheter att påverka och visa vägen, även om de 14 förbunden kan agera mycket olika.

Facken kan enkelt sagt välja mellan två retoriker: en mer hård och högljudd eller en mer långsiktigt hållbar väg framåt:

Megafonen – aktivist-retoriken: 

Ett val är: ”Vi kräver högre löner nu”. För våra medlemmar har tappat i köpkraft. Visserligen kommer detta öka på prisökningarna i hela samhället, men vi hoppas kunna jaga ikapp ännu mer närmaste åren. Med risk för hyperinflation.”

Verktyglådan – den långsiktig retoriken:

Annat val är: ”Vi kräver inte högre löner nu, för det skulle öka på inflationen i hela samhället, vilka våra grupper förlorar på. Eftersom bredare grupper ofta har mindre flexibilitet. Dessutom skulle osäkerheten i ekonomin öka arbetslösheten vilket ytterligare slår mot samhällets breda grupper. Hellre då att genomgå ett tufft år med stigande priser. Samtidigt som vi kräver mer riktade stöd från politiker i form av el-bidrag med mera. Och genom att hålla tillbaka höga lönekrav så skapar vi mer förutsägbar priser. Det stabiliserar samhället och gynnar individer och hela samhället”.

I det senare fallet kan även förbunden trycka på politiker, men också livsmedelsindustrin, byggindustrin med flera som det senaste året höjt priserna. Facken borde trycka på dem att sänka priserna så fort dessa tillfälliga flaskhalsar och brister ebbat ut. Så kan vi verkligen bygga stabila priser igen. Som en form av konsumentorganisation.

Så kan förbunden vara de som lugnar ner oron för stigande priser och osäkerheten i ekonomin. Så kan facken bidra till att stabilisera hela samhället, se till att fler jobb skapas, färre sägs upp… och detta gynnar naturligtvis alla som tänker långsiktig ekonomi, nya satsningar, nyanställningar och även börsen. Och lägg märke till att vi talar om 14 olika förbund. Som kommer att ha olika slutsatser och ordval…

Ja, en viktig fråga är vilken roll förbunden strävar efter. Lång tid framåt. Vill de agera högljutt eller långsiktigt samhällsbärande? Det senare är förstås mer hållbart. Men kanske de snabba debattörerna hellre ser snabba pengar i plånboken med risk för att skaka om hela samhället. Eller så är dagens fack mer långsiktiga och ser mer till hela samhället lång tid framöver. Det senare förväntar jag mig.

Claes Hemberg