Vi måste stödja Israel

Plötsligt gavs den Palestinska Myndigheten observatörsstatus i FN. Med alla gängse mått mätt är Palestina inte en stat. Man har inte kontroll över ett oomtvistat territorium. Det finns ingen oomtvistad regering utan olika grupper slåss om makten. Mahmoud Abbas är den officielle företrädaren för den Palestinska Myndigheten men Hamas har tagit över Gazaremsan. I praktiken är det angränsande arabstater och terrorstämplade organisationer som har den yttersta makten över palestinierna. Under dessa förhållanden borde inte den internationella rätten ge utrymme för att skänka statsstatus till det vi kallar Palestina.

En stor del av det internationella samfundet håller krampaktigt fast vid den så kallade tvåstatslösningen, det vill säga en palestinsk stat jämte Israel. Detta var förvisso tanken 1948 när staten Israel utropades. Sedan dess har dock mycket vatten runnit under broarna. Palestinierna och de muslimska staterna som omger Israel accepterade dessutom inte det internationella samfundets, i princip FN:s, beslut att en judisk och en palestinsk stat skulle bildas.

Nu har president Obama genomfört sin länge emotsedda Mellanösternresa. Han har bedyrat israelerna USA:s vänskap samt uttalat att iranska kärnvapen är uteslutet. Men han vädjar om förhandlingar med palestinierna angående en tvåstatslösning och uttrycker att bosättningspolitiken är en försvårande omständighet. Palestinierna protesterade dock och menade att Obama inte var konkret angående statsbildning och dessutom inte hänvisade till 1967 års gränser och inte heller krävde ett stopp för nya judiska bosättningar. Nu skall den nye utrikesministern, John Kerry, följa upp statsbesöket och det återstår att se om det går att bryta dödläget. Jag tillhör tvivlarna av skäl som framgår nedan.

Nedan för jag ett resonemang som leder fram till min slutsats; Vi bör på allt sätt stötta Israel i landets kamp mot upprepade våldsdåd från islamistiska grannstater och muslimska terrororganisationer. Något annat är inte rimligt mot bakgrund av de principer som vi gärna hyllar; demokrati, rättssäkerhet, yttrandefrihet, kvinnors lika rätt, religionsfrihet, sekulär lagstiftning med mera.

För att öka förståelsen för denna till synes eviga och olösliga konflikt är det nödvändigt att känna till lite om historien. Som kristna delar vi en del av judarnas historia och kristendomen var ju från början en judisk sekt och judarna är därför att betrakta som våra äldre bröder eller åtminstone kusiner.

I ungefär 1.000 år med början för 3.000 år sedan hade hebréerna (judarna) helt eller delvis kontroll över det som kallades Palestina. Genom attacker från bland andra Assyrien, Babylon och Rom kom sedan den judiska befolkningen att spridas över världen i det vi kallar diasporan. Genom Muhammeds krigshärjningar på 600-talet AD blev Palestina ett av muslimer kontrollerat område.

Jerusalem blev en helig stad för alla tre monoteistiska religioner; Judendomen, Kristendomen och Islam. Här blomstrade den judiska staten med kung David, Salomos tempel och Förbundsarken. Här offrade enligt Gamla testamentet så när Abraham sin son Isac. Här predikade och dödades Jesus. Här steg Muhammed tillsamman med ärkeängeln Gabriel upp till de himmelska sfärerna och mötte Gud. Hit kom de kristna Européerna i fåfänga korståg för att försöka återta framför allt Jerusalem.

Vid det första världskrigets utbrott var det turkarna eller ottomanerna som satt i den muslimska världens förarsäte. Det ottomanska imperiet var dock på nedgång sedan 1800-talet och man valde att gå med det tyska riket i kriget. En effekt av krigsslutet och freden blev att det ottomanska riket splittrades och Palestina utsågs 1922 till ett brittiskt mandat under dåvarande Nationernas Förbund. Så kom Hitler till makten och det andra världskriget bröt ut. Det ofattbara folkmordet på sex miljoner judar skapade en djupgående kollektiv skuld i hela Västvärlden. Till dels får nog förklaringen till att staten Israel kunde utropas 1948 tillskrivas denna skuld. Att ett antikt folk efter tusentals år återfår ”sitt” gamla land är något helt unikt, en sui generis. Men så blev det och Israel fick FN:s och en stor del av den civiliserade världens välsignelse.

David Gruen, eller David Ben-Gurion, kom redan 1906 till Palestina från Polen. Det var till stor del hans förtjänst att judarna under det brittiska mandatet lyckades bygga upp en ”skuggstat”. På så vis kunde man blixtsnabbt ta över statsrodret när tillfälle gavs 1948. Om så inte skett hade Israel knappast kunnat freda sig från de omgivande arabiska staternas angrepp. Ben-Gurion var demokrat och Israel lyckades skapa den enda liberala demokratin i hela Mellanöstern och detta trots det extremt hårda tryck landet var utsatt för. Ett förhållande som gäller än i dag. Israels existens och demokrati vittnar om Ben-Gurions orubblighet.

Palestinierna godtog inte bildandet av staten Israel 1948 och inte heller de omkringliggande arabstaterna; Egypten, Syrien, Libanon och Transjordanien. Följden blev krig där Transjordanien (nuvarande Jordanien) ockuperade de östliga delarna av det som avsågs bli en palestinsk stat, den så kallade Västbanken, medan Egypten ockuperade Gazaremsan. En olycklig konsekvens av detta agerande blev att ett stort antal icke-judar blev flyktingar i Gaza, på Västbanken och i angränsande muslimska stater. Detta frihetskrig skulle följas av en rad andra krig där det i samtliga fall var arabiska stater som angrep Israel eller Israel som för sin existens skull var nödsakade att föregripa en omedelbart förestående attack.

