Zinedine Zidane

En av de allra största, genom alla tider, lämnade Olympiastadions gröna fotbollsplan. Och samtidigt lämnade han alla fotbollsplaner han spelat på. I sin sista match, utvisad efter att ha gett Italiens Materazzi en dansk skalle i bröstet. Han lämnade planen med trotsig blick, som om han visste att han gjort rätt – att han inte kunnat göra annat under de omständigheter som rådde.

Zinedine Zidane har vunnit allt. Han är världsmästare, europamästare, italiensk mästare, spansk mästare bara för att nämna några meriter. Ett par gånger vald till den bästa fotbollsspelaren på klotet. Detta klot som vi alla bor på och som den senaste månaden mer och mer antagit utseendet av en fotboll. Men nu är det slut både på VM och på Zinedine Zidanes karriär. Jag kommer sakna båda men allra mest kommer jag sakna Zidane. Det kommer alltid ett nytt mästerskap men det dyker alltmer sällan upp spelare som fransmannen.

Det som gör Zidane så speciell är inte hans blick för spelet eller hans precisa passningar. Inte ens hans, för en mittfältare, så ovanliga killerinstinkt framför mål. Utan för att han, mer än någon annan spelare någonsin, så tydligt personifierat begreppet ”vän med bollen”. Zidane är inte bara kompis med bollen. Han är mycket mer än så. Han har ett passionerat kärleksförhållande med den lilla runda saken som fängslat oss så oerhört den senaste tiden. Det spelar ingen större roll var passningen kommer, om den är hög och hård eller skruvad längs marken. När bollen letar sig fram till Zinedine Zidane kurar den ihop sig som liten hundvalp vid hans fötter och utstöter ett litet ”ummm”. Som om den verkligen kom hem.

Och nu är det slut. Alla krönikörer i alla tidningar och på alla kanaler ville så gärna att allt skulle blivit så annorlunda. Att Zidane fick bli världsmästare i sin allra sista match. Nu blev han istället syndabock – Frankrike hade Italien nere på knä och det var bara en tidsfråga innan de skulle avgöra matchen. Då bestämmer sig en av de allra största för att skalla Italiens ett huvud högre ”mycket-kämpa-litet-tänka”-back. Och därav förlorade Frankrike VM-finalen. Men kanske var det ändå ett lämpligt slut? Att lämna arenan med en ordentlig smäll. Kanske finner Zidane tröst i Lundells: ”En inställd spelning är också en spelning”? Vad vet jag?

Tyvärr tog den riktiga festen slut långt innan finalen. För det här mästerskapet var en återgång till den försiktiga fotbollen, den defensiva, lite räddhågsna taktiken. En anfallare och hela mittfältet fullt av spelare med större kvaliteter när det gäller att tackla än passa. Lite VM-90-känsla. En ensam anfallare är en ny trend, likaledes den accentuerade rullningen. Alltså när en spelare blir fälld, domaren dömer en korrekt frispark, men spelaren fortsätter med sin nära-döden-balett som bara syftar till att ge motspelaren en varning eller värre. Vi blågula nordbor hade heller inget riktigt roligt sommarlov rent resultatmässigt. Trots avancemang från gruppen är det ganska tydligt att många andra länder sprungit ifrån oss ordentligt. Och när Lagerbäck sa att vi gjorde en bra match efter 0-0 mot Trinidad så sattes ett nytt rekord i fallerande verklighetsuppfattning.

Men ändå… Jag räknar redan dagarna till nästa stora fotbollsfest. EM om två år. Sen är det Sydafrika. Om fyra. Innan dess drar allsvenskan igång igen. Kanske inte riktigt lika inspirerande men va fan, beggars can´t be choosers.

Niclas Kindvall

[email protected]