Vila i frid, 20-åring

Jo, jag har också blivit nedsparkad på grund av mitt utseende. Det var ett tag sedan. Men händelsen ekar i medvetandet när jag läser nyheten om den 20-åriga Sophie Lancaster.

Hon blev ihjälsparkad av fem tonåringar i Stubbylee Park i Bacup, Lancashire i augusti 2007. Orsak? Hon såg ut som en goth.

Nu har en av killarna, en 15-åring, befunnits skyldig för mordet på Sophie Lancaster, läser jag på NME:s hemsida. Samtliga fem har erkänt sig skyldiga till ”fysisk skada som åsamkas person vid attack och för vilken förövaren kan bli åtalad i domstol”, i brittisk rättspraktik allmänt känt som GBH, grievous bodily harm.

Även tjejens pojkvän blev allvarligt skadad vid attacken, som enligt rapporteringen verkar ha varit oprovocerad. Han har ännu inte repat sig efter skadorna.

Den avlidnas mor, Sylvia Lancaster, har gått ut offentligt med att hennes dotter dödades på grund av sitt utseende. Mammans ord är minst sagt rörande.

”Jag är övertygad om att Sophie mördades på grund av hur hon såg ut. Hon anpassade sig inte nödvändigtvis till hennes banemäns ideal.”

Så. Det är inte alls säkert att ungdomar kan se ut som de vill utan att råka illa ut.

Trots år av synthare, psychobilly, rollspel, nu metal, Broder Daniel-svärta, emo, den stilbildande animerade filmen Nightmare before Christmas med tillhörande merchandising – och alla tänkbara varianter av den gamla deppiga looken från tidigt 1980-tal – så kan alltså en 20-årig flicka inte gå omkring och se ut som hon vill.

Mörka tider, ironiskt nog.

2008 är det som om alla stigman kring goth- och depprock har lösts upp. Alla i den nuvarande målgruppen är för unga för att ha varit med när gothvågen en gång svepte över västvärlden som en fuktig cape.

Marilyn Manson anammar en likkista fylld med goth-attribut. My Chemical Romance och diverse japanska skräckdocksband slår stort. Marcus Birros första och sista idoler är för alltid The Sisters Of Mercy.

Bauhaus släpper sitt första album på ett kvarts sekel. Joy Division-sångaren Ian Curtis livsöde lockar pensionärer till dagvisningarna av Control på bio. Och så Du & jag Kent.

Det är inte som om goth-stilen pulvriserats i dagsljuset. Tvärtom.

Snarare verkar det vara som Henrik Berggren sjunger: Misery is a place in me.

Jag lämnar över ordet till Adam Wladis. Basisten från Soundtrack-Ebbots gamla band Union Carbide Productions säger:

– Som gammal depprockare gillade man ju Bauhaus och en del andra band i den fåran, men vi rynkade ju på näsan åt de här mänskorna som gick i långa rockar och en meter högt hår, det kändes som att vi som verkligen var nere med ångestrocken – Joy Division med flera – var ganska nöjda med att försöka se ut som Bernard Sumner. Vi kunde inte riktigt förlika oss med det där maskeradtemat. De utklädda gillade maskeraden, vi andra mollharmonier och teen angst.

Själv minns jag när jag var stadsciceron åt New York-bandet som var på Göteborgsbesök – Gothenburg! – i början av 1990-talet. Under vår dag tillsammans besökte vi bland annat en secondhandbutik för kläder. Basistikonen Kim Gordon – som influerat alla från Courtney Love till Marit Bergman – hittade någon hårig sak som hon prövade. Den var rätt ball, men… nej.

– A bit too goth, isn´t it?

Även jag hade en lite speciell frisyr – eller, ja, frisyrer – i tonåren. En kväll satt jag och snackade med det icke-goth-aktiga New York-partybandet The Fleshtones – föregångare till The Hives, på ett ungefär – när en av tjejerna som var med tyckte att jag såg ut som The Cures sångare Robert Smith i håret. Nu har jag alltid haft ganska bred musiksmak men det var inte exakt målet.

Veckan därpå såg jag till att virvlarna i håret ändrade riktning.

Men det beror inte på att jag blev nedsparkad. På grund av ett medvetet val av stil vill man nog snarast vara – som Peter Murphy i Bauhaus sjöng – en kick in the eye. Goth eller inte.

Vila i frid, Sophie.

Nya skivor:

Håkan Hellström:
För sent för edelweiss (Dolores/Virgin/EMI)

Istället för gamle Union Carbide Productions/Soundtrack Of Our Lives-mannen Björn Olsson har allas vår Håkan använt sig av Caesars- och Teddybears-bekantingen Jocke Åhlund som producent och huvudsakligt bollplank på nya plattan. Ja, Olsson är förstås med både som låtskrivarpartner i flera låtar och som musiker i några dito, men klart är att Håkan Hellström har önskat förändring.

På För sent för edelweiss tar Hellströms son tar ut svängarna och utmanar sin publik. Här finns flörtar med Nationalteatern, Canned Heat och annan icke-indie. Ett organiskt sound och starka låtar understryker att Håkan Hellström fortsätter sin segerbana.

Pugh:
Vinn hjärta vinn (Metronome/Warner)

Martin Axén från The Ark har producerat Pugh Rogefeldts nya album, det första sedan Maraton från 1999. Här återförenas Pugh med gitarristen ”Jojje” Wadenius och trummisen Janne ”Loffe” Carlsson som spelade på hans debutalbum Ja, dä ä dä! från 1969 – som allmänt sägs vara den första svenska rockplattan på svenska språket. Tillsammans med basisten Ulf Jansson spelade herrarna in det här avslappnat svängiga albumet i Visby. En sällsynt lyckad återkomst som ger mersmak inför kvartettens sommarturné.