Efter en seger i parlamentsvalet 2006 jagade Hamas ut den Palestinska Myndighetens styrkor från Gazaremsan. Myndighetens president, Mahmoud Abbas, upplöste den Hamasdominerande regeringen i Gaza men Hamas kom att behålla den faktiska kontrollen.

I samband med detta införde Israel en blockad mot Gaza som motiverades av att vapen kom in till Gaza från främst Iran, Sudan och Libyen, i syfte att användas mot Israel. Hamas grundades 1987 i Nablus av personer närstående det Muslimska Brödraskapet. I Hamas programförklaring står att staten Israel skall utplånas och att man i konsekvens därmed aldrig kommer att erkänna Israel som en legitim stat.

Noteras bör att Hamas klassificeras som en terrororganisation av EU, Kanada och USA och organisationen har även fördömts av FN:s kommission för mänskliga rättigheter i samband med självmordsattentat. Hamas andlige fader, Yunis Al Astral, har en historierevisionistisk syn där Förintelsen ifrågasätts. Hamas fördömer homosexualitet och många homosexuella och lesbiska palestinier har ironiskt nog flytt till Israel! Israel låter inte avrätta misstänkta spioner – utan rättegång och dom – som nyligen skedde mitt på torget i Gaza.

I samtliga krig och skärmytslingar mellan Israel och dess grannar har vänstermedia ensidigt tagit ställning för palestinierna. Frågan är dock om konflikterna längre har något med det palestinska folket att göra? De är helt i händerna på starka muslimska grannländer och internationellt verksamma islamistiska organisationer, ofta terrorstämplade av den civiliserade världen.

Staten Israel har tvingats vara på krigsfot sedan dess bildande. Hon känner inget annat och har tvingats bli ett modernt Sparta. En effekt av den eufemistiskt benämnda arabiska våren är att Israel nu är kringränt av ett antal fientliga länder som inte alls är svaga rent militärt och som blir allt mer renodlat islamistiska och till stor del därför styrs utifrån sitt hat mot USA, Israel och judarna. Ett liknande synsätt driver tyvärr våra vänsterjournalister. Vänsterkören sjunger unisont lovsånger till ”frihet och rättvisa” medan man samtidigt helhjärtat stöder regimer som inte kan stava till vare sig yttrandefrihet, demokrati, eller mänskliga rättigheter!

Kvinnornas ställning i Israel är stark till skillnad från i muslimska länder där kvinnor är förtryckta. Israel har en hög utbildningsnivå till skillnad från de muslimska staterna och israelerna är dessutom utvecklingsoptimister med många framstående vetenskapsmän och -kvinnor och de har även lyckats skapa högteknologiska industrier. Israel har religionsfrihet till skillnad från de omgivande arabiska staterna där icke muslimer ofta förtrycks och till och med dödas, något som sällan leder till snyft och gråt från vänstermedias sida.

Att man inte under alla dessa år lyckats uppnå en förhandlingslösning i Israel-Palestina konflikten måste rimligtvis tillskrivas det stora inflytande över palestinierna som andra helt odemokratiska islamistiska stater (inklusive Saudi och Iran) har i frågan, tillsammans med av dessa stater understödda extrema våldsorganisationer (Hamas, Islamistiska Jihad, Hizbollah och andra). Osloavtalet 1992, där Bill Clinton och kung Hussein av Jordanien medlade, fullföljdes inte beroende på att PLO-ledaren Arafats mod svek honom. Arafats egen obeslutsamhet och korruptionen inom PLO öppnade dörren för Hamas radikala islamistiska rörelse som vägrar erkänna Israels rätt att existera. Det är främst islamistisk maktpolitik som försatt det palestinska folket i fattigdom, vanmakt och elände, inte Israel eller USA.

Benjamin Netanyahus primära utrikespolitiska mål är nu att hindra Iran från att få tillgång till kärnvapen vilket inte bör förvåna då ett av Irans främsta, och klart uttalade, utrikespolitiska mål är att utplåna staten Israel! Enligt IAEA investerar Iran nu tungt i nya centrifuger som snabbar upp anrikningsprocessen och att landet därför dag för dag närmar sig den punkt där man har tillräckligt mycket av höganrikat uran för att tillverka kärnvapen. Detta kan inte Israel och USA tillåta och knappast inte heller resten av den civiliserade världen.

Nu har USA:s nye utrikesminister, John Kerry, tagit på sig uppgiften att försöka lösa konflikten. Kerry har inte Hillary Clintons ”stjärnstatus” men är kunnig inom utrikespolitik. Han har sagt att han skall ”lyssna”. Vad han då bland annat lär får höra är att tiden för en tvåstatslösning med största sannolikhet har runnit ut. Lägg till detta att hela Mellanöstern är i uppror och att Iran fortsätter sin anrikning av uran på vägen till kärnvapen. Kriget lurar därför runt hörnet.

Mycket pekar tyvärr på att ett nytt storkrig i Mellanöstern är ofrånkomligt och då måste vi helhjärtat ställa upp bakom Israel med det lilla vi kan. Nato kommer naturligtvis att bli engagerat medan det av erfarenheten att döma är mer tveksamt om FN och EU kommer att kunna förmå sig till annat än att vädja om fred.

Ett sådant krig utlöses sannolikt av någon enskild händelse som vi inte kan förutse, en så kallad svart svan. Det inledande skedet kommer att bli så snabbt och explosivt att vare sig FN eller EU hinner med. Det är, som så många gånger förr, till USA – och naturligtvis även Israel – som hoppet står.

Vi närmar oss eventuellt den punkt som den framlidne amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington varnade för i sin bok ”The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order” – ett stort civilisationskrig!