"Vi mådde piss och skit och helvete"

Det ville sig inte riktigt. Luften blev för tunn, huvudvärken för svår.

– Men vi ser det inte som ett misslyckande, säger båda. Vi har lärt oss oerhört mycket under resans gång.

Det var några veckor innan jul, som expedition Aconcagua gick av stapeln. Marc Giertz och Sebastian av Jochnick hade planerat i drygt ett år för att förverkliga en dröm. Att ta sig upp på Aconcagua, Stenvakten, ett väldigt berg i Argentina, närmare 7.000 meter högt, vid gränsen till Chile. Inför avresan den 18 december, blev de intervjuade för Realtid.se. Sebastian och Marc skickade därefter regelbundna rapporter från expeditionen med satellittelefon.

Nu är de tillbaka i Sverige. Lite äldre, lite mer erfarna. Och med en visshet gränsande till övertygelse: det blir sällan eller aldrig som man tänkt sig.

– Det första som inträffade var att bagaget försvann, säger Marc med ett snett leende. Det höjde stressnivån ytterligare. Vi sprang omkring som yra höns och försökte få tag på folk på flygplatsen i Santiago.

– Det tog två dagar innan det kom till rätta, säger Sebastian. Då hade vi nästan gett upp hoppet.

Efter det flöt allting på fint i flera dagar.

– Vädret var fantastiskt på vägen upp till base-camp, fortsätter Sebastian. Tänkte att det var för bra för att vara sant. Att det dåliga vädret skulle komma när vi närmade oss toppen.

Inmarschen upplevde de som seg och tråkig. Åtta till tio timmars marscher genom dalgångar i flera dagar.

– Vi var ju så laddade, inställda på mycket adrenalin. Guiden sa att det vi måste tampas mest med var vårt tålamod.

Äventyret gick i stort sett bra, upp till base-camp på 4.500 meter. Där skulle de stanna i tre dagar för att acklimatisera sig till höjden.

– Det var där huvudvärken började komma ordentligt, säger Marc. Det blev väldigt svårt att sova på nätterna. Det fungerade bäst när vi vandrade och hade fokus framåt. Men de andra femton timmarna, när man skulle sitta och titta i tälttaket, var tuffare. Vi hade väl tänkt att vi skulle ligga där och snacka skit och ha trevligt, men man låg bara där och mådde dåligt.

De var fem i expeditionsgruppen. Sebastian och Marc, två amerikaner, en kanadensare.

– Amerikanarna, de var ett par, gav upp strax efter base-camp. Kanadensaren, som var en riktig alpinist, hade innan bestigit 25 av USA:s högsta toppar. Han hade vistats fem veckor på 5.000 meters höjd innan Aconcagua. Vi började förstå att uppgiften framför oss skulle bli betydligt tuffare än vad vi hade räknat med.

Dålig sömn, eller ingen sömn alls, under flera nätter. Huvudvärk och illamående. Äventyret började bli slitigt.

­– Det som är häftigt med en sådan här resa, säger Sebastian, är att man upptäcker så mycket om sig själv som man inte hade koll på tidigare. Jag visste innan att jag var rätt rastlös, men inte att jag var så oerhört rastlös som jag faktiskt var. Långsamheten i vandringen tärde hårt mentalt. Och att sedan sitta och vänta i flera dagar och göra ingenting, det var svårt.

– Vi kände att vi ville klara av det så snabbt som möjligt, säger Marc. Vi hetsade när det var dötid. Det var vårt misstag, vi skulle ha tagit det lugnare. Vi var för otåliga.

De kom upp till camp 2 tidigt på morgonen. Gick upp till camp 3 utan packning.

– Det var meningen att vi skulle ta upp utrustningen dit, till 6.200 meter, säger Marc. Men allting kändes så lätt då, så vi gick ner till camp 2 och bestämde oss för att gå upp till toppen direkt morgonen därpå. Men på eftermiddagen kom huvudvärken igen. Och hela natten blåste det hårt. Tältduken fladdrade, lät som en motorväg.

De kom i alla fall upp fyra på morgonen, för att göra toppförsöket.

– Vi hade inte sovit på fyra nätter och hade sprängande huvudvärk, säger Sebastian. Vi ville inte lägga oss på ett läger till. Vi satsade allt på ett kort.

De passerade camp 3, fortsatte ytterligare ett par hundra meter. Men vid 6.400 meter började Sebastian må riktigt dåligt.

– Jag började spy, kände att jag inte hade några krafter kvar i kroppen. Jag tränar rätt mycket, vet när man är fysiskt och psykiskt slut. Att jag vände om, var inget övervägt beslut. Det gick av sig själv.

Besvikna?

– Egentligen inte, säger Marc. Vår drivkraft var att genomföra det här äventyret från början till slut. Vi levde i äventyret hela tiden. Toppen skulle på sätt och vis bara vara ett plus.

– När vi kom hem var det många som frågade; efter så mycket tid och pengar, hur känns det att inte lyckas. Men jag har sagt att för mig var resan lyckad till 95%. De 600 metrarna som var kvar till toppen, var bara några procent av resan. Vi lyckades inte ta oss till toppen, men fick en massa erfarenhet under resans gång. Det gör att man inte ångrar sig.

Sebastian kan tänka sig att göra ett nytt försök.

– Absolut. Nu vet jag hur jag ska gå till väga för att lyckas. Du måste lyssna mer till kroppen, vara öppen för att tänka om. Det går inte annars. En sådan här grej är en övning i tålamod.

– Och en övning i ödmjukhet, inflikar Marc. Som jag ser det blir man mer och mer bortskämd för var dag som går här hemma. Nu är det hela tiden taxi hit och taxi dit. Och har man inte varmvatten i kranen någon dag, är det skandal.

– Men efter en sådan här resa uppskattar man allt det man har mycket mer. Bara att få ligga på ett fint hotell efteråt, och tycka att man var värd det, det var första gången på mycket länge.

Expedition Aconcagua har gett Sebastian nya perspektiv på livet.

– Om vi lyckats nå toppen, hade vi aldrig funderat över varför. Bara korkat upp champagnen och vrålat ” fy fan det där gjorde vi bra”. Med ett misslyckande får du verkligen rannsaka dig själv. Vad har jag för brister? Vad gjorde jag för fel? Det är erfarenheter man kan ta med sig vidare i livet.

– Och om du är rädd för att misslyckas, kommer du aldrig göra någonting. Då blir livet förutsägbart, tråkigt. Åtminstone som jag ser det.

– Nu har jag börjat plugga spanska. Jag känner en stark lust att flytta till Argentina ett par år. Det är ett häftigt land. Att bosätta sig där, i ett nytt land, utan släkt, vänner, invanda mönster. Jag lockas av det.

De skyller inte misslyckandet på några andra än sig själva.

– Vi behövde köra det här racet för att fatta att vår plan var fel, säger Marc. Vi mådde piss och skit och helvete. Vi misslyckades, och vi har lärt oss något. Att komma ner och skälla på guiden för att man inte kom upp, då har man inte fattat något.

Kenneth Gysing

Frilansjournalist