Vinnarskalle eller kämparskalle?

Men är det verkligen viktigast är kämpa, är det inte vinsterna som räknas? Jag menar, hur många kommer ihåg alla som kämpade väl i OS? Kämparglöd kan visserligen vara charmigt, men ger knappast avtryck i vår kultur.

Om striden står mellan vinnarskallen och kämparskallen är det ingen tvekan om vem som tar hem spelet.

Vinnare lever dessutom längre. Det visade den numera klassiska undersökningen av Oscars-vinnare, som lever i snitt två år längre än dem som bara är nominerade. Jämför man med dem som inte ens kommit så långt är vinsten nästan fyra år i livslängd.

Vinnaren får inte bara en statyett, utan lever längre. Det är helt enkelt roligare att vinna, livet leker och känns mer värt att fortsätta leva. Om man är skådespelare eller filmproducent vill säga. Det fanns inget motsvarande livslyft hos manusförfattare, vad det nu kan bero på. Kanske lever de redan så tillbakadraget att en Oscar mer eller mindre på skrivbordet inte ger några extra år i livslust.

I vår tid vill vi hellre vinna än kämpa.

Kämpa är visserligen hedervärt, man är lite 50-tals reko.

Men det är vinna som gäller.

I alla fall enligt Google.

Vinnarskalle har 28 000 träffar på nätet, medan kämparskalle kommer upp i 142 träffar.

Dock är det här lite problematiskt, för hur gör man när man vinner?

Det är ju omöjligt att säga exakt vad det innebär. Att bara uppmana ”gå ut på plan för att vinna” kan visserligen ge lite stresspåslag som är taggande, men som pedagogisk instruktion är den katastrofal. Man kan inte ”göra vinna”, bara en massa konkreta handlingar som följer på varandra och dessa kan vara mer eller mindre funktionella för att nå målet.

Det är alltså meningslöst med allt tjat om att vinna, och talet om att vissa har vinnarinstinkt och andra inte. Ingen kan ändå säga hur man gör för att vinna – man styr inte över Oscarsjuryn, motståndarlaget, domaren, marknaden…det enda man kan bestämma över är det egna beteendet. Det lönar sig alltså mer att anstränga sig att göra saker rätt, de handlingarna kan man alltid styra över. Det som vi i dagligt tal kallar kämparskalle.

Visst är det roligt att vinna, men eftersom det är svårt att garantera, är det bättre att kämpa, är lärdomen. Har man gjort allt rätt eller sitt bästa ökar i alla fall chanserna att vinna. Men vinner man inte, kan man alltid vara glad över att ha kämpat.

Författaren och dramatikern Samuel Beckett var en vinnare i sin genre, men inte gick han omkring och lögade sig med ”nu ska jag vinnar-ramsor”. Tvärtom.

”Om jag gör succé hos publiken eller misslyckas har aldrig spelat någon roll för mig. Faktum är att jag känner mig hemma med det senaste eftersom jag djupt insupit misslyckandets livgivande vinddrag under hela mitt författarskap ända fram till de sista två, tre åren”, förklarade Beckett (6/1 1956).

Så hellre en kämparskalle än en vinnarglidare.

Det insåg redan vikingarna på sin tid. På runstenarna inristas ingen management-retorik om vinnarskap och att man ska roffa åt sig några års extra liv på en Oscar. Tvärtom, våra förfäder dog hellre unga och i strid än som åldrande vinnare. De insåg att hylla kämpen. Segern var helt okej, men det var finare att kämpa.

Som det står på Kjulastenen i Södermanland:

”Alarik resten stenen (…) åt sin fader Spjut. Han västerut omkring varit hade borgar nedbrunnit i och omkring kämpat på färd (…)”

Referenser:

Tabula Rasa av Carl-Göran Ekerwald (Norstedts)

Vikingarnas egna ord av Lars Magnar Enoksen (Historiska Media)