R.E.M.: Accelerate (Warner)

R.E.M. har de senaste åren utmärkts av en allt pömsigare skivutgivning. Något gruppen råder bot på med nya albumet Accelerate.

Efter förra albumet Around the sound förefaller det som om R.E.M. bestämt sig för att låta gitarrerna tala igen och därtill är tempot åter lite fartigare.

Producent är Grammy-vinnaren Jacknife Lee som jobbat med U2 (How to dismantle an atomic bomb), Bloc Party, Snow Patrol och Kasabian.

Accelerate har en större rockattityd än R.E.M. mäktat med på många år. En nytändning för veteranerna från Athens, Georgia. Passar minst sagt bra just nu då deras gamla vänner i The B-52s är på väg ut på med Funplex, gruppens första album sedan 1992 års Good stuff.

Billy Bragg:
Mr. Love & Justice (Cooking Vinyl/Bonnier Amigo)

Efter punkera-bandet Riff Raff stöpte Billy Bragg om sig till arg ung man med elektrisk gitarr. Texterna beskrev realiteten i Thatchers Storbritannien, på ett socialt/politiskt plan men också på ett mer personligt plan. Det gick hem hos publiken och snart var Billy Bragg en av 1980-talets mer oväntade popstjärnor. A New England blev en hit och Kirsty MacColl spelade in flera av Braggs låtar.

Nu skriver vi 2008 och Bragg är en man full av livserfarenhet. Politiken och världen har förändrats men Braggs engagemang står fast, även om bettet inte är riktigt lika starkt nuförtiden. Han är inte lika skrikit punkig längre. För några år sedan fick han till och med spela in överblivna Woody Guthrie-texter ihop med amerikanska bandet Wilco.

Den som är snabb kan införskaffa Mr. Love & Justice i importerad version med en bonus-cd i begränsad upplaga.

Unearthly Trance:
Electrocution (Relapse/Border)

Hårt slående doom metal för fans av High On Fire, Neurosis och kanske Celtic Frost. Unearthly Trace är en trio från New Yorks hårda undergroundscen. Bandet har tunga referenser efter två album på Cathedral-ledaren Lee Dorrians skivbolag Rise Above och en singel på SunnO)))-snubben Greg Andersons etikett Southern Lord. Albumtiteln Electrocution är sällsynt passande.

Todd Scherr: Twist in the wind (Smells Like Records)

Smells Like Records är en alltid lika trevlig liten skivetikett som drivs av bland andra Sonic Youth-trummisen Steve Shelley. Todd Scherr är dock en singer-songwriter som ligger rätt långt ifrån typiska Sonic Youth-marker. Han ligger snarare nära artister som Ron Sexsmith med sin ganska lågmälda men ändå salta framtoning. Twist in the wind innehåller flera starka låtar och vill gärna återvända till stereon.

Bland höjdpunkterna kan också nämnas en hudlöst vacker version av Cheap Tricks gamla dänga I want you to want me, som ju även countryhjälten Dwight Yoakam spelade in en gång.

Witch:
Paralyzed (TeePee/Border)

Skön grupp, detta. Witch är ett band med Dinosaur Jr-frontfiguren J Mascis på trummor och de lirar en lössläppt rock där psykedelia och pårökt 1970-tal samsas med en punkenergi och ibland blir det hela till Mudhoney-möter-Dinosaur Jr-möter-Velvet Monkeys-möter-Dead Meadow-ös. Kanske en besvikelse för alla som diggade fuzzgitarrerna och referenserna till Black Sabbath och det tidiga 1980-talets New Wave of Britisk Heavy Metal på Witchs debutalbum men du kan inte få allt. Tja, ytterligare några riktigt färdiggräddade låtar hade kanske gjort susen förstås.

Den 29 april har Witch seans på Debaser i Malmö, den 30 april är de på Sticky Fingers i Göteborg och den 1 maj på Debaser i Stockholm.

Frank Black: Svn fingrs (Cooking Vinyl/Bonnier Amigo)

Sju låtar på under 20 minuter. Det går undan på Pixies-mannen Frank Blacks nya minialbum. Ja, somliga känner honom förstås under namnet Black Francis, och i passet lär det stå Charles Thompson.

Det går också undan i mannens skivutgivning. Trots att snubben återförenat sitt Pixies för ett flitigt livespelande så kom i fjol både en solokarriärsretrospektiv och ett nytt studioalbum. Pixies influens går igen i allt från Nirvana till bob hund och Svn fingrs är en nätt liten bagatell i hans solokarriär som firar 15-årsjubileum i år. Födelse, sex och död är teman denna gång enligt Frank Black själv. Mer sånt att vänta på en späckad trippel-cd i sommar? Eller?

Nasum: Doombringer (Relapse/Border)

Svenska grindcore-veteranerna Nasum kom fram i den besinningslösa punk-möter-undergroundmetal-genrens andra våg. Numera är gruppen upplöst då leadgitarristen/sångaren Mieszko Talarczyk omkom vid tsunamin i Thailand 2004.

Här möter vi gruppen under deras sista Japanturné. Ett intensivt liveset från Osaka som klockar in strax under halvtimmen. Följ den tydliga linjen från Napalm Death och Brutal Truth och framåt och minns Nasums brutala musikaliska tyngd via denna magnifika knockout-platta som enligt uppgift blir gruppens skivsorti. 16 låtar och ett videospår filmat av Mitch Harris från Napalm Death. Allt serveras i ett digipack med liners från Nasums trummis Anders Jakobson som snart är skivaktuell med bandet Coldworkers andra album.