Visa bilderna, men det räcker inte

Så att alla förstår hur allvarligt det är. Det var reaktionen hos den läkare som just tagit emot en svårt misshandlad 16-årig pojke vid Kungsholms Hamnplan i Stockholm i helgen. Det ligger en desperation bakom, vi måste få stopp på det allt grövre misshandelsvåldet. Som särskilt drabbar unga.

Man ska inte dra till med larmsignaler av slentrian. All brottslighet ökar inte, tvärtom, finns det en hel del som minskar eller i alla fall är konstant.

Men det slags gängvåld som vi nu har sett i helgen, vid kastanjeträden utanför en låg- och mellanstadieskola som råkar ligga bara ett hundratal meter från mitt eget sovrumsfönster, det har ökat. Och här finns bara offer. Fem tonåringar sitter anhållna för mord.

Kanske råder det en brist på kunskap om vad som händer med en hjärna som blir utsatt för våld. Kanske behöver vi också skrämmas med röntgenbilder. Kunskap om hjärnan och hur känslig den är för minsta slag bör spridas. Det finns inga ofarliga slag mot huvudet, bara ett enda kan göra den som slår till mördare. Om det ska vi berätta. Varje dag i varje skola och i varje familj.

Men jag är inte säker på att det bara är brist på neurologisk kunskap som gjorde att en 16-åring inte fick vara en glad 17-åring i dag då han skulle ha firat sin födelsedag.

Vi måste också sprida kunskap om hur detta obegripliga övergrepp ändå kan uppstå, trots att alla inblandande har full koll på vad som kraschar i huvudet på en person som får ta emot sparkar och slag. För det händer något med den där neurologiska kunskapen när det är fredagskväll, man har druckit och så blir man arg på något eller någon. Och känner sig plötsligt inte alls som någon förövare, utan som en rättmätig försvarare och så slår man till i något som man just då upplever som självförsvar, fast det efteråt, det förstår man sen, rubriceras som mord.

Många misshandelsbrott uppstår just så här i en kombination av alkohol, upplevd kränkning, bristande impulskontroll och påslaget tunnelseende.

Någonstans är det någon som tror att han blir ett offer om han inte hävdar sig och slår till. Offerrollen förvandlas till förövarroll och ger en kortvarig seger som snabbt förvandlas till mardröm.

Den allra viktigaste kunskapen att förmedla till den som är ung – och till alla andra också förresten – är ändå att lära sig känna igen grupptryckets förförelse. I fallet med 16-åringen var det inte bara en, utan flera som sparkade och slog. De bildade liksom modell för varandra.

Om en börjar slå, så skapar det en inre bild hos andra, att det på något sätt skulle vara fritt fram att slå för andra också. Gränsen är passerad och ansvarets konturer suddas ut. Kan han slå mot huvudet – ja, då är det nog inte så farligt och då kan jag också göra det. Såna tokiga tankar kan faktiskt uppstå.

Lär man sig hur mekanismen bakom ser ut, hur det brukar gå till, så är det lättare att känna igen mönstret i stunden och stoppa i tid. Vara den som bryter gruppvåldets magi, hindrar övergreppen eller åtminstone larmar polisen.

Det går att träna impulskontrollen, att lära sig räkna till tio när frustrationen växer, bita sig i tungan eller helt enkelt se till att i förväg inte försätta sig i situationer eller miljöer där man vet att man lätt tänder till. Och det går att arbeta med sin egen känsla av underlägsenhet.

Det finns andra, betydligt mer konstruktiva vägar att vända underlägsenhet till verklig seger. Det är något man får träna på hela livet.