What the f**k!

Med andra ord: jag har fått enough!

Arla, mellanmjölkens fanbärare, lanserar en produkt de kallar Arla Wellness. Under det varumärket sorterar följande produkter: Balance Drickyogurt, Immune Yoghurt, Bone Health Mjölk och Immune Mjölk.

Med svengelsk precision riktar den här milken in sig på just de delar av din body som behöver lite extra help. Every day.

Tack Arla för en onödig språklektion och en förmodligen lika onödig produkt.

Förutom språkförbistringen kan man ju undra om Arla rent juridiskt får kalla en produkt för Benhälso- och Immunmjölk? På ren svenska kanske det hade varit att gå lite för långt i löftesväg. Who knows?

Men vi släpper milken nu. Gärna en rejäl mustasch, men inte av mjölk tack.

Nu kan det låta som om jag är värsta språkpolisen men that's not the case. Min point är att man ska tänka på vad man säger, men också på hur man säger det. Ett levande språk som utvecklas är oundvikligt och nödvändigt men svenska ord räcker långt. Very långt faktiskt.

Med det sagt måste jag samtidigt bekänna att jag och min amerikanska hustru i praktiken talar svengelska som hemmaspråk. Vilket resulterade i barn som svängt sig med uttryck som ”Var är pantsarna pappa” när byxor saknades. Att ”förglömma” är ett av många fina ord som fastnade i familjens vokabulär.

Vårt mixade hemmaspråk är resultatet av lättja, vana och lite slarv. Och att hustrun och jag inledde vårt förhållande på engelska. Efter att sedan ha pratat svenska i många år är vi nu alltså tillbaka till engelska. Eller snarare till en språklig hybrid ämnad enbart för hemmabruk. För när vi kommer till släkten i USA är det inte sällan hustrun möts av frågande uttryck mitt i en mening: No Swedish, please!

Det kanske är just därför jag irriterar mig på alla sliriga slängiga engelska utryck som inte försvaras med något tyngre argument än att ”det låter bättre”. Och det är ju najs förstås, att låta lite tuffare och smartare när man snackar med polare och kollegor.

Påminner lite om min barndoms cowboyspråk, när jag med knallpulverpuffra i hand väste fram den hotfullt dödliga frasen: ”Crääley Määäley Dollars”.

Very Scary!

Men språk är inte bara ord som vi alla vet. Språk innebär tillhörighet och är en viktig kulturbärare. Efter fem år som (förhållandevis privilegierad) invandrare i New York vet jag något lite om utanförskap. Utan visum, social security-nummer och med utgångna stämplar i passet blev mycket omöjligt. Jag kunde inte få ett lagligt jobb, inte resa hem eftersom jag riskerade att bli utslängd för gott, fick inget kreditkort för att jag saknade bankkonto och kunde till exempel inte hyra bil. Det är lätt att känna sig värdelös om man är papperslös.

Först efter en lång, dyr (advokat) och förödmjukande kamp med många förhör hos immigration department fick jag till slut arbetsvisum. Sedan blev det jobb, flickvän och pengar på banken. Life was good again!

Men när jag och hustrun (då flickvän) flyttade till Sverige var processen till min förvåning lika omständlig. Som sambos förhördes vi separat och ingående om allt ifrån gemensamma minnen till tandborstfärger. Hustrun satt i många och långa telefonköer till olika myndigheter. När hon äntligen kom fram till berörd myndighet och på nyinlärd, bruten svenska försökte göra sig förstådd, hände det inte bara en gång utan vid ett flertal tillfällen att myndighetspersonen tröttnade på språkstapplandet och helt enkelt la på luren. Min hustru hade fördelen att ha en man som då ringde tillbaka och skällde ut på ren svenska.

Efter månader av svensk byråkrati och papperskrångel var hustrun äntligen legal.

Våra gemensamma liv som invandrare-light har gjort att jag håller mig på järnrörs avstånd till all form av främlingsfientlighet. Rakat eller välkammat, intresseförening eller riksdagsparti. Alla nyanser av brunt går bort. Period.

Så en rättelse: I min förra krönika skrev jag att hastighetsrekordet på fyra hjul på Saltismotorvägens beryktade Gasaremsa var 293 km/h. En blyfotad läsare hörde av sig med besked: 308 km/h!

Not bad, men därmed är måttet rågat. To the brim and beyond.