VM:ets olidliga lätthet

För ett tiotal år sedan åkte jag på en så kallad bildningsresa. Till Rom, den västerländska civilisationens vagga, liksom. Utan egentlig anledning faktiskt. Jag upptäckte nämligen att jag hade en liten hög bonuspoäng hos ett flygbolag, och dessa riskerade passera sitt bäst-före-datum.

En liten belöning efter några somrars flängande runt europas östra bakgårdar med Tipscupen som alibi. Eller Tax-free-cupen som vi brukade kalla just denna specifika tävling. Förmodligen står det fortfarande några flaskor möglig mintlikör i en flyttlåda längst in i källarförrådet. Nåväl, poängen fanns där och krävde att bli utnyttjade för att inte fullständigt raderas. Så jag flög till Rom för att kolla in lite kultur.

Och jag blev inte besviken. Kände mig som en av de där amerikanska turisterna som kommer hem till Omaha och får frågan: ”How was Europe?”

”Well, it was so old”, brukar det lakoniska svaret lyda.

Alla som varit i den eviga staden kan intyga hur löjligt mycket det finns att kolla på. I varje gränd, runt varenda gathörn finns det en gammal kyrka, en berömd fontän, ett fantastiskt museum eller en pittoresk piazza med hela världshistorien vilande på sina späda axlar. Och efter två dagars frenetiskt bläddrande i guideboken och gloende på mästerverk efter mästerverk började det snurra fullständigt i huvudet. Plötsligt insåg jag att jag hade tagit en överdos! Räddningen blev en hamburgerrestaurang vid foten av Spanska Trappan där jag gjorde en tre timmar lång ”cold turkey”, smekandes de vackra plaststolarna…

Ibland blir det bara för mycket av allt. Premier League, Serie A, Primera Division och Champions League! Som fotbollsälskare (om än inte i Thomas Nordahl-klass) skulle man ju kunna bosätta sig i tevesoffan och bara kolla toppmatcher tills ögonen ramlade ur skallen. Men så enkelt är det inte, åtminstone inte för den som skriver den här texten.

På senare tid har jag känt mig som den där ynglingen som överdoserade på gamla hus i Rom fast den här gången är det snarare Ronaldinho, Zlatan och Steven Gerrard som inte riktigt har kunnat fånga mitt intresse. Alltså tackar jag, med emfas, gudarna för att det är världsmästerskap i år. Det är nämligen fullständigt jävla omöjligt att inte dras med i fotbollsfebern inför Tyskland 2006. Trots den grymma, obönhörliga vardagstristessen i våra teveapparater skådar vi förväntansfullt fram emot VM. Fastän Kaiser Franz står där med oklanderlig kostym och tysk berättigad uppsyn.

Medan de flesta ishockeyspelares våta dröm stavas Stanley Cup har jag svårt att tro att någon fotbollslirare skulle byta bort ett VM-guld ens mot en hel jävla flyttlåda proppfull av andra medaljer. För fotbolls-VM är något exklusivt. Ishockeyn har sina mästerskap ett par gånger om året, fotbollen vart fjärde år. Hajar ni? Vi hinner bli kära, gifta oss, skilja oss, skaffa barn och ha åtta rätt på tipset i över 200 veckor innan vi kan koppla bort jobb och annat oväsentligt för att bara ramla raklånga ner i fåtöljen och låta Strömberg lotsa oss igenom 4-4-2-systemets olidliga lätthet. Fyra år innebär att en del människor till och med börjar gilla en del Franz Ferdinand-låtar. Regeringar faller och återuppstår. Bara Per Gessle låtsas som om det regnar.

Vilket betyder att en vanlig fenomenal spelare, utom i undantagsfall, bara har två chanser att kunna delta. Och just detta faktum gör världsmästerskapet i fotboll till något helt väsensskilt alla andra tävlingar. Ärligt talat, vi slutar låtsas nu, visst är det kul att Anja vinner några medaljer och visst är det lite halvroligt att folk som bor i Sverige kan putta stenar på is så att de ligger närmast en röd prick på en inomhusbana. Men egentligen, Peter Jihde kan skaka på sneluggen hur mycket som helst, det är VM vi väntar på. Eller hur?

Niclas Kindvall