"The Worlds Oldest Liar Dies at 126"

En 93-åring jag känner lägger gärna på ett år eller två; se så pigg och klar jag är trots min höga ålder! Och vid 90+ har du inget att förlora längre. Mer än ett långt liv.

Nyss fyllde jag femtiosju. Även om jag vet hur Facebook fungerar blev jag i vanlig ordning smickrad och glad över alla Likes och Grattisar med trippla utropstecken. Tråden av gratulanter självgenererade till den grad att jag var tvungen att kolla att FB inte hade mig utannonserad som 60-åring.

För egentligen. Femtiosju. Är det något att fira? Men livet är värt att leva och forskning visar med all önskvärd tydlighet att den som har många födelsedagar lever längre (!). Och uppmärksamhet kan du aldrig få nog av.

”Youth is wasted on the young”, sägs det. Ungdomsåren präglas av en stark ålderslängtan. Föräldragenerationen påstår förstås att det går över. Men vad vet de?

Min första åldersnoja drabbade mig redan vid tjugotvå. Fram till dess var födelsedagar glada höjdpunkter; mitt nioåriga jag väntade på dubbelsiffrigt, tolvåringen på att bli tonåring, fjortonåringen på moppe, femtonåringen på lätt mc, sjuttonåringen på körkort.

Och vid tjugoett fyllda blev jag myndig och fick handla på bolaget.

Jag överlevde tjugofemårsdagen utan depression tack vare flytt till New York vilket överskuggade det faktum att jag nu befann mig på ett sluttande plan åldersmässigt.

Även födelsedagarna på Manhattan passerade smärtfritt (nåja), markerade av vilda barrundor snarare än presenter och tårta på sängen.

Efter fem år i New York flyttade jag hem till Sverige vilket tog udden av den värsta trettioårskrisen. Sedan kom familj, barn, bostad och jobb.

Och plötsligt var jag fyrtiofem. Från ung och lovande till bara lovande. Ville jag inbilla mig åtminstone.

Och precis när jag vant mig vid tanken på att vara fyrtiofem och hittat balansen som fyrtioplussare så vad händer? Jo, familjen väcker mig med födelsedagsbricka en morgon och påstår att jag fyller femtio! (Komikern Bob Hope sa att du börjar bli gammal när ljusen kostar mer än tårtan.)

Och så där håller det på. Man får trösta sig med sanningar som ”betänk alternativet”.

Samtidigt har vi i någon mån tiden på vår sida. För vi blir bara äldre. Nittio är på väg att bli det nya sjuttio och statistisk får en av fyra flickor som föds idag uppleva sin hundraårsdag. Det har uppstått en fjärde ålder som samhället ska handskas med, ekonomiskt och kulturellt.

Långa liv och pigga medborgare kräver också en annan syn på åldrandet. Sverige är ett av världens mest åldersdiskriminerande länder och det är hög tid att göra upp med det nu. För är det något som är gammalt så är det föreställningen om att du är passé efter femtio. (Sa jag att jag var femtiosju?)

Det sägs att världens första tvåhundraåring redan är född. Men sannolikheten är förstås stor att det är världens äldsta lögnare in spe som sett dagens ljus.

Men hundratjugosex?

Fullt möjligt.